Dåliga mamman´s blogg

Här serveras ingen kaffe latte

Min bilder
Namn:
Plats: Uppe i örn nästet, I en beige förort, Sweden

Om Dåliga mamman och pappa Basisten samt barnen Trotsmaskinen 11 år, Hulliganen 4 år och Näsapan 2 år. Om livet som trebarnsmamma utan förskönande gulligull och kaffe latte... Välkommen till det verkliga livet mitt bland spyor, bajs och allmän trebarnschock.

torsdag 15 oktober 2009

Shoppa aldrig med småbarn

Jag ska aldrig aldrig mer åka till köpcentrumet med hulliganen förrän han åtminstone nått målbrottet. Varför lär jag mig aldrig. Det GÅR inte att handla med honom. Hemma är han världen lugnaste kille, nästan apatiskt lugn emellanåt. Men så fort vi närmar oss ett köpcetrum så brakar helvetet lös. Jag vet inte varför han gör såhär. Jag försöker tyda hans kryptiska meddelande "gallskriket", men det är svårt. Jag är dålig på "gallskrikiska" Men jag har mina aningar...

hulliganen är en "uppekille!"

Uppekillar tycker INTE om att ligga ner längre stunder. Uppekillar vill vara "uppe!" De vill i synnerhet inte ligga i LIGGvagn, för då måste man ju ligga, och ligga är äckligt enligt uppekillar. Trotsmaskinen var precis likadan. Fast "uppetjej" då. Den ungen bar jag omkring på som en jävla väska dygnet runt i minst ett års tid. Faktum är att hon var 7 resor värre än hulliganen.

Jag tror det är därför min kropp har varit steril i 6 år. Den vägrade syskon inom en 7-årsperiod. Förmodligen av ren självbevarelsedrift. Vi försökte, men min kropp sa NEJ. En skrikande extremt krävande hockytrunk räcker, du behöver inte två just nu, sa kroppen. Nu är snuttjullen relativt självgående så därför sa min kropp ok, du får väl en till då. Antar att jag inte får fler bäsar av min kropp nu. Jag vill gärna, men inte papputen och min kropp. Det länns lite vemodigt. Jag kan berätta om fertilitetsbestyren en annan gång för det är en lång historia. Jag kan säga att Knorris kom utan specialisthjälp i allafall till slut.

Hur som helst. Jag skulle handla en hel del kläder trodde jag. Jag trodde på största allvar att jag skulle få ihop både det ena och andra i klädväg. Kjol, linnen, skor, och lite annat. Jag trodde att jag skulle få fika wienerbröd på det svindyra cafét i lugn och ro som alla andra mammalediga, mammor. Jag hade en vision framför mig hur jag satt där, knorris sovande i vagnen och med alla shoppingkassar fulla med frächa nya inhandlade sommarplagg i fina plastpåsar under vagnen. Endast lite blank på näsan. Inte svettig minsann. Haha! Det kan ni tro! Jag ska berätta hur det egentligen urartade sig.

Närmade mig centrum. Hulliganens "anti-centrum-radar" väcks till liv. Han börjar värma upp stämbanden lite försiktigt med några klagande gnällningar.

Låter honom hållas dock och går till Gina Trikå. Upptäcker ganska omgående att jag både är för fet och för gammal för deras sommarkollektion och traskar surt till nästa affär. Inne ca tre meter in på kappahl vänder jag på klacken av två orsaker. Den första är att jag ser direkt att det bara hänger tantkläder på galgarna , men mest för att Knorris värmt upp stämbandet klart och sätter igång sitt riktiga skrik. Då hörs han ganska rejält, och det är skitjobbigt när ALLA i en butik stirrar på en.

Misstänker kissad blöja samt hunger, så jag skyndar till skötrummet där jag möts av en stor ful skylt på dörren. AVSTÄNGT FÖR REPERATION, VI BEKLAGAR EVENTUELLA PROBLEM DETTA MEDFÖLJER.

JO TACK! DET MEDFÖLJDE EN JÄVLA MASSA PROBLEM! Precis om om de brydde sig egentligen. Jag går till entrén, ser mig paranoit omkring och byter på honom där. Ja, vad fan skulle jag göra. Det fanns inget skötrum. Hulliganen fortsätter skrika. Jag brukar amma där de renoverar, så nu blev jag tvungen att amma någon annanstans. Jag hatar att amma offentligt men jag hade inget val.

Sprang runt och letade lämplig diskret hörna. Fanns ingen. Antingen var bänken belamrad av skräniga, finniga tonårskillar och fyllgubbar alternativt tjackpundare vid namn Jimmy, Jonny, eller Conny av någon jävla märklig anledning. På ett ställe hade en gubbe med rullator brett ut sig så djävligt så inte ens en anorektiker skulle få plats med sin lilla beniga rumpa.

Till slut hittade jag en plats brevid en annan mamma. Det känns alltid bäst att amma brevid andra mammor. Man vill helst inte sitta brevid män och flasha bröstet. Jag har börjat upptäcka att det bor en liten muslim i mig när det gäller vissa saker. Jag avskyr även griskött. Jag tycker fläsk smakar människokött. Inte för att jag har ätit människa någon gång, men jag kan tänka mig att det smakar så. Värst är fläskkarré. Det smakar kadaver. Jag har bergis varit muslim i tidigare liv. Skit samma, vi skulle inte snacka religion här. Hulliganen fick sin tutte efter mycket om och men och lugnade sig en smula. (En medtagen filt gjorde amningstunden diskret, så det gick bra tyckte jag.)

Men smulan var liten. Strax var vrålet ett faktum återigen, så jag bestämde mig för att placera råttan i babybjörnselet som är så fruktansvärt smärtsam för mina stackars trapezius.
Men god mor som man försöker vara så fick han hänga där till alla tanters stora förstjusning. Vad ÄR det med tanter och bebisar? De blir helt galna när de ser en bebis. Är det för att de är så nära döden så de påminns om eventuell kommande reinkarnation, eller vad?

Det hela fortsatte i ca tre timmar. Bara bök och stök. Till slut drabbades jag av inre kris! Det hela gick fort. Jag slank hastigt in på Stadium med en skrikande råtta hängandes i trapeziuskrossaren , trykte ner foten i ett par svarta tygskor som såg rätt ok ut. Bra dom funkar! Greppa dojorna och flydde till kassan, försökte betala med bibliotekskortet pga stressnivåerna i hjärnan vilket roade kassörskan.

Sedan rusade jag in på Vivo för att handla 4 tröstwienerbröd, sprang till bussen där jag fick hjälp av ett skitlyckligt fyllo på med vagnen. Jag vet att han inte gick på tjack, för fyllpolaren ropade hans namn som INTE slutade på Y.

I väg och hämta Trotsmaskinen som inte ville hem trots allt tjat på morgonen att jag skulle hämta tidigare än vanligt. MER GNÄLL! På en ny buss hem med TVÅ skrikande råttor! Hela vägen hem. Två missnöjda barn kan verkligen föra tankarna till brandbil-sirener. Fan vad högt det låter!

Nu sitter jag här med ett par ganska halvbeiga dojor på hallgolvet och fyra wienerbröd i köket. Det var det enda jag fick ut av denna dag, och jag är inte lite blank om näsan. Jag är SVETTIG!

Men hulliganen sitter här i babysittern och jollrar förnöjt. Lugn och glad som vanligt när vi är hemma. Givetvis!. Han är ju en uppekille!

Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida