Dåliga mamman´s blogg

Här serveras ingen kaffe latte

Min bilder
Namn:
Plats: Uppe i örn nästet, I en beige förort, Sweden

Om Dåliga mamman och pappa Basisten samt barnen Trotsmaskinen 11 år, Hulliganen 4 år och Näsapan 2 år. Om livet som trebarnsmamma utan förskönande gulligull och kaffe latte... Välkommen till det verkliga livet mitt bland spyor, bajs och allmän trebarnschock.

tisdag 24 november 2009

Att äta med spädbarn

Äntligen har alla somnat förutom Skyggot som sitter i sitt bås och spelar något sorts monotont spel som gör att han får en konstig frånvarande blick. Totalt apatisk blir han.

Nu måste jag skriva detta inlägg fort som fan, för Tutt-Malen har blivit som en liten fotboja. En sådan där man har när man sitter på kåken. Med inbyggt larm på. Det går bara inte att lämna honom ensam. Eller en väska. En väska man inte kan lägga ifrån sig. En bomb detonerad väska.

När han äntligen somnat i famnen får man försiktigt smyga ner honom i spjälsängen så han inte vaknar. Sakta, saaakta... han rycker till, slår ut sina små armar i en märklig fall reflex, fnyser och grymtar men somnar om... han sover vidare... man smyger saaakta, saaakta därifrån.

YEAH! tänker man och skuttar som en lycklig gasell till köket. Här ska ätas! För äta, ska ni veta, är det absolut roligaste man vet som föräldrar ledig småbarnsförälder. Äta är det största intresset dagtid. (Det är därför det tar så lång tid att bli av med graviditetskilona). Men det måste ske fort som fan!

Det är därför ätandet blir en fixering, ty man vet aldrig när man kan äta nästa gång. Man måste alltid stressa, och det är sällan man hinner äta upp allt på tallriken innan kravmaskinen kräver att bli matad, få blöjan bytt eller bara bli planlöst omkringburet, vyssjat och underhållen. Framförallt vet man inte när man nästa gång kan äta utan att ha en mal som suger på tutten samtidigt. Det kan ske idag... eller om ca tre veckor. Man vet aldrig så noga. Därför är man så lycklig när barnet sover och det vankas mat och andra diverse godsaker.

Därför rusar jag som en gasell till köket, slänger fram mackor, fixar te, brer fort som fan, hetsar, skyndar. Det vattnas i munnen när jag skådar den himmelska brickan med alla godsaker. Pricken över i´t blir när det är favoritprogrammet på tv. Man slår sig lyckligt ner i soffan. Det är nästan så man behöver låna Hulliganens haklapp i all dreglande uppståndelse!

Jag greppar tag i min underbara macka, för den till min dregglande mun, tar en tugga. Mmmm.... ska ta en till. Min tjocka hormonstinna kropp skriker efter kalorier. Den skriker så det ekar i hypofysen. "Du ska vara fet, länge, länge, änge, nge, ge, e..." Ekar den. Jag är som besatt av amningsdemonen.

Då...

"Eeuuäh! Euuuääähhh, Euh, Euuuääähhh...." Tutt-Malen vaknar. FAN! klagar man irriterad. Torkar snålvattnet och slänger mackan hårt på brickan så skinkan trillar av, gör en piruett i luften och landar med ett "klatsch" på parketten.

Tutt-Malen vaknar endast för att han har upptäckt att han är ensam i sin egen säng. Han vaknar endast för att han inte har en tung, svettig sur-mjölk-stinkande tutte tryckt mot fontanellen dygnet runt, varje timme, minut och sekund. Tutt-Malen tror att man kan DÖ om han är utan en röd, öm bröstvårta på ögat, i ynka ca 10 minuter!


Man KAN amma och äta samtidigt, men jag gillar inte känslan av att äta och ha en igel på tutten samtidigt. Det känns ungefär som att vara på släktmiddag och sitta med tutten i en sån där mammografi-mangel samtidigt. Det känns fel liksom. Det känns jobbigt. Dessutom så suger det att äta med en hand. Maten trillar av gaffeln gång på gång. Det hela blir bara mer frustrerande.

Så vad gör man. Antingen tappar man helt matlusten. Därför skiter man i att äta, plockar upp fotbojan så fort som möjligt och hoppas på att äta en annan dag. Eller så fullkomligen trycker man i sig all föda så fort det bara går, för att sedan ta hand om den lilla bomb detonerade väskan (barnet) innan det smäller på allvar.

Jag brukar göra det sistnämnde, för min amningdemon är alldeles för mäktig. Kan inte stå emot. Jag bara måste äta, annars orkar jag inte ta hand om Tutt-Malen och Hulliganen.

Och det är ju det viktigaste... Att orka bära omkring på mina små favoritväskor.

Etiketter:

5 kommentarer:

Blogger cizzi sa...

Jag kan inte sluta skratta när jag läser din blogg. Skit rolig =).
Men det du skriver stämmer ju verkligen in på bebisar. Jag har en liten själv på 2,5 månard som är precis likadan. De ska ju alltid äta när man ska äta själv. Eller så ska det alltid bajsas när vi äter så man måste gå och byta blöja =/.
Hoppas det är ok att jag länkade till dig från min blogg.??

Ha en bra dag med dina härliga barn =).

cizziandesson.blogg.se

25 november 2009 09:41  
Anonymous Susse sa...

Min syster här ovanför som hade tipsat om din blogg, haha, och ja, den är verkligen läsvärd & rolig, verkar som jag fått veta vad som väntar mej i framtiden..
Kan fortfarande inte sluta fnittra åt dina barns påhitt... Hoppas du får en toppen dag :)

// Sussä

25 november 2009 13:42  
Blogger Ina skrev... sa...

Hej systrar! Roligt att min blogg roa er. Jag har själv en syrra med bebis som jag umgås mycket med. Det är från oss och våra barn jag får inspirationen ifrån. Men många känner ju igen sig eftersom barn är lika oavsett och det är en vanlig svenssons eller kungafamiljens småbarn. Det är rätt kul faktiskt.

26 november 2009 21:43  
OpenID kletskiten sa...

Bobben föddes inte bara med matradar, han fick en toalettradar också! Knappt hade man hunnit dra ner brallorna och tryckt till, förrän han vaknade. Så där satt man med en halv korv i toan och andra halvan på väg ut, och visste inte riktigt hur man skulle gå till väga.
Gudars, vad nostalgisk jag blev. Det var tider det!

30 november 2009 22:59  
Blogger Ina skrev... sa...

Apropå radar så har mina barn shoppingradar också. Dvs de vaknar och skriker alltid när man försöker gå i affärer. Det slår aldrig fel.

30 november 2009 23:12  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida