Dåliga mamman´s blogg

Här serveras ingen kaffe latte

Min bilder
Namn:
Plats: Uppe i örn nästet, I en beige förort, Sweden

Om Dåliga mamman och pappa Basisten samt barnen Trotsmaskinen 11 år, Hulliganen 4 år och Näsapan 2 år. Om livet som trebarnsmamma utan förskönande gulligull och kaffe latte... Välkommen till det verkliga livet mitt bland spyor, bajs och allmän trebarnschock.

måndag 26 april 2010

Jag sökte för min Ebola i dag



Håhå, jaja, så har man nu varit hos doktorn för att demonstrera min ebola. Jag satte mig snällt i väntrummet och väntade på att en okänd doktorröst skulle ropa upp mitt namn. Det är som ett lotteri varje gång... hur ser doktorn ut den här gången? man? kvinna? ful? snygg? Ibland är det fler som hastigt reser sig samtidigt, det beror ofta på att deras namn rimmar med varandras. Det ser så roligt ut. Och ibland ropar de upprepade gånger på nån halvdöv åldring som läser sin Allers tills de till slut får hämta tanten.

När jag satt där och försökte kväva min envisa hosta så kom en tjock dam på käpp vaggande mot mig. Hon stannade precis framför mig och stönade "vad gör jag nu?" "Inte fan vet jag," tänkte jag och var precis beredd att hoppa undan tre meter åt höger i fall hon hade fått för sig att kasta sig ner i mitt knä. För det såg ut som hon tänkte göra det, trots att halva väntrummet var ledigt. Men plötsligt lommade hon vidare genom rummet och jag kunde pusta ut.

Då plötsligt hörde jag en röst ropa mitt namn. Min doktor var en stor tjock tant denna gång. Ibland tar doktorer i hand, ibland inte. Denna doktor gjorde det inte. Kanske för att jag sa att det kändes som jag har ebola. Den tjocka tant-doktorn kunde dock lugna mig med att det inte var ebola som drabbat mig utan ett vanligt envist virus. Hon lyssnade på mina lungor och tog ett blodprov för säkerhets skull. Jag blev nästan lite besviken, för här har man gått och kvidit och gnällt i svåra krämpor i en hel vecka och så får man inte ens briljera med en cool udda sjukdom.

Men jag fick hostmedicin i alla fall tack och lov. Den tjocka doktorn rådde mig dock att inta den kvällstid eftersom man kunde bli lite trött.

Med skräckblandad förtjusning läste jag "etylmorfin" på etiketten. Weeyy! tänkte jag. "Våga droga!" Jag som inte festat på snart tre år har fått en flaska morfin av den tjocka tant-doktorn. Hon kanske tyckte att jag såg ut att behöva det... ja, jag sa faktiskt att jag hade småbarn hemma.

Jag smuttade i mig rekommenderad dos och inväntade spänt resultatet. Skulle jag sluta hosta? Skulle jag bli jättegroggy? Läskigt. Spännande.

Ja, en kvart senare var jag groggy... och hostade, och hostade, och hostade. Jag hostar fortfarande. Det enda som hände var att jag blev en hostande oduglig nerdrogad mamma som bara vill sova. Jag ska aldrig mer gå till doktorn.

Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida