Dåliga mamman´s blogg

Här serveras ingen kaffe latte

Min bilder
Namn:
Plats: Uppe i örn nästet, I en beige förort, Sweden

Om Dåliga mamman och pappa Basisten samt barnen Trotsmaskinen 11 år, Hulliganen 4 år och Näsapan 2 år. Om livet som trebarnsmamma utan förskönande gulligull och kaffe latte... Välkommen till det verkliga livet mitt bland spyor, bajs och allmän trebarnschock.

tisdag 11 maj 2010

Halsfluss och Doktor ögonbryn

Vet inte riktigt hur jag ska börja, men nu sitter jag här lagom sliten och med hela truten full med automattuggumin från Willys. Jag och Trotsmaskinen brukar vrida ut ett gäng färggranna kulor när vi ändå är där och handlar mat. Jag försöker låta bli choklad för jag orkar inte vara ett fetto hela livet bara för att jag klämt fram två ungar under kort tid. Jag tror i alla fall att 5 automattuggummin är bättre än en 200 grammare Marabou om dagen...

Skit samma. Idag fick jag slänga in Hulliganen och Fästingen i baksätet på vår skitiga Opel med vinterdäck för att träffa ytterligare en läkare på vårdcentralen. Jag kände på mig att något var riktigt, riktigt fuffens.

Den här gången var Hulliganen på sitt värsta skithumör. Ni vet som sådana där skitungar man brukar se i affären. Jag talar om de som ligger på golvet vid godishyllan och skriker. De skriker och gormar så högt att alla i hela affären stirrar och tittar medlidsamt på den stackars morsan som står där och försöker tysta ungen... Förgäves. Precis så var han, och inget hjälpte. Hade det varit i en affär så hade jag tagit honom under armen och gått därifrån... Men nu skulle vi ju till doktorn.

Ett gammalt pensionärpar försökte gulla lite med honom. Höll upp hans Mc donalds drake och mumlade något hurtigt mellan lösgaddarna varpå Hulliganen grabbade tag i draken, vrålade som sångaren i Slayer varpå han slängde den tvärs över hela väntrummet. Han betedde sig precis som en pubertal 16 åring med allvarliga sociala störningar. Pensionärparet försvann.

Sedan ville han att jag skulle ta upp fiskarna ur akvariet. När jag förklarade att fiskarna dör då så skrek han som sångaren i Slayer igen. Och igen, och igen.

Plötsligt hörde jag en liten försiktig röst försöka uttala mitt efternamn. Förgäves. Det var dagens doktor. Denna gång var det en liten, liten man som såg ut som en liten stenåldersman eller nåt. Han hade liksom väldigt långa ögonbryn. Han var extremt försynt och tystlåten. Jag kunde inte låta bli att undra om han verkligen jobbade där på riktigt, eller om det var en sådan där som smusslat in sig själv som läkare. (Som jag själv hade planer på förra gången jag var på vårdcentralen.) När han frågade mig om Fästingen var bra i örat så blev jag orolig på riktigt. Men jag borde kanske grabbat tag i hans instrument och börja undersöka mina barn... nu när han ändå frågade liksom.

Efter att ha lekt läkare en stund så fick jag Dr ögonbryn att skicka oss på lite provtagning i labbet. En tant i vit rock stack ner långa pinnar i halsen på både mig, Hulliganen och Fästingen. Vi höll på spy allihop. Fast inte samtidigt. Men det gick bra. Hulliganen fick ett klistermärke som föreställde Bamse. Bamsemärket åkte i backen med ett Slayervrål även den. I helvete att han tänkte vara polare med en kärring i vit rock som stack långa pinnar i halsen på honom. Fästingen däremot förlät vitrocken för övergreppet, tog emot klistermärket varpå han försökte svälja det.

Efter topsövergreppet fick jag vänta ytterligare i väntrummet på provsvar från Dr ögonbryn. Pensinärsparet satt fortfarande kvar i väntrummet. Gubben som satt på sin rollator backade flera meter när jag kom in med Hulliganen. Jag kom plötsligt på att man skulle kunna använda Hulliganen som vapen. Alla ryggar liksom när vi kommer in i ett rum med honom. Tanten log bara mot Fästingen denna gång.

Dr ögonbryn kallade åter igen in oss i hans trånga läkarrum. Han informerade mig att jag och Hulliganen hade halsfluss. En månads ebolakänsla och tre satans läkarbesök tog det att få den diagnosen.

Medan han saaaakta plitade ner recept och dyl med ett pekfinger i taget så ruttnade även Fästingen på att sitta snällt i mitt knä. Han ålade och krånglade tills jag inte kunde hålla honom längre. Han hasade ner på golvet och började pilla på bordsbenet.

Hulliganen pep och gnällde som en nervös rottweiler och tjatade om att "Åka hem, åka, hem, åka hem, åka hem. Samtidigt viskade ögonbrynen försynt en massa frågor om barnens vikt mm, lååångsamt. Och mitt i allt hör jag ett krystande ljud underifrån skrivbordet. Fästingen skiter. Det låter exakt som någon föder barn. Han kvider, gnäller, stånkar, frustar och pressar i bakgrunden till Hulliganens gnälliga "Åka hem, åkaaaaaa heeeeeem. Heeeeeeem.

KAN DETTA SATANS LÄKARBESÖK VARA ÖVER SNART! Tänkte jag otåligt. Jag fick plötsligt lust att HÅRT rulla iväg den lilla mannen från tangentbordet och skriva själv. Plötsligt fick jag ett skrattanfall över elendet och Dr ögonbryn såg mer och mer nervös ut... Men plötsligt var han klar.

Det hela var över och vi kunde lämna vårdcentralen för denna gång. Vi får väl se när det är dags nästa gång. Jag vågar inte hoppas längre. Kanske det verkligen ÄR ebola vi har på riktigt.



Doktor ögonbryn

Etiketter:

1 kommentarer:

Blogger Vaniljlatte, Gin.. sa...

aaaa-hhahahahaha! Jag skrattar så jag gråter!

18 maj 2010 19:48  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida