Dåliga mamman´s blogg

Här serveras ingen kaffe latte

Min bilder
Namn:
Plats: Uppe i örn nästet, I en beige förort, Sweden

Om Dåliga mamman och pappa Basisten samt barnen Trotsmaskinen 11 år, Hulliganen 4 år och Näsapan 2 år. Om livet som trebarnsmamma utan förskönande gulligull och kaffe latte... Välkommen till det verkliga livet mitt bland spyor, bajs och allmän trebarnschock.

måndag 11 april 2011

Hulliganen och Näsapan har börjat på gymnastik


Huliganen och Näsapan har börjat på Gymnastik på söndagar. Jag måste varit bakfull när jag anmälde dem. Hulliganen springer mest omkring och är som en allmänt treårsförvirrad Hulligan. Han kan inte ta direktiv och regler över huvudtaget, trots att de är väldigt få. Det finns i princip EN viktig regel.

Alltså, de kan bara inte springa huller om buller i en hög, utan de måste åtminstone fladdra omkring åt samma håll. Det blir en himla massa krockar annars. Krockade barn är jobbiga för de blir på så satans dåligt humör. Länge! Men nej, bara för att treårsjävlas så SKA han springa MOT strömmen. Och krocka. Om jag helt enkelt hardcore-flyttar honom så får han ett hysteriskt aggressionsutbrott och skriker så det ekar i hela gympahallen. Då strirrar alla andra föräldrar. Speciellt de med små timida små döttrar med gris-rosa volangdräkter. Jag får lust att sätta honom i de där ringarna och hissa upp honom och gå och fika en timme eller tre. Så jobbig är han. Jag funderar på att anmäla honom till en harpakurs istället. Eller någonstans där jag slipper vara med.

Näsapan däremot är i sitt rätta element. Jag fick panik när han rappt klättrade upp så långt det går uppför ribbstolarna på väggen. Jag höll ett stadigt tag i hans brallor, men det hjälpte inte. Han klättrade vidare ur brallorna samtidigt som han gnällde irriterat. Hade ungen kunnat prata rent svenska och inte arabiska så hade han hojtat: "Släpp brallorna för faaan.. din jävel!!"
Men han gnäller bara argt något jag inte förstod. Jag skriker efter basisten som tålmodigt och förgäves försöker roa den rosenkindade, upprörda Hulliganen på andra sidan hallen. Men han hör inte.

Det hela slutar med att en annan förstående mamma hjälper mig att klättra upp och hämta ner Näsapan samtidigt som jag fångar upp honom. En annan mamma med en liten flintig, dregglig unge i bärsele står bakom oss och skrattar roat. Skratta du, tänkte jag. Vänta tills din lilla apatiska skallepär förvandlas till rabiat tjackapa. Men jag sa inget, ty hon hade en liten snäll rosa volangflicka med sig också. Dessa föräldrar förstår ändå inte.

I slutet av terminen är det meningen att de ska ha uppvisning inför publik! De ska representera Januari och då även hålla i små vita garnbollar. Herregud säger jag bara. Jag vågar inte ens fantisera hur det ska gå. Jag är nästan helt säker på att det blir ett långt blogginlägg dagen efter den uppvisningen.


Bilden visar hur Näsapan hardcore-rullar nedför en röd tjock madrass. Detta helt utan några som helst hämningar. Ribbstol-scenariet kunde dock inte dokumenteras eftersom jag vid detta tillfälle höll krampaktigt i Näsapans byxor.

Etiketter:

1 kommentarer:

Blogger Jannice sa...

Hahaha helt underbar läsning!

11 april 2011 21:37  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida