Dåliga mamman´s blogg

Här serveras ingen kaffe latte

Min bilder
Namn:
Plats: Uppe i örn nästet, I en beige förort, Sweden

Om Dåliga mamman och pappa Basisten samt barnen Trotsmaskinen 11 år, Hulliganen 4 år och Näsapan 2 år. Om livet som trebarnsmamma utan förskönande gulligull och kaffe latte... Välkommen till det verkliga livet mitt bland spyor, bajs och allmän trebarnschock.

fredag 25 november 2011

Blodig vårdcentral och ett juligt Ica Maxi





Jag kan säga såhär. Ipren funkar. Ruskigt bra. Näsapan som var nästintill i ett zombie-aktigt tillstånd natten till igår, förvandlades plötsligt till en pigg, lycklig, rabiat tjack-apa precis lagom till vi skulle åka till vårdcentralen och träffa doktorn. Jag parkade bilen, och hade jag haft ett strypkoppel så hade jag nog behövt använda det. Tjack-apan for ut ur bilen som en katapult varpå han sprang fram till entrén och trängde sig emellan benen på diverse sjuklingar som var på väg ut. Började hojta och dreggla på ett komodo-aktigt sätt bakom nappen samtidigt som han vinkar frenetiskt "Hej då! hej då, hej då, hej då!" Till varenda människa han möter. Han betedde sig precis som en manodepressiv dvärg som befinner sig på toppen av sin maniska period.

Vi skulle sitta och vänta i väntrummet. Näsapan springer fram och tillbaka i korridorerna och fortsätter hojta hej då till alla han ser. Även alla bleka patienter med sten-ansikte som sitter och väntar på sin tur samtidigt som de i smyg (tror de) läser små gratisbroschyrer de smusslat åt sig vid entrén, som handlar om inkontinens, impotens och andra hemliga åkommor.

En misstänktsamt normal och rar sköterska ropar äntligen upp Näsapans namn. Det är alltså dags för stick i fingret. Yeeaah right! tänker jag och samlar ihop våra jackor och börjar jaga Näsapan som hysteriskt skrattande försöker fly. Jag fångar in mitt vilda husdjur och sköterskan och jag samarbetar som värsta kirurgteamet för att fort som fan sticka det lilla fingret och samla upp blodet i en lång sticka. Efteråt blöder det som satan och Näsapan blir rasande över att behöva ha plåster.

I väntrummet lyckas han dra loss plåstret och fingret vägrar sluta blöda. En gammal vithårig gubbe som pulat ner sin skrynkliga impotensbroschyr i sin rockficka, stirrar med underhållen min varje blodigt steg Näsapan tar. Han synar även mig länge och väl när jag desperat jagar och torkar blod på både mig och Näsapan. "Synd att jag inte har en påse popcorn med mig!" Tänkte jag. Då skulle jag hällt upp det i en skål och serverat alla bleka patienter som sitter och stirrar på oss. Ja, fan! Nästa gång ska jag ta med mig pop-corn.

Plötsligt dyker en sadist-liknande doktor upp som en demon bakom mig. Stressat ställer jag mig i givakt med alla blodiga servetter i högsta hugg. Om jag hade sett mig i spegeln då, så hade jag även noterat blodstrecket på kinden, men det upptäckte jag först när jag kom hem. Doktorn förstod redan på något vis att det var Näsapan som var Näsapan. Jag fick med mig min lille blodiga jack the ripper-liknande son utan protester. Ja, nu var han plötsligt extremt samarbetsvillig och klev med raska steg in i doktorns lilla rum och började diskutera om ditten och datten bakom sin dreggliga napp.

Jag vet inte om det var allt blod eller deras kala huvuden som sammanförde dem rent mentalt, men det var nästan som om han kände doktorn. Kanske de kände någon sorts blodig samhörighet, en gemenskap. Kanske doktorn också hade en liten svaghet i att hacka i folk med vassa bilnycklar. Vem vet. Men att de kom bra överens gick inte att misstolka. Hade de haft ett förflutet ihop? Ett tidigare liv som styckar-kumpaner? Jag fick plötsligt besynnerliga visioner i min hjärna samtidigt som doktorn skrev på datorn och frågade ut mig ang Näsapans vikt mm.

Ungefär såhär såg doktorn ut

Det var inget allvarligt med Näsapan. Inga bakterier som tur var så vi slapp penicillin. Men han fick hostmedicin! Och nu kommer akt 2 i denna berättelse om när vi skulle vidare till Ica Maxi för att hämta denna medicin.

Akt 2. Ica Maxi
Hinner kliva in på apoteket och ta en nummerlapp för att vänta ca 1 minut, så hör jag Näsapans gummistövelklampande ljud försvinna bort ifrån mig, ut, och bortåt alla hyllor med julpryttlar och grejor. Jag sprang efter, men det var precis som att försöka hitta en skygg blixtsnabb hare i en tät granskog. Jag stod mitt bland grytlappar och julförkläden och stirrade mig förvirrat omkring. Ica maxi är stort. Fingret hade slutat blöda, så jag kunde inte ens blodspåra upp honom. Annars hade det varit ganska praktiskt. Det fanns inget annat att göra än att gå till kundstjänsthörnan och efterlysa Näsapan.

Jag ställde mig vid entrén eftersom jag vet att Näsapan är en riktigt automatdörr-fetisch. Han dras till dessa dörrar och kan stå i evighet och stirra fascinerat samt springa ut och in. Men oftast så blir han inspärrad mellan de två dörrarna eftersom hans korta längd förvirrar "automat-öppnar- sensorn" en aning. Då står han bara där inspärrad som en förvånad apa med frågande min samtidigt som han suger frenetiskt på sin napp... Enda tills jag hämtar honom, alternativt dörrarna öppnas då en annan kund kommer in.

Precis när en mild dam med utländsk brytning ropar i högtalarna: "Ett personal och kundmeddelande! en pojke, två år, svarta byxor och grönrandig tröja har kommit bort från sin mamma..." Så skymtar jag plötsligt Näsapans randiga överkropp och hans fjuniga huvud bakom ett bord med pepparkaksfomer. Han stirrar storögt upp mot en typiskt farmor-aktig tant, som talar med honom. Jag ser att han svarar på tilltal, för nappen rör sig upp och ner på ett ryckigt vis. Jag springer twilight-fort fram och fångar in min har-aktiga unge, förklarar för honom att jag blev orolig och tackar damen som så snällt tagit sig an honom. Jag knäpper fast honom i vagnen och slutför mina köp. Hela handlingsstunden upprepar Näsapan mantrat "Mamma ojolig, mamma ojolig, mamma ojolig."

Tack och lov så hade jag dumpat in Hulliganen i den där barnhörnan. Tack GODE GUD för barnhörnan där man kan lämna in ungarna hela 1,5 timme! Numera ska man visa upp handlingskvittot när man hämtar ut sin unge. Jag anar nog varför. Det är nästan så jag tänkt tanken själv... Att dumpa in barnen en stund medan man sätter sig i bilen och tar sig en tupplur.

När jag hämtar ut Hulliganen så slingrar sig Näsapan ur selet och lyckas stänga in sig igen mellan de två entrédörrarna. Sedan rusar han runt, runt omkring oss i ca 98 snäva cirklar. En mullvadsliknande farbror med hela munnen täckt av buskig mustasch, pekar på Näsapan och frågar roat om det var han de ropade om i högtalarna. Då fiskar jag raskt upp en av micropop-påsarna jag köpt, klämde fast den i hans armhåla och slängde upp ungarna på ryggen på mitt twilight-vis och sprang sådär asfort till bilen och åkte hem. Snart ska vi käka blodpudding.






Etiketter:

1 kommentarer:

Blogger Jess sa...

Hahah, kan riktigt se detta framför mig :D

28 november 2011 17:41  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida