Dåliga mamman´s blogg

Här serveras ingen kaffe latte

Min bilder
Namn:
Plats: Uppe i örn nästet, I en beige förort, Sweden

Om Dåliga mamman och pappa Basisten samt barnen Trotsmaskinen 11 år, Hulliganen 4 år och Näsapan 2 år. Om livet som trebarnsmamma utan förskönande gulligull och kaffe latte... Välkommen till det verkliga livet mitt bland spyor, bajs och allmän trebarnschock.

onsdag 14 mars 2012

Gungor och Kumla anstalten


Nu känns det äntligen som ebolan är under kontroll. Alla mår bättre och jag kunde tom rasta både Näsapan, Torsten och till och med Exorcisten-ungen på gården en stund. De minsta dvärgarna hasade runt med sina bobby cars runt runt på den grusiga asfalten (det låter förjävligt) och sedan gick vi på äventyr till gårdarna runtomkring. Det är jobbigt när de vill gunga tycker jag. Finns det någon förälder som verkligen gillar att stå och putta fart om och om igen. Jag själv tycker att det suger, men man måste ju ibland för att inte vara en alltför kass mamma.

Näsapan blir vansinnig om han inte får rätt fart. Då brölar han argt under sin stora, slappa mössa -"Mäjja fat, mäjja fat!!! Och medan man puttar Näsapans gunga, så tjatar Hulliganen också om mer fart. Och så håller det på. Länge. Eller så står de och bråkar om samma gungjävel i en halvtimme. Fast alla är lediga och ser precis likadan ut. De hänger i gungan och sprattlar desperat som ilska små flatlöss, som om det vore det sista orakade könshåret i världen. Patetiskt.

Det var riktigt skönt ute. Jag kände mig lite som en nyutsläppt fånge från Kumla anstalten. Eller kanske Hall. Jag slog mig ner på en sandig bänk bredvid gungorna. Jag andades in den friska luften i mina rossliga luftrör och njöt av det starka solskenet i mina ljuskänsliga trötta ögon. Jag blundade och lyssnade på ljuden omkring mig. Vinden, de svajande ekarna, ett svagt ljud av fotbollsspelande målbrottsgrabbar med tuppröst borta vid skolan... En sopbil som sopade gatan. Ett flygplan. Det lät vår helt enkelt. Men min inre harmoni fick ett abrupt slut när jag blev avbruten av Näsapans evinnerliga tjat. -Mäjja fat, mäjja fat, mäjja faaaatt!

Därför tänker jag jobba i morgon. Nu räcker det. Basisten är också bättre och orkar ta hand om ungarna själv. Från att sett ut som en döende vattenbuffel, ser han mer ut som en något mindre gnällig och bajsnödig vattenbuffel.

 Men ungarna är ändå inte riktigt redo för dagis ännu. Man märker det, för de liksom brölar arg mycket tidigare än vanligt när något gå emot dem. De behöver de äta upp sig också. De har haft en diet som skulle få vilken anorektiker som helst alldeles grön av avund. En Paris Hilton-diet kan man säga.


Kumla anstalten. Precis som hemma.



tisdag 13 mars 2012

Ebolaviruset sprider sig


Så där ja! Nu har fler anmält sig till VM-mästerskapet i Kräk-kaskad spelen 2012. Det känns kul med fler tävlande. Vi har ju så himla lite tvätt som det är nu. Kanske fler vill anmäla sig och spy ner lite sängkläder, madrasser, täcken och filtar. Det är bara att hojta till.

Som sagt. Ebolaviruset sprider sig. I går ringde Trotsmaskinen från skolan och mådde dåligt, så Basisten åkte och hämtade henne, sedan tog det väl ca en timme innan hon spydde som en räv i soffan. Hon påminde lite om den där lilla besatta flickan i exorcisten. Eller, ja, exakt faktiskt. Det enda som skiljer sig åt är att hon inte sagt "your mother sucks cocks in hell" till mig ännu. Men det kanske kommer, för hon är jävligt stingslig. Jag springer och baddar hennes panna och sköter om min lilla exorcist-unge så gott jag kan.

Igår insjuknade även Basisten och har legat och brölat och stånkat hela natten som en sårad, döende vattenbuffel. Så där höll inte jag på när jag var sjuk. Ja, just det, jag glömde. Han är ju en man. Nåväl, han fick en dosa snus av mig som tröst.

Men jag ser ljus i tunneln, för jag mår lite bättre, och Näsapan är så gott som helt bra, och Hulliganen har inte kräkts sedan i går. Och då kräktes han inte ens på mitt täcke. Jag hoppas bara att Hulliganen och Trotsmaskinen är bra tills på fredag för då ska vi till min vän i fucking Åmål.

Näsapan lämnar jag hemma med basisten, så han inte kommer bort på tåget. Såna där Näsapor kan man ju för bövelen inte ha med på tåg. Han skulle bara hoppa omkring på hatthyllorna och smita bort till resturangvagnen. I BÄSTA fall. Hulliganen däremot är en liten tågfetisch så jag förväntar mig att han sitter still och tittar saligt ut genom fönstret hela resan. Men visst kommer han säkert få ett och annat Torsten flinck-utbrott under helgen, men jag är mentalt förberedd på det. Om inte annat så kanske det finns nåt stackars barnlöst par i Åmål som kan tänka sig att adoptera en liten Flinck-kopia med hjälmfrilla.

Trotsmaskinen

Basisten


söndag 11 mars 2012

Alla vill kräkas på mitt täcke



Sådär ja. Nu är även min egen rufsiga Torsten Flinck och jag smittade. Vilken ebola, fy fan säger jag bara. Mitt luttrade täcke har nu hunnit tvättats ytterligare en gång. Sammanlagt tre gånger på nu. Varför ska alla spy på just MITT täcke! Det spelar ingen roll var jag gömmer täcket. Någon lyckas alltid spy på det i alla fall. Det skulle säkert inte spela någon roll om jag körde täcket ända till en sopstation i Säffle. Torsten skulle nog se till att pricka täcket i alla fall. På något sätt skulle han lyckas. 


Något däremot småbarnsföräldrar skyddar med sitt liv är den heliga bäddmadrassen. SÄRSKILT en bäddmadrass utan fodral över. Eftersom Torsten spydde ner hela min säng, så är hela det sårbara skumgummit blottat. I går kväll lade sig Flinck i framåtlutad sidoläge över min skumgummi-madrass på golvet samtidigt som han visade tecken på kväljningar. När jag försökte få bort hon drabbades han av ännu en av sina massiva fyraårs-hardcore-utbrott. Jag vet inte hur detta ska sluta. Just nu har Basisten tagit över så jag får vila. Jag tror jag behöver se en film nu. Något med mycket zombies, för det är terapi för mig. Inte ljudboken om mindfulness jag fick gratis häromdan, jag blir mest rastlös av att lyssna på sånt.


Här sitter jag och vaktar mitt täcke på sopstationen i Säffle. Hulliganen sitter hulkande på nästa tåg, för att hinna kräkas på täcket. 



fredag 9 mars 2012

VM i Kräk-kaskad 2012



Det är "VM i det stora kräk-kaskad spelen 2012" här hemma. Näsapan leder, för han är den ende tävlande. Näsapan är magsjuk, och därför så håller jag en rastlös Hulligan hemma i karantän för dagis skull. Men han är fortfarande frisk. Jag hoppas att det uppskattas. Jobbigt är det i alla fall, för han har ca 30 utbrott om dagen och påminner lite om Torsten Flinck med sitt labila temperament och sin råttfärgade hjälmfrilla. Han har något galet i blicken och det flyger både fjärrkontroller och trådlösa telefoner över hela vardagsrummet så fort han inte får som han vill.

Näsapan bara spyr och kräks. Mitt mjuka favorittäcke från Ica maxi har redan tvättats 2 ggr på ett dygn. Jag gissar att jag äger Sveriges mest luttrade och härjade täcke. Det är väldigt synd att inte småbarn kan pricka en spyhink, det vore så mycket lättare allting då. Nu sover näsapan äntligen vilket jag också skulle behöva göra, med det kan jag inte för Hulliganen måste övervakas noga innan han river hela lägenheten. Basisten jobbar och Trotsmaskinen är i skolan. Lycko dom.