Visar inlägg med etikett irriterande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett irriterande. Visa alla inlägg

söndag 27 november 2011

Vi har marsvin... och silverfiskar.





VARFÖR är silverfiskar så jävla tröga. Varför ska de prompt bo på just våran lill-toa när de slaktas metodiskt vareviga dag och natt. Ett mer obeboeligt område får man leta efter. Att bo på vår toalett är som att bygga ett hus på toppen av en vulkan där det sker mest jordbävningar, där det är brutalt krig och bebos av världens livsfarligaste folkslag. Mördare, psykopater. You name it. Vi sprayar med diverse läbbiga medel, skurar, mosar dem, krossar, överaskar dem nattetid och utför brutala folkmord så t.o.m Hitler skulle gråta blod. Ändå utvandrar de inte. De vägrar flytta.

Vår toalett är den mest ogästvänliga platsen på jorden. Ändå ska de små fanskapen bo just där. De bara blundar för problemen. Förökar sig och spelar happy family. Små barn springer omkring i kakelfogarna och larvar sig. Föräldrarna har ingen koll alls. De bara lämnar sina ungar helt utan uppsikt. Såg en fet morsa ligga innanför tröskeln mitt på ljusa dan och vräka ut sig på en papperstuss. Så jävla nonchalant! Skulle inte förvåna mig ett dugg om det var hennes unge som jag fann drunknad i toalettborsthållaren. Ni vet den där lilla äckliga skålen där det samlas en liten vattenpöl. Morsan makade på sig först när jag petade lite på henne för att kolla om hon var död. Hon blev skitsur när jag väckte henne. Stirrade stint på mig och kröp sakta iväg.

Men jag tror jag anar nu. Vår toalett är en sorts silverfisk-världens svar på ghetto område. De är trailertrash-firrar allihop. De har ingenstans att ta vägen. Så de stannar och förlikar sig med sitt öde. De har blivit så präglade på vår närvaro så många generationer tillbaka så de inte bryr sig om oss längre. Som kossor. Eller något annat kreatur. De är tamejfan framavlade husdjur. Det skulle inte förvåna mig om jag kunde tävla i agillity med dessa silverfiskar. Dock ej den feta, lata morsan på papperstussen, hon får bli knarkfisk... eller möjligtvis spårfisk.

Man kan också sätta små bjällror på dem och låta dem hoppa igenom små ringar till hurtig musik. Ibland kan ringen få brinna... ganska mycket. Då hoppar de fortare... Förutom morsan. Hon brinner upp.

Nä, i morgon är det jag som springer (twilight-fort) och tjackar en sån där klicker. Jag har planer...



lördag 26 november 2011

Royal Gala - nu med steroider!



Fan vad småbarn är ostadiga i humöret. Frågade snällt om Hulliganen och Näsapan ville ha ett varsitt äpple. Näsapan tackade glatt ja, medan Hulliganen blev som en aggressiv steriodertryckare. Han vrålade så det ekade i hela huset. Jag vet inte vad hans problem är. Varför han måste svara så kraftigt på tilltal!

Hur som helst så skalade jag ett äpple och sträckte fram det till Näsapan varpå han också blev rabiat. Han sög tag i äpplet och slungade iväg det så saften stänkte över parketten. Hur kan ett litet royal gala äpple väcka dessa ursinniga känslor i så små barn. Jag vet inte.

Jag skällde ut dem en stund för deras heffa-behavior och gick sedan för att skala ett eget äpple, för jag blev sugen. Jag hinner ta tre och en halv tugga då Näsapan plötsligt ljudlöst dyker upp bakom min vänstra flank och hardcore-stjäl mitt äpple. Helt känslokallt rycker han mitt äpple ur handen och sätter sig i soffan och gnager förnöjt med sina små vassa vampyrtänder. Det blir långa skåror i äpplet. Han kan inte ta ordentliga tuggor. Han liksom rispar upp sitt äpple. Rätt åt honom!

Plötsligt i samma veva så bestämmer sig Hulliganen för att ta upp Näsapans förra ivägslungade äpple på golvet. Nu sitter jag här utan äpple medan mina små skitungar sitter nöjda i soffan och tuggar... och rispar. Jag tror jag tar mig en banan istället, den sista halvruttna i fruktskålen... Övermogna bananer väcker inte lika starka känslor.


tisdag 3 maj 2011

Vart tog våren vägen?


Hulliganens spontana kommentar när jag drog upp persiennerna i morse.

"Titta! Solen skiner ute!"

Nej Hulliganen Solen skiner inte. För den är täckt av alla svarta moln på himlen och dessutom så snöar det och nu ska mamma ta en grogg.

fredag 4 februari 2011

Farliga småbrorsor och hånfulla handukar



Jag vabbar. Snoret flödar i både Näsapans och Hulliganens små näsor. Men det är mest snor i Hulliganens näsa. Hulliganen är rädd för Näsapan. I normala fall skulle man ju kunna tro att det är storebror som är brodern med pondus och respekt. Men inte den här familjen. Näsapan, spinkig och skallig jagar han ljulbent sin storebror runt runt med en röd (eller blå) kloss i handen och ser allmänt livsfarlig ut. Hulliganen gnäller ynkligt och flyr i panik. Där brukar jag rycka in som den ömma moder jag är. Så dålig är jag inte trots allt. "Är du rädd för storebror?" brukar jag fråga. "Ja,a,a" snyftar han ynkligt.

Det enda positiva med att vabba är att diskbänken ser någorlunda sjysst ut. Man hinner diska lite i omgångar mellan snortorkandet. Man hinner även hänga upp nya handukar i badrummet. Det har nämligen blivit en sport att finna handukar som fortfarande har hel hängögla. De flesta har gått av, och man syr ju inte fast dem igen. Det är ett sådant typiskt twillight zone göremål man aldrig tar sig tid att göra. Därför ligger de där. De 26 vikta handukarna i udda färger med ett slappt hängande snöre. De riktigt hånar medvetet. "Ta mig, ta mig.... HAHA! april april, din dumme fan, jag är inte heller hel! Hur ska du hänga mig nu då din dumme f.." Då tar jag den där fula öglelöse handuken och torkar Näsapans röv med den istället.

måndag 31 januari 2011

Monday bloody mondayś

På måndagar är basisten iväg och spelar fiol. Förlåt, bas skulle det vara. Då är jag ensam med hans barn hela kvällen. Ja, då är det mest hans barn anser jag. I skrivande stund så vinglar Näsapan omkring som ett litet dregglande fyllo och drar en liten hund på hjul. Och han ser INTE djurvänlig ut. Trotsmaskinen har jag äntligen fått att duscha efter mycket tjat och gnat. Ungen såg ju för tusan ut som Dregen i Backyard Babies i håret. Inte ens när påpekade det, ville hon duscha. Jag vet inte vilken ålder ungar bryr sig om sin egen hygien. Inte vissa 10 åringar i alla fall. Men till slut så. Det är som med triss. Plötsligt händer det!


Hulliganen sover i alla fall. Efter ca tre bajsblöjebyten, vellingmeck och vild jakt runt lägenheten en timme. Skrikande lade han motvilligt sitt lilla kladdiga huvud på sin blåa blommiga kudde och somnade till slut. Då tänkte jag. Vilken satans tur att inte Basisten skriker så där innan han somnar. Det skulle se så... sjukt ut.

Nu sitter jag och samlar ny kraft för att försöka få Näsapan att somna. Jag vet inte vad det är för fel på den ungen, men han tycks inte ha något som helst sömnbehov. Om han somnar som de flesta normala barn runt 20.00, så vaknar han ca 23 och beter sig som en speedad tjackpundare i fem timmar. Den som hävdar att vi fostrar fel önskar jag att de får ett exakt likadant tjackbarn. Då kan vi diskutera uppfostran. Gärna en som klättrar också.

Jag tror jag måste avsluta här, för nu släpar han iväg med Basistens förstärkare. Det känns som vad som helst kan hända nu.

fredag 21 januari 2011

Fredagsmys

Försöker ha fredagsmys framför en bra film, men en liten naken dvärg med nerklottrad mage blåser frenetiskt i en dregglig gammal blockflöjt från 80-talet ca 1 mm från vänsteröra, medan en annan flintig dvärg envist stänger av tv,n gång på gång. Plötsligt kommer dessutom en tredje halvdvärg ut från sin fängelsehåla (vanligen låst inifrån) och åker rullskridskor runt runt lägenheten med följd av att de andra dvärgarna börjar jaga runt runt halvdvärgen samtidigt som de skriker. Då slår det mig plötsligt att tjock-teven lika gärna kan hänga kvar ytterligare 10 år till.


fredag 25 juni 2010

Sockerexport


Tack kära Hulliganen, för att du leker sockerexport med si
sta strösockret.

onsdag 2 juni 2010

Att måla med barn

En sak som är lite jobbigt med småbarn är att de aldrig kan hålla målarpaletten ren och fin. De kladdar alltid ihop alla färger i paletten. Svart rinnig färg på den vita... Eller röda. Det ser förjävligt ut. Det blir ofta en daskig, brunsvart nyans och det går inte att måla harmoniskt under sådana omständigheter! Fattar de inte att det bara ser smutsigt och fult ut!

För mycket vatten använder de också. Deras nerkladdade pappersark blir så genomdränkt av bajsbrunt vatten så den fastnar i bordet och löses upp till något som liknar en näve använt dasspapper i en skitig toalett.

Och inte kan de hålla sig på sitt eget ritpapper heller. Nej, de ska alltid kladda ner alla andras fina verk. Jag vet inte vad det beror på. Avundsjuka kanske. Bara för att de själva bara kan rita en några streck eller en huvudfoting på sin höjd. Det ska väl inte vi föräldrar behöva lida för.


Här sabbar Hulliganen både mitt lejon OCH min häst.

tisdag 1 juni 2010

Till slut ger man bara upp


Jag ska försöka förklara varför det ser ut så här i vårt kök ibland.




Jo, för när man försöker ta hand om eländet så händer det här:
(Incidenterna kan variera)

Hulliganen KRÄVER att jag pillar ut en brödbit ur en buss:

För, pillar jag inte ut en brödbit ur en buss så händer det här
:


Och medan jag tar hand om brödbiten i bussen så händer det här:


Och efter jag tagit hand om den klättrande näsapan och återgår till disken så händer det här: (Bilden föreställer Näsapan som stoppar oidentifierat föremål i munnen)


Och under tiden som jag har rotat ut det oidentifierade förmålet ur Näsapans mun så har Hulliganen pillat in brödbiten i bussjäveln igen.


Till slut ger man upp helt enkelt.



tisdag 18 maj 2010

Max bil



Jag är en sådan där dålig mamma som inte gillar att läsa böcker för mina barn. Jag gör det ändå och hoppas att de inte tar psykisk skada över att jag känner sådan enorm tristess när jag läser högt för dem. Jag väljer alltid de kortaste böckerna med störst text. Ibland händer det till och med att jag "råkar" missa en sida. Max-böckerna är mina favoriter för de är så underbart korta. Tre ord på varje sida. Det kan inte bli bättre.

"Max bil" tex, går ungefär så här:
Titta max. Titta Max bil. Kommer Lisa. Lisa ha bilen. Lisa får inte bilen. Lisa smäller Max. Max smäller Lisa (BRA brukar jag tänka då. Jävla unge som kommer och snor saker från oskyldiga barn. Och slåss gör hon dessutom, stryk tillbaka ska hon ha! Det är inte mer än rätt. BRA MAX!)

Sedan står det något om att de gråter båda två varpå Max feta morsa kommer mesigt leende med en ny bil till Lisa. !!!??? Varför då!? Jag skulle aldrig ge Lisa en egen bil. Jag skulle be den lilla satungen dra, och jag skulle jag bli förbannad över att Lisas trachiga föräldrar lyser med sin frånvaro.

Vad är det för skitböcker de skriver till barn?

torsdag 15 oktober 2009

Min första och sista inlinesfärd

Jag har jävligt många dåliga sidor. Den ena är att jag är extremt impulsiv, och har för höga krav på mig själv. De andra kan vi ta en annan gång.

Skyggot är helt tvärtom. Det blir skitjobbigt när vi ska göra något särskilt. Åka till Ikea och handla en möbel tex. Han vill vänta och plaaneeeraaa... titta runt på oooliiikaaa ställen, jämföra priser och sånt larv. Det tar fan 3 månader för den karln att skita! han ska väl planera färden ut för bajskorven. Jag kan bli galen på det där velandet.

Jag själv vill agera snabbare än en gris hinner blinka. Jag gör snabba val . Ibland himla bra val. Ibland jävligt dåliga. Om sanningen ska fram, ganska många dåliga... och ofta.

Som när jag skulle börja åka inlines tex. Skyggot skulle köpa nya. Jag var med honom i sportaffären.

Jag: -"Japp! klart jag också ska ha, Skitbra sport. Man kommer ut och rör på sig, tar sig fram snabbt och smidigt på vägarna. JA! Jag kan börja åka till jobbet varje morgon! Japp, jag tar dom här! Dom ser sjyssta ut"

Skyggot: - "Men älskling, ska du inte testa att åka inlines ett par gånger först, så du vet om det är din grej?"

Jag blir skitirriterad på hans bristande förtroende över mina kommande proffsiga inlineskunskaper.

-"Nä!, SKA HA!!" surar jag som en obstinat treåring. Själv visste jag ju att jag skulle börja åka på elitnivå.

Skyggot som vet hur jag funkar, vädjar med tålmodig blick att jag åtminstone ska prova ett par innan jag köper, de är ju trots allt rätt dyra.

Visst! Det ställde jag upp på. Krängde på mig ett par vita fina varpå jag med ryckande stil tog mig fram och tillbaks ett par meter likt en parningsdansande trana.

Personalen måste trott att vi idkade älskog där bakom kartonghögen. Endast mitt ryckande huvud stack upp bakom alla kartonger. Jag är ju jävligt kort och det var jävligt vingligt.

-"Dom blir skitbra, dom tar jag!"


Ett par dagar senare bestämde jag mig för att åka inlines till jobbet. Skyggot tyckte jag skulle träna lite mer först. Jag vägrade lyssna på hans förmaningar.

Sagt och gjort. Kl 07.30 en tisdagsmorgon tar jag förväntansfullt mina vita fina dyra nya inlines under armen och går en bit först innan jag kränger på mig dom. Väl på, vinglar jag fram en bit. Fan en uppförsbacke! Jag klampar mig uppåt på snedden som en packad krabba så det ekar i hela radhusområdet.

Men backen är brant... Jag glider sakta baklänges, greppar tag i ett staket i ren panik varpå en hundägare dyker upp. Helvete, jag hade hoppats på att inte möta någon där... jag försöker spela så oberörd jag bara kan. Lotsas rätta till hjälmen lite förstrött.

När hundekipaget slutat stirra och försvunnit släpper jag försiktigt det krampaktiga taget om staketet. Jag glider... bakåt. Jag kan inte göra annat än att låta gravitationen ta mig ner för hela backen igen. Baklänges.

Där låg jag. I början av en backe jag aldrig lyckades bestiga. Så jävla förbannad! Jag slet av mig den svettiga hjälmen och drämde den i asfalten i ren ilska.

Jag skulle tro att min inlinesfärd slutade vid ca 150 m.


Jag tog inlinesen under armen och återvände hem i strumplästen. Slängde in dem i hallen och cyklade till jobbet istället. Sedan dess har de stått orörda i förrådet.

Det här hände för ca fyra år sedan. Jag försökte kränga dem på blocket, men ingen nappade. Jag kommer förmodligen aldrig försöka åka igen.

Skyggot däremot är en hejjare på inlines! Ja, han har ju väntat med köp, tränat, tränat och tränat. Han inser att man inte kan allt på ett försök. Han är ju en "planerare!" En sådan där tråkig jävel!

Shoppa aldrig med småbarn

Jag ska aldrig aldrig mer åka till köpcentrumet med hulliganen förrän han åtminstone nått målbrottet. Varför lär jag mig aldrig. Det GÅR inte att handla med honom. Hemma är han världen lugnaste kille, nästan apatiskt lugn emellanåt. Men så fort vi närmar oss ett köpcetrum så brakar helvetet lös. Jag vet inte varför han gör såhär. Jag försöker tyda hans kryptiska meddelande "gallskriket", men det är svårt. Jag är dålig på "gallskrikiska" Men jag har mina aningar...

hulliganen är en "uppekille!"

Uppekillar tycker INTE om att ligga ner längre stunder. Uppekillar vill vara "uppe!" De vill i synnerhet inte ligga i LIGGvagn, för då måste man ju ligga, och ligga är äckligt enligt uppekillar. Trotsmaskinen var precis likadan. Fast "uppetjej" då. Den ungen bar jag omkring på som en jävla väska dygnet runt i minst ett års tid. Faktum är att hon var 7 resor värre än hulliganen.

Jag tror det är därför min kropp har varit steril i 6 år. Den vägrade syskon inom en 7-årsperiod. Förmodligen av ren självbevarelsedrift. Vi försökte, men min kropp sa NEJ. En skrikande extremt krävande hockytrunk räcker, du behöver inte två just nu, sa kroppen. Nu är snuttjullen relativt självgående så därför sa min kropp ok, du får väl en till då. Antar att jag inte får fler bäsar av min kropp nu. Jag vill gärna, men inte papputen och min kropp. Det länns lite vemodigt. Jag kan berätta om fertilitetsbestyren en annan gång för det är en lång historia. Jag kan säga att Knorris kom utan specialisthjälp i allafall till slut.

Hur som helst. Jag skulle handla en hel del kläder trodde jag. Jag trodde på största allvar att jag skulle få ihop både det ena och andra i klädväg. Kjol, linnen, skor, och lite annat. Jag trodde att jag skulle få fika wienerbröd på det svindyra cafét i lugn och ro som alla andra mammalediga, mammor. Jag hade en vision framför mig hur jag satt där, knorris sovande i vagnen och med alla shoppingkassar fulla med frächa nya inhandlade sommarplagg i fina plastpåsar under vagnen. Endast lite blank på näsan. Inte svettig minsann. Haha! Det kan ni tro! Jag ska berätta hur det egentligen urartade sig.

Närmade mig centrum. Hulliganens "anti-centrum-radar" väcks till liv. Han börjar värma upp stämbanden lite försiktigt med några klagande gnällningar.

Låter honom hållas dock och går till Gina Trikå. Upptäcker ganska omgående att jag både är för fet och för gammal för deras sommarkollektion och traskar surt till nästa affär. Inne ca tre meter in på kappahl vänder jag på klacken av två orsaker. Den första är att jag ser direkt att det bara hänger tantkläder på galgarna , men mest för att Knorris värmt upp stämbandet klart och sätter igång sitt riktiga skrik. Då hörs han ganska rejält, och det är skitjobbigt när ALLA i en butik stirrar på en.

Misstänker kissad blöja samt hunger, så jag skyndar till skötrummet där jag möts av en stor ful skylt på dörren. AVSTÄNGT FÖR REPERATION, VI BEKLAGAR EVENTUELLA PROBLEM DETTA MEDFÖLJER.

JO TACK! DET MEDFÖLJDE EN JÄVLA MASSA PROBLEM! Precis om om de brydde sig egentligen. Jag går till entrén, ser mig paranoit omkring och byter på honom där. Ja, vad fan skulle jag göra. Det fanns inget skötrum. Hulliganen fortsätter skrika. Jag brukar amma där de renoverar, så nu blev jag tvungen att amma någon annanstans. Jag hatar att amma offentligt men jag hade inget val.

Sprang runt och letade lämplig diskret hörna. Fanns ingen. Antingen var bänken belamrad av skräniga, finniga tonårskillar och fyllgubbar alternativt tjackpundare vid namn Jimmy, Jonny, eller Conny av någon jävla märklig anledning. På ett ställe hade en gubbe med rullator brett ut sig så djävligt så inte ens en anorektiker skulle få plats med sin lilla beniga rumpa.

Till slut hittade jag en plats brevid en annan mamma. Det känns alltid bäst att amma brevid andra mammor. Man vill helst inte sitta brevid män och flasha bröstet. Jag har börjat upptäcka att det bor en liten muslim i mig när det gäller vissa saker. Jag avskyr även griskött. Jag tycker fläsk smakar människokött. Inte för att jag har ätit människa någon gång, men jag kan tänka mig att det smakar så. Värst är fläskkarré. Det smakar kadaver. Jag har bergis varit muslim i tidigare liv. Skit samma, vi skulle inte snacka religion här. Hulliganen fick sin tutte efter mycket om och men och lugnade sig en smula. (En medtagen filt gjorde amningstunden diskret, så det gick bra tyckte jag.)

Men smulan var liten. Strax var vrålet ett faktum återigen, så jag bestämde mig för att placera råttan i babybjörnselet som är så fruktansvärt smärtsam för mina stackars trapezius.
Men god mor som man försöker vara så fick han hänga där till alla tanters stora förstjusning. Vad ÄR det med tanter och bebisar? De blir helt galna när de ser en bebis. Är det för att de är så nära döden så de påminns om eventuell kommande reinkarnation, eller vad?

Det hela fortsatte i ca tre timmar. Bara bök och stök. Till slut drabbades jag av inre kris! Det hela gick fort. Jag slank hastigt in på Stadium med en skrikande råtta hängandes i trapeziuskrossaren , trykte ner foten i ett par svarta tygskor som såg rätt ok ut. Bra dom funkar! Greppa dojorna och flydde till kassan, försökte betala med bibliotekskortet pga stressnivåerna i hjärnan vilket roade kassörskan.

Sedan rusade jag in på Vivo för att handla 4 tröstwienerbröd, sprang till bussen där jag fick hjälp av ett skitlyckligt fyllo på med vagnen. Jag vet att han inte gick på tjack, för fyllpolaren ropade hans namn som INTE slutade på Y.

I väg och hämta Trotsmaskinen som inte ville hem trots allt tjat på morgonen att jag skulle hämta tidigare än vanligt. MER GNÄLL! På en ny buss hem med TVÅ skrikande råttor! Hela vägen hem. Två missnöjda barn kan verkligen föra tankarna till brandbil-sirener. Fan vad högt det låter!

Nu sitter jag här med ett par ganska halvbeiga dojor på hallgolvet och fyra wienerbröd i köket. Det var det enda jag fick ut av denna dag, och jag är inte lite blank om näsan. Jag är SVETTIG!

Men hulliganen sitter här i babysittern och jollrar förnöjt. Lugn och glad som vanligt när vi är hemma. Givetvis!. Han är ju en uppekille!

Fenomenet bantningshäxan

Känner ni till fenomenet bantninghäxor? Låt mig förklara vad det innebär och varför jag avskyr bantninghäxor.

Det är när du äntligen bestämt dig för att banta ner dig några kilo, och när det äntligen går bra, du är verkligen på G osv, ja då möter du ständigt alla dessa kvinnor, tjejer, tanter, kärringar som envisas med att just du ska smaka på deras bullar, kakor, tårtor.

Ofta bakar dessa bantinghäxor som värst när just DU bantar, och givetvis i din närvaro. Observera att bantningshäxor själva inte äter en enda smula sv sina bakverk. De vill endast bjuda. Deras primära mål är att göda sin omgivning. Skoningslöst!

Tackar du snällt och artigt nej, envisas de med "Jamen EN kaka kan du väl ta!"
"EN liten bulle skadar väl inte!"

JO!!!! En enda jävla bulljävel skadar så in i helvete kan jag säga. En enda jävla bulle får mig att tappa fokus totalt! EN enda jävla bulle sabbar allting. Ok, en bulle kanske inte är hela världen, men betänk då att du är hos fem OLIKA bantningshäxor på en vecka, då är fan "en enda liten bulle" en jävla massa kalorier! Varför FATTAR de inte det!

Därför avskyr jag bantningshäxor. Bantninghäxor VILL nämligen att du ska vara fet, deras största mardröm är att du ska bli smal och fin. Bantningshäxor njuter av att förstöra din diet helt enkelt.

Undvik dessa häxor när du går på diet, det är mitt råd, ty de är listiga och onda som jävulen själv.

Nu ska jag äta lite godis framför tv,n innan jag går och lägger mig.

Kanin = Blottare???

Jag har tydligen närt en liten blottare vid min barm. Det brukar komma små jobbiga småungar och plinga på dörren eftersom Trotsmaskinen har ...