Hjärnskadad silverfisk

Idag kom Trotsmaskinen springande och berättade med allvarlig och ivrig röst, att hon mött en hjärnskadad silverfisk på lill-toan. Aset hade tydligen vinglat runt i snäva cirklar och betett sig mycket besynnerligt. Strirrat i kors och dregglat och haft sig. "Det var den feta!!" fortsatte hon upphetsat.

"Den kanske har drabbats av en hjärnblödning... eller en förlossningsskada" Svarade jag ointresserat. Men sedan funderade jag vidare på fenomenet och kom på att det KAN ju också bero på allt klorin jag skvätte runt därinne igår. Jag minns nu hur en av de spinkiga farsorna klängde sig febrilt fast på väggen med en panikslaget uttryck i ansiktet.

Inte nog med att de är hopplösa whitetrash, nu kommer de börja kräva hjälpmedel också. Dra in LSS och kräva rullstolar, timstockar, färdstjänst och daglig verksamhet. Fan!

Jag brukar ju googla fram mina bilder, men denna gång lyckades jag faktiskt inte få någon träff på "Hjärnskadad silverfisk" Så jag antar att jag måste använda mig av paint igen. Men jag ritar i morgon, för nu haaar Cocillanan börjar verka. Jag ser ljuset! Jag ser ljuuset!

Cocillana is the shit

Näsapan har smittat ner mig med sin hosta. Jag känner mig tämligen kass, men med tanke på alla våra besök på vårdcentralen så har ett fett städskåp proppfullt med alla möjliga skumma vätskor och piller. Jag skulle kunna bli storlangare och sälja prylarna på plattan. Salva för sönder-ammade bröstvårtor tex. Alla förpackningar som det står etylmorphin eller ephedrin behåller jag för mig själv. Sånt ska man inte sälja bort. Just ikväll valde jag flaskan med etylmorphin. Dumt att ta ephedrin när man ska sova tänkte jag. Om jag börjar skriva väldigt långsaaamt så veeet ni varfööör. I morse drack jag av flaskan som det stod ephedrin på, och jälar vad jag städade köket fort.

2011. Cocillana-Etyfin Oral lösning (ATC kod: R05FA02) Läkemedelsföretag MEDA

Cocillana-etyfin bör avnjutas i vinglas alternativt snapsglas. Smaken har en något jordig ton med en tydlig bitter bakrund. En angenäm touch av kemikalier ger en karaktäristisk halvtorr känsla. Sötman är väl integrerad i cocillanan. Och jag undrar om inte cocillana-fabriken ligger belägen i en brant sydsluttning. Det känns faktiskt så. Särskilt ca 20 minuter efter intag.

Handla sopor

I en tvåårings värld gör vi vuxna väldigt besynnerliga saker när vi går hemifrån. Detta är vad Näsapan tror. (Oavsett vad klockan är på dygnet.)

1. "Ska du handla pizzaaa?" (Japp, mamma handlar alltid pizza kl 07.30 på morgonen.)

2. "Ska du handla sopor?" (Jaaaa! Andras sopor behöver ju verkligen eftersom vi har så lite egna. Särskilt då blöjsopor.)

Alltså. När vi är utanför lägenhetens fyra väggar så består våra liv endast av att skaffa pizza och sopor. Inget annat existerar.

Storshopping!

Porrig advent

Nu är det adventspyntat och klart. Nu lyser en sån där härligt röd och skum porrbelysning upp hela vårt örnnäste. Även på balkongräcket. Vilken tur att vårt lilla preventivmedel (Näsapan) fortfarande är vaken, annars skulle jag inte få dricka min glögg ifred för basisten. Särskilt tänd blir han säkert av att jag fortfarande bär min säckiga svartvit randiga pyjamas sedan i morse.

Vi har marsvin... och silverfiskar.

VARFÖR är silverfiskar så jävla tröga. Varför ska de prompt bo på just våran lill-toa när de slaktas metodiskt vareviga dag och natt. Ett mer obeboeligt område får man leta efter. Att bo på vår toalett är som att bygga ett hus på toppen av en vulkan där det sker mest jordbävningar, där det är brutalt krig och bebos av världens livsfarligaste folkslag. Mördare, psykopater. You name it. Vi sprayar med diverse läbbiga medel, skurar, mosar dem, krossar, överaskar dem nattetid och utför brutala folkmord så t.o.m Hitler skulle gråta blod. Ändå utvandrar de inte. De vägrar flytta.

Vår toalett är den mest ogästvänliga platsen på jorden. Ändå ska de små fanskapen bo just där. De bara blundar för problemen. Förökar sig och spelar happy family. Små barn springer omkring i kakelfogarna och larvar sig. Föräldrarna har ingen koll alls. De bara lämnar sina ungar helt utan uppsikt. Såg en fet morsa ligga innanför tröskeln mitt på ljusa dan och vräka ut sig på en papperstuss. Så jävla nonchalant! Skulle inte förvåna mig ett dugg om det var hennes unge som jag fann drunknad i toalettborsthållaren. Ni vet den där lilla äckliga skålen där det samlas en liten vattenpöl. Morsan makade på sig först när jag petade lite på henne för att kolla om hon var död. Hon blev skitsur när jag väckte henne. Stirrade stint på mig och kröp sakta iväg.

Men jag tror jag anar nu. Vår toalett är en sorts silverfisk-världens svar på ghetto område. De är trailertrash-firrar allihop. De har ingenstans att ta vägen. Så de stannar och förlikar sig med sitt öde. De har blivit så präglade på vår närvaro så många generationer tillbaka så de inte bryr sig om oss längre. Som kossor. Eller något annat kreatur. De är tamejfan framavlade husdjur. Det skulle inte förvåna mig om jag kunde tävla i agillity med dessa silverfiskar. Dock ej den feta, lata morsan på papperstussen, hon får bli knarkfisk... eller möjligtvis spårfisk.

Man kan också sätta små bjällror på dem och låta dem hoppa igenom små ringar till hurtig musik. Ibland kan ringen få brinna... ganska mycket. Då hoppar de fortare... Förutom morsan. Hon brinner upp.

Nä, i morgon är det jag som springer (twilight-fort) och tjackar en sån där klicker. Jag har planer...

Plötsligt händer det, och jag fick beröm för det också!

Tänk vad man kan hitta under soffan när man möblerar om. Och tänk vad mycket roligare det känns när man möts av dessa uppmuntrande ord mitt i allt äckel och eländet. Av egoistiska skäl så inbillade jag mig att det var en gammal avlägsen, död släkting som ville sända mig ett litet kryptiskt budskap om att jag kanske inte är så tokig morsa ändå. Jag städade ju till slut i alla fall!

Ja, jag bytte en dag.

Hulliganen 3 år kommer hem från dagis en höstdunkel dag i November. Skitig som en liten uteliggare från Bronx klampar han in med leriga stövlar på hallgolvet. Han strirrar förvånat in mot det dunkla vardagsrummet och utbrister fascinerat:

"MAMMA!! Har du BYTT!??"

Ibland får man lust att byta plats på möblemanget helt enkelt.