Näsapan Vs Skinnskalle

Näsapan snubblar omkring i hallen och ser ut som en liten packad skinnskalle i miniatyr. Han har för stora skinnkängor och svart skinnjacka på sig. Han är naken under. Vad är det med småbarn och skor egentligen? Hoppas det gått över innan han fyller 16 åtminstone. Nu står han vid ytterdörren och vill ut på gården. Han sluddrar tjatigt bakom sin dregliga napp med ankmotiv. "gåå oooth! gåååå oooth" Det vore rätt kul att se de andra mammornas miner om jag tar med mig min lilla miniatyr-skinnskalle ut till sandlådan som om det var den naturligaste sak i världen. De andra ungarna skulle ge honom alla hinkar och spadar direkt om han krävde dem. Nä, jag får nog gå in och bryta det här beteendet nu.

Dagisstart på allvar

Har lämnat pojkarna på dagis idag för första gången. Extremt vemodigt. Inskolningen har dock gått bra och fröknarna är jättegulliga med barnen, så jag känner mig rätt trygg. Men ändå. :´-( Näsapan blev såklart extremt förkrossad när jag gick. Hulliganen var dock lite mer kavat och upprädde mycket samlat.
Nu ska man sitta här och stirra som en apatisk orolig curlingmorsa och undra hur det går. Kommer någon annan ful unge bita Näsapan? Kommer Hulliganen misshandla en fröken? Tankarna maler i huvudet.
Känns skumt att vara ensam. Städa? Fan heller. Film, julmust och min gömda centerrulle? Ja, för tusan! Det är trots allt min födelsedag idag och jag tänker tröstäta!

Tvärnit

När man är 36 år så vet man att glidförmågan minskar drastiskt när man åker kana på sin nakna kladdiga, svettiga, mage. När man är två år så har man inte riktigt lärt sig det ännu...

Fästingperioden är här

Jisses vad tiden går. Kravmaskinerna växer så att det knakar. Jag prenemunerear (jag är sjuk och orkar inte spela smart) på nyhetsbrev från Babycenter. Det innebär att du registrerar dina små på en webbsida och så kommer det brev en gång i månaden som beskriver deras utveckling. Det är rätt skoj det där för det stämmer på pricken.

Fast jag skulle vilja beskriva deras små utvecklingsstadier lite annorlunda.
Fick ett brev nyligen rörande Fästingen 8 mån.

Så här skriver de:

Lägg dig på knä en stund och upplev världen från ditt barns perspektiv. Utrymmet bakom soffan kan vara ett okänt land. Köksskåpet kan innehålla....vad som helst. Bebisen vill utforska, men håller samtidigt på att lära sig hur stor världen är. Detta förklarar två andra saker som händer i denna ålder — rädsla inför främmande människor och en tendens att ty sig allt mer till det välkända. Med insikten om hur stor världen är kommer också en gryende förståelse av hur långt bort du kan gå ifrån ditt barn och det är en skrämmande tanke för någon så liten! Det kan vara prövande att ha en så mammig (eller pappig) liten varelse nära sig för jämnan, men denna fas kommer att gå över fortare om du inte försöker tvinga fram oberoende innan ditt barn är redo för det.

Bla, bla, bla... Dom som skriver dessa brev kan inte ha barn. Ungefär så här skulle jag skriva om jag jobbade på Babycenter:

Grattis din unge är nu 8 månader och 3 veckor. Färstingperioden är här. Den här perioden är din unge skitjobbig. Ta varje tillfälle du kan att få lite egentid för nu är den slut på allvar. Din lilla bebis som tidigare kunde ligga på en filt och roa sig själv en liten stund har plötsligt förvandlats till en fästing. Han/hon kramlar sig fast vid ditt ben dygnet runt. Fästingen skriker om du försöker bända och lirka loss hans armar från ditt ben. Du inser rätt omgående att det enda rätta är att bära omkring på denna fästing, tja, dygnet runt tills han kommit över denna period. Fästingen har nämligen vid denna ålder utvecklat sin lilla hjärna så pass att han förstår att du kan försvinna, och det skrämmer fästingar mest av allt i hela världen.