Jag vet inte varför jag finner det så roande att lura barn. Särskilt små naiva 10-åringar. Idag kom trotsmaskinen springandes med ett par grönrutiga gubbiga strumpor som hon funnit överst på det feta tvättberget i tvättstugan. Hon hojtade överraskat "Inte visste jag att Pappa har ridstrumpor!"
Eftersom Trotsmaskinen går på ridskola så har hon själv ett par liknande strumpor. Såklart. Det är stallmodet just nu och nåde den jävel som inte bär ett par långa rutiga strumpor i stallets sanna Stalin-anda. Stallungar påminner lite om filmen "Flugornas herre."
Det pågår en något bisarr, undermedveten hiriarki där de coola, är de som vågar ta för sig mest och bär rätt strumpor. Och nåde den jävel som inte spänner sadeljorden ordentligt! Nåde den jävel som inte begriper att Vallacken "Shaudouw" ska ha såna där sorts benskydd som de flesta ungar inte fattar varför han ska ha. Och har du inte en egen skötarlåda så är du riktigt jävla illa ute.
Så har det alltid varit och kommer formodligen alltid vara. Det var kanske därför jag aldrig trivdes i stallet som unge. Själv red jag i billiga gröna gummistövlar från Obs. Behöver jag tillägga att jag var längst ner på "flugornas-herre-skalan?"
När Trotsmaskinen viftade frenetiskt med Basistens illaluktande "ridstrumpor" framför mitt ansikte så fick jag ett abrubt uppvaknande till verkligheten igen.
"Visst, det är din fars ridstrumpor. När han var ihop med tanten innan mamma, för läänge sedan innan du ens var född, så red de mycket ihop. (I dubbel bemärkelse kanske) :-O De där ridstrumporna har bara pappa glömt att lägga undan... Jag tror pappa fick strumporna i julklapp av tanten." Blev min förklaring.
Trotsmaskinen sken upp som en sol och sprang kvittrande till sin hästintresserade fader och tyckte det var fantastiskt att han haft ett förflutet som sann hästkarl. Nu pågår en förvirrad diskussion därinne i sovrummet... och nu ska jag ta och värma mig en glögg.
