Elaka dvärgar och Romrussin

Ebolan sprider sig i hemmets lugna vrå. Idag har jag haft både Hulliganen och Näsapan hemma. Dagis ringde och frågade efter Näsapan fast vi meddelat läget. Jag tror att de misstänker att vi sålt Näsapan. Det känns så när de ringer. Visserligen känns det ibland som att man vill sälja sina barn rätt billigt på blocket, men bara en kort stund. Jag skulle faktiskt aldrig göra det. Blocketköpare är så jävla jobbiga, det ska alltid pruta och föreslå en massa skumma byten. Typ, din unge mot en varmvattenberedare, fast jag inte ens bor i hus. Eller, din unge mot mot 2 spinkiga getter plus en vecka i en sunkig sommarstuga i Azerbadjan. Förmodligen blir man även våldtagen av två håriga Azerbadjan-bor med flottiga skägg mitt i natten, eftersom det inte går att låsa den sönderruttna dörren ordentligt... Och ingen varmvattenberedare finns det heller för den blev bortbytt på blocket. FAN! Nä, jag behåller mina ungar.

Idag var dagens sattyg så många att jag inte ens orkat dokumenterat dem. Bara konstaterat dem. Hulliganen har nog varit värst. Det beror på att han fick vara hemma fast han inte ens är sjuk. Något jag ångrade ganska fort. Morgonen började med att jag hör hans satanist-vrål närma sig samtidigt som han tätt följd av Näsapan klättrar upp i min säng. De lyser i mina näsborrar med en varsin ficklampa. Näsapan gräver bestämt i mina igenmurade bihålor med en nerdreglad blockflöjt från 1978 och ger mig en fet käftsmäll så fort jag vänder bort huvudet. Han slår mig även i pannan med blockflöjten. Trotsmaskinen sitter bara bredvid och flinar åt övergreppet. Näsapan har bajsat och en oangenäm odör sprider sig i sovrummet. Men han ger mig bara fler smällar så fort jag föreslår att ta bort bajset. Det slutar med att Korven plattas till och förvandlas till en kaka då han hoppar på mig och landar flera gånger på ändan. En stund senare bajsar även Hulliganen. När han krystat klart vill även han hoppa. Jag får nog och går till köket och fixar ett par mackor som jag äter i en tät ridå av bajsångor.

Som den ordentliga ömma moder jag är så fick de pulvermos till lunch. Vände dem ryggen ca 4 minuter och när jag kom tillbaka så hade Hulliganen kladdat ner hela köket med mos. Hela fönstret var igenmurat. Det var extremt jobbigt att få bort. Det var när jag tvättade fönstret som jag upptäckte att tyskan julpyntat balkongen. FAN, jag trodde jag vann i år.

Jag var så nöjd när jag fixat min balkong så fint med all röd porr-belysning och sneglade ner på hennes beiget tomma balkongräcke. Men nu jävlar hade hon gjort det finare på sin balkong. Som hämnd tänkte jag hardcore-förföra basisten framför fönstret med alla lampor tända bara så hon skulle få se att jag har ett grymmare sexliv än henne. Men det blev aldrig av. Jag ville äta choklad istället. Alladin. Den gula asken. Jag fick då även käftsmäll nr 2, när jag upptäckte att jag gillar romrussin. Då är man verkligen kärring på riktigt. FAN!

Senare på dagen försökte jag roa dvärgarna med lite pyssel. De satt alla tre och pysslade. Vi har en stor låda med diverse Panduro-prylar. Väldigt användbart. En stund senare informerade Hulliganen mig om att Trotsmaskinen gjort honom julfin. Han hade lika många tomtestämplar på sin lilla nakna kropp som femton gamla förköpshäften från 1987 och lika mycket glitter på kroppen som en diskotönt från samma årtal som busshäftet. T.o.m i armhålan! Jag fick sanera dem i badkaret allihop. Där roade sig Näsapan med att spöa skiten ur Trotsmaskinen. Han vevar med sina små spinkiga armar som en sån där liten krigs-leksaksgubbe från 80-talet med en knapp i ryggen som styr höger arm. En stel rörelse svingar armen upp och ner i en märkligt hitler-rörelse. När han inte fick spöa Trotsmaskinen så började han kasta shampoflaskor och dyl. Det hela fick ett abrupt slut när han försökte hiva Trotsmaskinen över badkarskanten.

Nu sover dom äntligen allihop och jag har halsat lite ur Cocillana flaskan. Vet inte riktigt vad jag ska göra nu... Kasta ägg på Tyskans balkong kanske. Eller äta upp den sista romrussin biten.

Hjärnskadad silverfisk

Idag kom Trotsmaskinen springande och berättade med allvarlig och ivrig röst, att hon mött en hjärnskadad silverfisk på lill-toan. Aset hade tydligen vinglat runt i snäva cirklar och betett sig mycket besynnerligt. Strirrat i kors och dregglat och haft sig. "Det var den feta!!" fortsatte hon upphetsat.

"Den kanske har drabbats av en hjärnblödning... eller en förlossningsskada" Svarade jag ointresserat. Men sedan funderade jag vidare på fenomenet och kom på att det KAN ju också bero på allt klorin jag skvätte runt därinne igår. Jag minns nu hur en av de spinkiga farsorna klängde sig febrilt fast på väggen med en panikslaget uttryck i ansiktet.

Inte nog med att de är hopplösa whitetrash, nu kommer de börja kräva hjälpmedel också. Dra in LSS och kräva rullstolar, timstockar, färdstjänst och daglig verksamhet. Fan!

Jag brukar ju googla fram mina bilder, men denna gång lyckades jag faktiskt inte få någon träff på "Hjärnskadad silverfisk" Så jag antar att jag måste använda mig av paint igen. Men jag ritar i morgon, för nu haaar Cocillanan börjar verka. Jag ser ljuset! Jag ser ljuuset!

Jag är en twilight-morsa

Idag är basisten iväg och spelar bas. Då får jag sköta mig själv med alla elaka dvärgar. Trotsmaskinen var dock snäll och passade Näsapan så att jag kunde hämta Hulliganen. Han ville vara på dagis fast jag och Näsapan var hemma idag. När jag kom till dagis var han trött och ledsen och orkade inte gå. Då slängde jag upp honom på ryggen, och rusade iväg. Då slog det mig att jag är lite som vampyrerna i filmen twillight. Jag har blivit så van vid att kånka ungar hit och dit, så jag snart kan springa lika fort som Edward med nån stackars sate på ryggen. Från dagis till bilen (brant backe) från bilen och uppför alla tre helvetestrapporna till vårt örnnäste där vi bor. Ja, jag flåsar ju snart inte ens. I morgon ska jag testa att slänga upp hela familjen på ryggen (även basistens bas) och springa upp i det högsta träd jag hittar. Vi bor ju trots allt nära en nationalpark. Där ska vi sitta i trädkronan och stämningsfullt blicka ut över den orangeröda solnedgången samtidigt som Näsapan hackar på mig med bilnyckeln. Sedan ska Basisten spela en trudelutt för oss på basen. Gärna låten här nedan... Jag kan sjunga!.. falskt.

Jag tror man får se hur det springs fort som fan med någon på ryggen, någonstans i videon. Jag är inget stort twilight fan direkt, men jag och trotsmaskinen har precis sett den på bio. Och jag älskar denna låt.

Instängd och trött

Fy bövelen vad man sover illa när småbarna är sjuka. Det är precis som att vaka nyfödd spädgris igen. Näsapan sover illa på nätterna och springer omkring och gnäller och dregglar som en komodovaran dagarna i ända, och vill bli konstant buren. (ont i halsen) Hulliganen (som är frisk) är rastlös och hittar på sattyg hela tiden. Nu har han hällt ut en burk tandpetare i hela köket. Jag får väl sätta mig och spela plockepinn med han, för nu sover äntligen Näsapan. Hade jag ett småbarn kunde jag också lägga mig en stund, men med två går det ju inte. Jag får väl sova när jag dör. Aja, jag är i alla fall glad att jag har mina små pojkar. Det kunde varit värre såklart. Positivt: Känns bra att det regnar ute, då är det mysigare att sitta instängd dagarna i ända som en annan Elisabeth Fritzl.

Vill här visa en illusion om hur det kan kännas att vabba efter ca 2 dagar.
Varelsen i bakgrunden är det sjuka, extremt krävande barnet. Mamman (längst fram) visar tydligt sömnbrist, frustration och kraftiga ångest.

Hulliganen och Näsapan har börjat på gymnastik

Huliganen och Näsapan har börjat på Gymnastik på söndagar. Jag måste varit bakfull när jag anmälde dem. Hulliganen springer mest omkring och är som en allmänt treårsförvirrad Hulligan. Han kan inte ta direktiv och regler över huvudtaget, trots att de är väldigt få. Det finns i princip EN viktig regel.

Alltså, de kan bara inte springa huller om buller i en hög, utan de måste åtminstone fladdra omkring åt samma håll. Det blir en himla massa krockar annars. Krockade barn är jobbiga för de blir på så satans dåligt humör. Länge! Men nej, bara för att treårsjävlas så SKA han springa MOT strömmen. Och krocka. Om jag helt enkelt hardcore-flyttar honom så får han ett hysteriskt aggressionsutbrott och skriker så det ekar i hela gympahallen. Då strirrar alla andra föräldrar. Speciellt de med små timida små döttrar med gris-rosa volangdräkter. Jag får lust att sätta honom i de där ringarna och hissa upp honom och gå och fika en timme eller tre. Så jobbig är han. Jag funderar på att anmäla honom till en harpakurs istället. Eller någonstans där jag slipper vara med.

Näsapan däremot är i sitt rätta element. Jag fick panik när han rappt klättrade upp så långt det går uppför ribbstolarna på väggen. Jag höll ett stadigt tag i hans brallor, men det hjälpte inte. Han klättrade vidare ur brallorna samtidigt som han gnällde irriterat. Hade ungen kunnat prata rent svenska och inte arabiska så hade han hojtat: "Släpp brallorna för faaan.. din jävel!!"
Men han gnäller bara argt något jag inte förstod. Jag skriker efter basisten som tålmodigt och förgäves försöker roa den rosenkindade, upprörda Hulliganen på andra sidan hallen. Men han hör inte.

Det hela slutar med att en annan förstående mamma hjälper mig att klättra upp och hämta ner Näsapan samtidigt som jag fångar upp honom. En annan mamma med en liten flintig, dregglig unge i bärsele står bakom oss och skrattar roat. Skratta du, tänkte jag. Vänta tills din lilla apatiska skallepär förvandlas till rabiat tjackapa. Men jag sa inget, ty hon hade en liten snäll rosa volangflicka med sig också. Dessa föräldrar förstår ändå inte.

I slutet av terminen är det meningen att de ska ha uppvisning inför publik! De ska representera Januari och då även hålla i små vita garnbollar. Herregud säger jag bara. Jag vågar inte ens fantisera hur det ska gå. Jag är nästan helt säker på att det blir ett långt blogginlägg dagen efter den uppvisningen.


Bilden visar hur Näsapan hardcore-rullar nedför en röd tjock madrass. Detta helt utan några som helst hämningar. Ribbstol-scenariet kunde dock inte dokumenteras eftersom jag vid detta tillfälle höll krampaktigt i Näsapans byxor.

CHOCKEPIDEMI SÖDER OM STOCKHOLM!

Den fasansfulla Dagisbarn-ebolan sprider sig häftigt hemma hos en familj söder om Stockholm. Liten, trotsig tioårig flicka insjuknade hastigt i måndags natt i kraftig kräk-kaskad. Nu har alla insjuknat utom den 41 åringe trebarnspappan som förtvivlat kämpar för familjens omsorg. Trebarnsmodern orkar inte ge oss några kommentarer i dagsläget men yrade förvirrat något som lät som "förbannade jävla dagis" samt "skjut mig någon." Fadern är tom i blicken och upprepar ynkligt ordet "tvättberg" gång på gång. Nu till vädret. Helvete, nu snöar det igen!

I dag vill jag tejpa barn

Jag får panik! Idag är Fästingen värre fästing-aktig än någonsin, det blir bara värre och värre. Han klänger krampaktigt på alla mina kroppsdelar han kan komma åt. Om man går förbi honom så griper han snabbt tag i benet, precis som en fästing på ett grässtrå som hittat sitt offer. Om man inte lyfter upp honom då, så står han och skriker och vinglar som ett gammalt fyllo från Gubbängen. Kräver att bli buren. Kräver och kräver hela dagarna. Jag kan inte ens skita ifred. Då hasar han efter in i badrummet, klättrar och klänger i mina nerhasade fula mysbrallor med hål i. Han skriker, nyps och ramlar om jag inte tar upp honom i knät.

Väl i famnen där man finner honom som mest, är han ute efter mina ansiktsdelar. Bita i min långa näsa är hans specialitet. Problemet är att hans små vassa undertänder hamnar i näsborren och det gör jävligt ont. Eller så borrar han in sina små fingrar i öronen. När går detta beteende över egentligen!?




Hade jag haft tillräckligt med silvertejp hemma så skulle jag nog tillämpat denna praktiska metod så jag åtminstone fick skita i fred....