Cocillana is the shit

Näsapan har smittat ner mig med sin hosta. Jag känner mig tämligen kass, men med tanke på alla våra besök på vårdcentralen så har ett fett städskåp proppfullt med alla möjliga skumma vätskor och piller. Jag skulle kunna bli storlangare och sälja prylarna på plattan. Salva för sönder-ammade bröstvårtor tex. Alla förpackningar som det står etylmorphin eller ephedrin behåller jag för mig själv. Sånt ska man inte sälja bort. Just ikväll valde jag flaskan med etylmorphin. Dumt att ta ephedrin när man ska sova tänkte jag. Om jag börjar skriva väldigt långsaaamt så veeet ni varfööör. I morse drack jag av flaskan som det stod ephedrin på, och jälar vad jag städade köket fort.

2011. Cocillana-Etyfin Oral lösning (ATC kod: R05FA02) Läkemedelsföretag MEDA

Cocillana-etyfin bör avnjutas i vinglas alternativt snapsglas. Smaken har en något jordig ton med en tydlig bitter bakrund. En angenäm touch av kemikalier ger en karaktäristisk halvtorr känsla. Sötman är väl integrerad i cocillanan. Och jag undrar om inte cocillana-fabriken ligger belägen i en brant sydsluttning. Det känns faktiskt så. Särskilt ca 20 minuter efter intag.

Handla sopor

I en tvåårings värld gör vi vuxna väldigt besynnerliga saker när vi går hemifrån. Detta är vad Näsapan tror. (Oavsett vad klockan är på dygnet.)

1. "Ska du handla pizzaaa?" (Japp, mamma handlar alltid pizza kl 07.30 på morgonen.)

2. "Ska du handla sopor?" (Jaaaa! Andras sopor behöver ju verkligen eftersom vi har så lite egna. Särskilt då blöjsopor.)

Alltså. När vi är utanför lägenhetens fyra väggar så består våra liv endast av att skaffa pizza och sopor. Inget annat existerar.

Storshopping!

Porrig advent

Nu är det adventspyntat och klart. Nu lyser en sån där härligt röd och skum porrbelysning upp hela vårt örnnäste. Även på balkongräcket. Vilken tur att vårt lilla preventivmedel (Näsapan) fortfarande är vaken, annars skulle jag inte få dricka min glögg ifred för basisten. Särskilt tänd blir han säkert av att jag fortfarande bär min säckiga svartvit randiga pyjamas sedan i morse.

Vi har marsvin... och silverfiskar.

VARFÖR är silverfiskar så jävla tröga. Varför ska de prompt bo på just våran lill-toa när de slaktas metodiskt vareviga dag och natt. Ett mer obeboeligt område får man leta efter. Att bo på vår toalett är som att bygga ett hus på toppen av en vulkan där det sker mest jordbävningar, där det är brutalt krig och bebos av världens livsfarligaste folkslag. Mördare, psykopater. You name it. Vi sprayar med diverse läbbiga medel, skurar, mosar dem, krossar, överaskar dem nattetid och utför brutala folkmord så t.o.m Hitler skulle gråta blod. Ändå utvandrar de inte. De vägrar flytta.

Vår toalett är den mest ogästvänliga platsen på jorden. Ändå ska de små fanskapen bo just där. De bara blundar för problemen. Förökar sig och spelar happy family. Små barn springer omkring i kakelfogarna och larvar sig. Föräldrarna har ingen koll alls. De bara lämnar sina ungar helt utan uppsikt. Såg en fet morsa ligga innanför tröskeln mitt på ljusa dan och vräka ut sig på en papperstuss. Så jävla nonchalant! Skulle inte förvåna mig ett dugg om det var hennes unge som jag fann drunknad i toalettborsthållaren. Ni vet den där lilla äckliga skålen där det samlas en liten vattenpöl. Morsan makade på sig först när jag petade lite på henne för att kolla om hon var död. Hon blev skitsur när jag väckte henne. Stirrade stint på mig och kröp sakta iväg.

Men jag tror jag anar nu. Vår toalett är en sorts silverfisk-världens svar på ghetto område. De är trailertrash-firrar allihop. De har ingenstans att ta vägen. Så de stannar och förlikar sig med sitt öde. De har blivit så präglade på vår närvaro så många generationer tillbaka så de inte bryr sig om oss längre. Som kossor. Eller något annat kreatur. De är tamejfan framavlade husdjur. Det skulle inte förvåna mig om jag kunde tävla i agillity med dessa silverfiskar. Dock ej den feta, lata morsan på papperstussen, hon får bli knarkfisk... eller möjligtvis spårfisk.

Man kan också sätta små bjällror på dem och låta dem hoppa igenom små ringar till hurtig musik. Ibland kan ringen få brinna... ganska mycket. Då hoppar de fortare... Förutom morsan. Hon brinner upp.

Nä, i morgon är det jag som springer (twilight-fort) och tjackar en sån där klicker. Jag har planer...

Plötsligt händer det, och jag fick beröm för det också!

Tänk vad man kan hitta under soffan när man möblerar om. Och tänk vad mycket roligare det känns när man möts av dessa uppmuntrande ord mitt i allt äckel och eländet. Av egoistiska skäl så inbillade jag mig att det var en gammal avlägsen, död släkting som ville sända mig ett litet kryptiskt budskap om att jag kanske inte är så tokig morsa ändå. Jag städade ju till slut i alla fall!

Ja, jag bytte en dag.

Hulliganen 3 år kommer hem från dagis en höstdunkel dag i November. Skitig som en liten uteliggare från Bronx klampar han in med leriga stövlar på hallgolvet. Han strirrar förvånat in mot det dunkla vardagsrummet och utbrister fascinerat:

"MAMMA!! Har du BYTT!??"

Ibland får man lust att byta plats på möblemanget helt enkelt.

Royal Gala - nu med steroider!

Fan vad småbarn är ostadiga i humöret. Frågade snällt om Hulliganen och Näsapan ville ha ett varsitt äpple. Näsapan tackade glatt ja, medan Hulliganen blev som en aggressiv steriodertryckare. Han vrålade så det ekade i hela huset. Jag vet inte vad hans problem är. Varför han måste svara så kraftigt på tilltal!

Hur som helst så skalade jag ett äpple och sträckte fram det till Näsapan varpå han också blev rabiat. Han sög tag i äpplet och slungade iväg det så saften stänkte över parketten. Hur kan ett litet royal gala äpple väcka dessa ursinniga känslor i så små barn. Jag vet inte.

Jag skällde ut dem en stund för deras heffa-behavior och gick sedan för att skala ett eget äpple, för jag blev sugen. Jag hinner ta tre och en halv tugga då Näsapan plötsligt ljudlöst dyker upp bakom min vänstra flank och hardcore-stjäl mitt äpple. Helt känslokallt rycker han mitt äpple ur handen och sätter sig i soffan och gnager förnöjt med sina små vassa vampyrtänder. Det blir långa skåror i äpplet. Han kan inte ta ordentliga tuggor. Han liksom rispar upp sitt äpple. Rätt åt honom!

Plötsligt i samma veva så bestämmer sig Hulliganen för att ta upp Näsapans förra ivägslungade äpple på golvet. Nu sitter jag här utan äpple medan mina små skitungar sitter nöjda i soffan och tuggar... och rispar. Jag tror jag tar mig en banan istället, den sista halvruttna i fruktskålen... Övermogna bananer väcker inte lika starka känslor.