söndag 27 november 2011

Porrig advent


Nu är det adventspyntat och klart. Nu lyser en sån där härligt röd och skum porrbelysning upp hela vårt örnnäste. Även på balkongräcket. Vilken tur att vårt lilla preventivmedel (Näsapan) fortfarande är vaken, annars skulle jag inte få dricka min glögg ifred för basisten. Särskilt tänd blir han säkert av att jag fortfarande bär min säckiga svartvit randiga pyjamas sedan i morse.


Vi har marsvin... och silverfiskar.





VARFÖR är silverfiskar så jävla tröga. Varför ska de prompt bo på just våran lill-toa när de slaktas metodiskt vareviga dag och natt. Ett mer obeboeligt område får man leta efter. Att bo på vår toalett är som att bygga ett hus på toppen av en vulkan där det sker mest jordbävningar, där det är brutalt krig och bebos av världens livsfarligaste folkslag. Mördare, psykopater. You name it. Vi sprayar med diverse läbbiga medel, skurar, mosar dem, krossar, överaskar dem nattetid och utför brutala folkmord så t.o.m Hitler skulle gråta blod. Ändå utvandrar de inte. De vägrar flytta.

Vår toalett är den mest ogästvänliga platsen på jorden. Ändå ska de små fanskapen bo just där. De bara blundar för problemen. Förökar sig och spelar happy family. Små barn springer omkring i kakelfogarna och larvar sig. Föräldrarna har ingen koll alls. De bara lämnar sina ungar helt utan uppsikt. Såg en fet morsa ligga innanför tröskeln mitt på ljusa dan och vräka ut sig på en papperstuss. Så jävla nonchalant! Skulle inte förvåna mig ett dugg om det var hennes unge som jag fann drunknad i toalettborsthållaren. Ni vet den där lilla äckliga skålen där det samlas en liten vattenpöl. Morsan makade på sig först när jag petade lite på henne för att kolla om hon var död. Hon blev skitsur när jag väckte henne. Stirrade stint på mig och kröp sakta iväg.

Men jag tror jag anar nu. Vår toalett är en sorts silverfisk-världens svar på ghetto område. De är trailertrash-firrar allihop. De har ingenstans att ta vägen. Så de stannar och förlikar sig med sitt öde. De har blivit så präglade på vår närvaro så många generationer tillbaka så de inte bryr sig om oss längre. Som kossor. Eller något annat kreatur. De är tamejfan framavlade husdjur. Det skulle inte förvåna mig om jag kunde tävla i agillity med dessa silverfiskar. Dock ej den feta, lata morsan på papperstussen, hon får bli knarkfisk... eller möjligtvis spårfisk.

Man kan också sätta små bjällror på dem och låta dem hoppa igenom små ringar till hurtig musik. Ibland kan ringen få brinna... ganska mycket. Då hoppar de fortare... Förutom morsan. Hon brinner upp.

Nä, i morgon är det jag som springer (twilight-fort) och tjackar en sån där klicker. Jag har planer...



Plötsligt händer det, och jag fick beröm för det också!


Tänk vad man kan hitta under soffan när man möblerar om. Och tänk vad mycket roligare det känns när man möts av dessa uppmuntrande ord mitt i allt äckel och eländet. Av egoistiska skäl så inbillade jag mig att det var en gammal avlägsen, död släkting som ville sända mig ett litet kryptiskt budskap om att jag kanske inte är så tokig morsa ändå. Jag städade ju till slut i alla fall!



lördag 26 november 2011

Ja, jag bytte en dag.


Hulliganen 3 år kommer hem från dagis en höstdunkel dag i November. Skitig som en liten uteliggare från Bronx klampar han in med leriga stövlar på hallgolvet. Han strirrar förvånat in mot det dunkla vardagsrummet och utbrister fascinerat:

"MAMMA!! Har du BYTT!??"


Ibland får man lust att byta plats på möblemanget helt enkelt.

Royal Gala - nu med steroider!



Fan vad småbarn är ostadiga i humöret. Frågade snällt om Hulliganen och Näsapan ville ha ett varsitt äpple. Näsapan tackade glatt ja, medan Hulliganen blev som en aggressiv steriodertryckare. Han vrålade så det ekade i hela huset. Jag vet inte vad hans problem är. Varför han måste svara så kraftigt på tilltal!

Hur som helst så skalade jag ett äpple och sträckte fram det till Näsapan varpå han också blev rabiat. Han sög tag i äpplet och slungade iväg det så saften stänkte över parketten. Hur kan ett litet royal gala äpple väcka dessa ursinniga känslor i så små barn. Jag vet inte.

Jag skällde ut dem en stund för deras heffa-behavior och gick sedan för att skala ett eget äpple, för jag blev sugen. Jag hinner ta tre och en halv tugga då Näsapan plötsligt ljudlöst dyker upp bakom min vänstra flank och hardcore-stjäl mitt äpple. Helt känslokallt rycker han mitt äpple ur handen och sätter sig i soffan och gnager förnöjt med sina små vassa vampyrtänder. Det blir långa skåror i äpplet. Han kan inte ta ordentliga tuggor. Han liksom rispar upp sitt äpple. Rätt åt honom!

Plötsligt i samma veva så bestämmer sig Hulliganen för att ta upp Näsapans förra ivägslungade äpple på golvet. Nu sitter jag här utan äpple medan mina små skitungar sitter nöjda i soffan och tuggar... och rispar. Jag tror jag tar mig en banan istället, den sista halvruttna i fruktskålen... Övermogna bananer väcker inte lika starka känslor.


fredag 25 november 2011

Blodig vårdcentral och ett juligt Ica Maxi





Jag kan säga såhär. Ipren funkar. Ruskigt bra. Näsapan som var nästintill i ett zombie-aktigt tillstånd natten till igår, förvandlades plötsligt till en pigg, lycklig, rabiat tjack-apa precis lagom till vi skulle åka till vårdcentralen och träffa doktorn. Jag parkade bilen, och hade jag haft ett strypkoppel så hade jag nog behövt använda det. Tjack-apan for ut ur bilen som en katapult varpå han sprang fram till entrén och trängde sig emellan benen på diverse sjuklingar som var på väg ut. Började hojta och dreggla på ett komodo-aktigt sätt bakom nappen samtidigt som han vinkar frenetiskt "Hej då! hej då, hej då, hej då!" Till varenda människa han möter. Han betedde sig precis som en manodepressiv dvärg som befinner sig på toppen av sin maniska period.

Vi skulle sitta och vänta i väntrummet. Näsapan springer fram och tillbaka i korridorerna och fortsätter hojta hej då till alla han ser. Även alla bleka patienter med sten-ansikte som sitter och väntar på sin tur samtidigt som de i smyg (tror de) läser små gratisbroschyrer de smusslat åt sig vid entrén, som handlar om inkontinens, impotens och andra hemliga åkommor.

En misstänktsamt normal och rar sköterska ropar äntligen upp Näsapans namn. Det är alltså dags för stick i fingret. Yeeaah right! tänker jag och samlar ihop våra jackor och börjar jaga Näsapan som hysteriskt skrattande försöker fly. Jag fångar in mitt vilda husdjur och sköterskan och jag samarbetar som värsta kirurgteamet för att fort som fan sticka det lilla fingret och samla upp blodet i en lång sticka. Efteråt blöder det som satan och Näsapan blir rasande över att behöva ha plåster.

I väntrummet lyckas han dra loss plåstret och fingret vägrar sluta blöda. En gammal vithårig gubbe som pulat ner sin skrynkliga impotensbroschyr i sin rockficka, stirrar med underhållen min varje blodigt steg Näsapan tar. Han synar även mig länge och väl när jag desperat jagar och torkar blod på både mig och Näsapan. "Synd att jag inte har en påse popcorn med mig!" Tänkte jag. Då skulle jag hällt upp det i en skål och serverat alla bleka patienter som sitter och stirrar på oss. Ja, fan! Nästa gång ska jag ta med mig pop-corn.

Plötsligt dyker en sadist-liknande doktor upp som en demon bakom mig. Stressat ställer jag mig i givakt med alla blodiga servetter i högsta hugg. Om jag hade sett mig i spegeln då, så hade jag även noterat blodstrecket på kinden, men det upptäckte jag först när jag kom hem. Doktorn förstod redan på något vis att det var Näsapan som var Näsapan. Jag fick med mig min lille blodiga jack the ripper-liknande son utan protester. Ja, nu var han plötsligt extremt samarbetsvillig och klev med raska steg in i doktorns lilla rum och började diskutera om ditten och datten bakom sin dreggliga napp.

Jag vet inte om det var allt blod eller deras kala huvuden som sammanförde dem rent mentalt, men det var nästan som om han kände doktorn. Kanske de kände någon sorts blodig samhörighet, en gemenskap. Kanske doktorn också hade en liten svaghet i att hacka i folk med vassa bilnycklar. Vem vet. Men att de kom bra överens gick inte att misstolka. Hade de haft ett förflutet ihop? Ett tidigare liv som styckar-kumpaner? Jag fick plötsligt besynnerliga visioner i min hjärna samtidigt som doktorn skrev på datorn och frågade ut mig ang Näsapans vikt mm.

Ungefär såhär såg doktorn ut

Det var inget allvarligt med Näsapan. Inga bakterier som tur var så vi slapp penicillin. Men han fick hostmedicin! Och nu kommer akt 2 i denna berättelse om när vi skulle vidare till Ica Maxi för att hämta denna medicin.

Akt 2. Ica Maxi
Hinner kliva in på apoteket och ta en nummerlapp för att vänta ca 1 minut, så hör jag Näsapans gummistövelklampande ljud försvinna bort ifrån mig, ut, och bortåt alla hyllor med julpryttlar och grejor. Jag sprang efter, men det var precis som att försöka hitta en skygg blixtsnabb hare i en tät granskog. Jag stod mitt bland grytlappar och julförkläden och stirrade mig förvirrat omkring. Ica maxi är stort. Fingret hade slutat blöda, så jag kunde inte ens blodspåra upp honom. Annars hade det varit ganska praktiskt. Det fanns inget annat att göra än att gå till kundstjänsthörnan och efterlysa Näsapan.

Jag ställde mig vid entrén eftersom jag vet att Näsapan är en riktigt automatdörr-fetisch. Han dras till dessa dörrar och kan stå i evighet och stirra fascinerat samt springa ut och in. Men oftast så blir han inspärrad mellan de två dörrarna eftersom hans korta längd förvirrar "automat-öppnar- sensorn" en aning. Då står han bara där inspärrad som en förvånad apa med frågande min samtidigt som han suger frenetiskt på sin napp... Enda tills jag hämtar honom, alternativt dörrarna öppnas då en annan kund kommer in.

Precis när en mild dam med utländsk brytning ropar i högtalarna: "Ett personal och kundmeddelande! en pojke, två år, svarta byxor och grönrandig tröja har kommit bort från sin mamma..." Så skymtar jag plötsligt Näsapans randiga överkropp och hans fjuniga huvud bakom ett bord med pepparkaksfomer. Han stirrar storögt upp mot en typiskt farmor-aktig tant, som talar med honom. Jag ser att han svarar på tilltal, för nappen rör sig upp och ner på ett ryckigt vis. Jag springer twilight-fort fram och fångar in min har-aktiga unge, förklarar för honom att jag blev orolig och tackar damen som så snällt tagit sig an honom. Jag knäpper fast honom i vagnen och slutför mina köp. Hela handlingsstunden upprepar Näsapan mantrat "Mamma ojolig, mamma ojolig, mamma ojolig."

Tack och lov så hade jag dumpat in Hulliganen i den där barnhörnan. Tack GODE GUD för barnhörnan där man kan lämna in ungarna hela 1,5 timme! Numera ska man visa upp handlingskvittot när man hämtar ut sin unge. Jag anar nog varför. Det är nästan så jag tänkt tanken själv... Att dumpa in barnen en stund medan man sätter sig i bilen och tar sig en tupplur.

När jag hämtar ut Hulliganen så slingrar sig Näsapan ur selet och lyckas stänga in sig igen mellan de två entrédörrarna. Sedan rusar han runt, runt omkring oss i ca 98 snäva cirklar. En mullvadsliknande farbror med hela munnen täckt av buskig mustasch, pekar på Näsapan och frågar roat om det var han de ropade om i högtalarna. Då fiskar jag raskt upp en av micropop-påsarna jag köpt, klämde fast den i hans armhåla och slängde upp ungarna på ryggen på mitt twilight-vis och sprang sådär asfort till bilen och åkte hem. Snart ska vi käka blodpudding.






torsdag 24 november 2011

Gå gockån idag.


Jag förstår verkligen att störd sömn används som alternativ tortymetod. Herrejisses vilken natt. Näsapan har suttit sig upp i sängen och skrikit så fort jag somnat om. Hela natten igenom! Men det är ju såklart mest synd om honom som är sjuk. Men lite synd är det om mig också. Utan att överdriva ser jag ut som en crystal meth pundare idag. Näsapan har snorat och hostat hela natten. Nu har jag försökt förklara för honom att vi ska till doktorn idag. När en tvååring ber om "avvedåån" frivilligt, ja, då är det dags att åka till mitt andra hem, Vårdcentralen. Nu står han intrasslad i en mobil laddare och upprepar mantrat "gå gockån! gå gockån!" Jag undrar vad vi får för doktor idag. Jag återkommer om det senare idag.


onsdag 23 november 2011

Lite vabb funderingar

Varför tog de bort foliet på kexchokladen? Saknar när chokladen (små rutor) lossnade och smälte på foliet. Då stod man där i en snödriva i en förort söder om Stockholm med sina långa, tunga snöblöta lovikavantar och slickade foliehörnorna på insidan. Det var på den tiden man upptäckte att det känns märkligt att bita i folie. Hur ska nu dagens barn lära sig?










Varför är det för lite saffran i köpe-lusse-bullar? vad kommer den svagt gula färgen ifrån? Gurkmeja?


Underbara små elvaåringar


Blev väckt av Näsapan i gryningen. Runt fem snåret. Det blir så när han somnar runt nio på kvällen. Den ungen har nästan inget sömnbehov alls. Nu har han dock somnat om igen, och alla andra är på respektive plats. Jobb, skola och dagis. Hulliganen erbjöds vara hemma, men han älskar sitt dagis och ville dit. Lika bra det kanske. Tänk, jag hör bara kökskranen droppa, och Trotsmaskinens små skitdjur (marsvin) dricka ur en sån där vattenautomat. Jag kan inte begripa att det funnits en tid då man endast blev störd av en droppande kran... Vad gjorde man på den tiden egentligen? Varför passade man inte på att göra mer galna saker.

Trotsmaskinen fyller elva på på självaste julafton. Jag börjar verkligen komma ihåg min tid som elvaåring. Nästan solklart. Att se en dotter växa upp väcker verkligen minnen i en själv. Hon har precis upptäckt fritidsgården. Jag har märkt att ju äldre hon blir desto mindre har jag skrivit om henne i bloggen. Det känns inte längre ok att outa henne i bloggen. Småbarn är liksom likadana allihop, men elvaåringar har integritet. Jag tänker värna om den.

Jag stod och letade en bok till henne igår. Kanske en julklapp eller nåt. Stirrade säkert i 20 minuter och letade och letade. Det fanns fantsiböcker, hästböcker i överflöd. Små gulliga flickor som är oroliga över den där hopptävlingen! Hur ska det gå! Ska Ploppen våga hoppa eller ska han riva hindreeeet!!! AAAHHH!! Han rev! Jag tycker det mesta är lite för gulligt och naivt faktiskt. Och omordernt! Av en naturlig anledning så är de flesta författare uppvuxna runt 80-talet eller tidigare, så det är sällan facebook och mobiltelefoner nämns i böckerna. Fula, gamla namn har de också. (Typ "Sigrid går till stranden" eller "Svante cyklar vilse") Alltså tillvaron är inte rosenrosa för elvaåringar. Varken på 70-talet eller nu. Och det är inte alls solklart att elvaåringarna som bor i villa med swimmingpool är så där satans lyckliga som många tror. Jag saknar verkligen boken jag söker. Självklart ska barnsliga böcker finnas, för barn ska få vara barn! Barn ska inte behöva läsa om elände hela tiden.

Jag saknar en bok som handlar om en liten elvaåring med en orolig vardag, en liten tjej som alltid känner sig utanför och missförstådd. Där föräldrarna bråkar och skoltiden känns svår. Men också stunder med mycket humor, kärlek och värme. Helt enkelt en bok om de flesta elvaåringars verkliga fucking vardag. Utan krussiduller och övernaturliga sagofigurer och stegrande hästar som vägrar hoppa! Så i morse kom jag på att jag fan ska ta och skriva den själv. Jag vill att en eventuell vilsen och ledsen elvaåring ska kunna hitta en sådan bok och känna att "Fan, jag är inte ensam, jag är inte konstig. De flesta känner faktiskt likadant. Oavsett var och hur de bor"

Det finns ju säkert redan, om jag letar ordentligare. Men jag blev så inspirerad helt plötsligt. Det är ju helt fullkomligt omöjligt att ge ut en bok, det inser jag och jag kommer inte ens försöka ge ut den. Men man kan ju trycka den själv faktiskt. Men frågan är om jag kommer få arslet ur vagnen. Jag har en bok klar som jag skrev för 10 år sedan. Fantasibok såklart. Men jag har inte orkat redigerat den. Har även ett par halvskrivna som ligger och skräpar... Men så såg basisten till att jag blev på smällen. Så det är faktiskt HANS fel att jag inte blev författare. Också alla ungar som jagar och hackar på mig med en Orre gjord av porslin. Vingarna är vassast... Jag har gömt bilnyckeln nu.















P.s. Jag tänker skriva "Svante cyklar vilse" också!
(Jag tänker stå för illustrationerna också. Ja, ni skulle bara
veta hur fantastiskt fint jag ritar i paint.) :-/


tisdag 22 november 2011

Näsapan har kvicknat till


Nu börjar Näsapan må bättre. Man märker det för nu börjar han kräva en massa saker igen. Det är då det börjar bli jobbigt på riktigt att vabba. När han är för sjuk för att gå på dagis, men för pigg för att ligga still och ta det lugnt. Han vill ha röd klubba och efter tre slick en gul... sedan får han ett utbrott om han inte får en grön. Filmer ska också bytas ca tre ggr på en kvart. Helst filmer med titlar han inte kan uttala. Han sluddrar på sin arabiska så spottet sprutar som en sprinkler. Då får han en orange klubba så blir allt bra igen. Eller en piggelin.

Svt play är bra vabb-verktyg. Förutom de korta programmen. Som sandmaskar. Vad är det för pucko på svt som lägger ut så korta barnprogram. Ingen som har barn i alla fall. Det kortaste avsnittet är 0.57 och det längsta 1.01 Åh, 4 sekunder till godo! Vad braaa, då hinner jag ju ta en lite powernap emellan! Eller varför inte ett härligt skumbad!

Nä, då är drömmarnas trädgård en dröm för en vabbande förälder. Hela 28 minuter långt!!! Lycka! Då hinner man faktiskt t.o.m ta sig ett litet hand-spa i diskhon med härlig citrindoftande löddrande yes... Men jag tar och bloggar istället.

måndag 21 november 2011

Jag är en twilight-morsa


Idag är basisten iväg och spelar bas. Då får jag sköta mig själv med alla elaka dvärgar. Trotsmaskinen var dock snäll och passade Näsapan så att jag kunde hämta Hulliganen. Han ville vara på dagis fast jag och Näsapan var hemma idag. När jag kom till dagis var han trött och ledsen och orkade inte gå. Då slängde jag upp honom på ryggen, och rusade iväg. Då slog det mig att jag är lite som vampyrerna i filmen twillight. Jag har blivit så van vid att kånka ungar hit och dit, så jag snart kan springa lika fort som Edward med nån stackars sate på ryggen. Från dagis till bilen (brant backe) från bilen och uppför alla tre helvetestrapporna till vårt örnnäste där vi bor. Ja, jag flåsar ju snart inte ens. I morgon ska jag testa att slänga upp hela familjen på ryggen (även basistens bas) och springa upp i det högsta träd jag hittar. Vi bor ju trots allt nära en nationalpark. Där ska vi sitta i trädkronan och stämningsfullt blicka ut över den orangeröda solnedgången samtidigt som Näsapan hackar på mig med bilnyckeln. Sedan ska Basisten spela en trudelutt för oss på basen. Gärna låten här nedan... Jag kan sjunga!.. falskt.

Jag tror man får se hur det springs fort som fan med någon på ryggen, någonstans i videon. Jag är inget stort twilight fan direkt, men jag och trotsmaskinen har precis sett den på bio. Och jag älskar denna låt.

Vab.. igen.


Vabbar.:-/ Både jag och Näsapan har drabbats av chock-akut halsont. Detta virus slog till tamejfan snabbare än en gris hinner blinka. Jag fattar ingenting. Hals-ebola och träningsvärk på samma gång. Det är synd om oss idag. Särskilt Näsapan som har feber... han är ju så liiiiiten och ynklig. Men det positiva i det hela är att han inte orkar jaga mig med bilnyckeln idag... Så nu sitter jag här och tvingas se på drömmarnas trädgård hela dagen. Om och om igen. Få se om jag orkar mig på lite vab-lekar senare idag.



















Till vänster: Halsebolavirus (den småbarnsfamiljer oftast brukar ha)
Till höger: Ett helyllevirus (den småbarnsfamiljer sällan har)

söndag 20 november 2011

Jesus var nog småbarnsfar


Myslördag. Jag har skyfflat undan lite av tvättberget på matsalsbordet, precis lagom så att laptopen får plats mellan långkalsonger och diverse noppiga och urtvättade plagg. Lite som när Jesus särade på havet. Jag känner mig åtminstone som Jesus när Näsapan hackar och karvar på min panna och mina handflator med en vass bilnyckel. Snart hänger han säkert upp mig på ett kors också.

Nu är jag inte religiös, men om jag måste tro så tror jag nog att sanningen kring Jesus är att han egentligen var en misshandlad småbarnsfar. Det var hans barn som såg till att han hängdes upp blödande på ett kors och instängd i en grotta. Och han splittade havet endast för att kunna fly från sina barn en lördagskväll. Men han tyckte såklart om dem också, därför såg han till att fixa så det regnade krubb till dem, också sprang de lite på vattenytan ibland. Mest för skojs skull.

Oj, jag måste jag sluta för Hulliganen och Näsapan har precis klättrat upp på TV,n. (Vi har tjock-tv, de sista i Sverige förmodligen.)


Jesus som barn?




söndag 13 november 2011

Jungelhjul och drömmarnas trädgård


Seg-söndag här idag, men ändå får man inget vettigt gjort eftersom både Näsapan och Hulliganen kräver nonstop uppmärksamhet. I skrivande stund har jag gett upp att försöka städa och fixa och annat tråkigt. Det är rätt sjukt att man inte ens kan göra tråkiga saker som att städa när man har småbarn. De klänger och hänger och bajsar och ramlar och krockar och bråkar och kräver och kräver och kräver och vill ha äpple och sedan banan och vill gosa och ibland jagar och hackar näsapan på mig min bilnyckel. Den är vass som fan och han ser verkligen ut att njuta på ett satanistiskt sett när han får in en fullträff rakt i låret. Nu sitter jag bara och inväntar nästa krav eller övergrepp.

Ibland sitter de några minuter och tittar på barnprogram. Här nedan ska jag försöka beskriva deras favoritprogram.

Djungelhjul:
Små fula, färggranna, skumma djur som rullar omkring på asfalterade vägar i djungeln.
Väldigt realistiskt. Jag kommer stämma programskaparna om Näsapan och Hulliganen börjar gnida Trotsmaskinens marsvin fram och tillbaka som bilar över vår repiga parkett... tills de ser ut som nerfilade, blodiga köttfärslimpor... samtidigt som ungarna sjunger "Rulla på, rulla på, rulla på, sätt faaaaaart!!"

Djungelhjul













Och så har vi...


Drömmarnas trädgård: Herrejösses, jag vet inte vart jag ska börja. Först och främst kan vi konstatera att skaparna till detta program måste vara ena riktiga lsd-knaprare. Det handlar om ett gäng varelser som verkar vara bosatta i en liten flummig trädgård uppe bland stjärnorna.

I introt sjunger en kvinna med melankolisk sobril-stämma "I natten sprider sig stjärnor ljus, under jorden mörka rund" (typ) samtidigt som man får se ett stort fult finger med ännu fulare nagel massera handflatan på ett litet barn. Det ser rätt obehagligt ut och ungen ser inte ut att njuta en sekund. Snarare har han/hon uttrycket "Vad fan håller du på med! Det kittlas som fan. Är du klar snart? har du någonsin funderat på att fila ner vårtan? Den rivs!" Sedan mumlar nån gammal gubbe med slemmig pedofilröst något i stil med "Om någon du känner är trygg och varm, bla, bla" Man hör inte mer för han sluddrar så jävligt. Det är svårt att höra vad gubben säger överhuvudtaget i hela programmet. Man får gissa helt enkelt. Han svamlar osammanhängande som en riktig parkbänks-alkoholist.


Iggle Piggle åker dit i en liten eka i början av programmet. Iggle Piggle verkar ha huvudrollen, men det fattar jag inte för han är jävligt korkad, eller utvecklingstörd? Eller så har även han trippat en gång för mycket, för han dansar mest omkring förvirrat och piper som en hundleksak dagarna i ända. Iggle piggle släpar alltid omkring på en röd filt. Jag tror att han bor i ekan för han har inget hem i trädgården. Han verkar vara tänd på Upsy daisy, men det är tveksamt att det skulle funka pga hans bristande sociala kompetens.

Iggle Piggle med sin röda filt
















Makka Packa är en stillsam beigefärgad snubbe som bor i en stenhåla och har en extrem fetisch för stenar. Han slaggar t.o.m på en stensäng. På sin fritid så drar han omkring på en rullator/städvagn och polerar varenda jävla sten han hittar med en tvättsvamp. Han gillar även att stapla stenar på hög. Makka Pakka är alltid naken och har inget könsorgan/pung. Jag antar att han råkat tappa en stenbumling och därmed krossat hela paketet, för tamejfan ALLT saknas därnere. Han är fullkomligt kastrerad den stackars saten. Förmodligen är det därför Makka pakka inte har nån tjej. :-/ Jag köpte en mjuk, stor Macka pakka som gosedjur till Hulliganen när han var runt ett år, men han har aldrig tyckt om den. Just nu ligger han intryckt i en garderob någonstans. Makka pakka alltså, inte hulliganen.


Makka Pakka med sin sten-fetisch-vagn,
och sitt könslösa skrev














Tombleboerna är en trio identiska figurer med prickiga sparkdräkter. Släkt/syskon? Jag vet inte, men förmodligen är de väldigt hårt inavlade. De bor i en väldigt kompakt, tät buske. Ungefär som en myrstack med några rum i. De brukar spela på sina xylofoner och fnittra mycket. Jag skulle bli galen om jag var tvungen att umgås med en tomblebo.

Tomleboerna. VM i inavel













Pontepinerna är liksom Tombleboerna en hårt inavlad familj bestående av tio personer. Hela familjen har likadana kläder i samma färg och bor i ett parhus fint beläget invid ett träd vars grannar ser precis likadan ut förutom att de har en annan färg på kläderna. Min gissning är att de två familjerna är medlemmar i någon sorts sekt där alla vuxna lever som polygamister. Deras vardag består mest av att kliva in och ut genom ytterdörren och räkna varandra. De verkar åtminstone kunna räkna till tio. Jag har dock aldrig någonsin hört någon av dem räkna till elva. Förmodligen en defekt orsakad av den hårda inaveln. Jag skulle gissa på att pontepinbarn går i särskola medan de vuxna på sin höjd har nån liten aktivering på samhall. Paketera bindor kanske... eller tamponger. Men endast 10-pack givetvis.

Pontepinfarsan med morsan.
Här har de precis räknat till 2.




















Upsy Daisy är en självständig tjej som glider omkring i trädgården och är allmänt lyrisk över småsake
r. Som tex då hon ser en blomma i gräset. (droger alt, bipolär) Hon har en säng på hjul och sover lite här och där. (baglady) Hon har något som hänger på magen, (stomipåse?) och när hon drar i den så spelas en liten trudelutt. Skitskumt. Hon lever som singel men verkar lite småkär i Iggle Piggle. Upsy daisy har även muskelmassa i håret, hon kan nämligen vifta på sina dreads.

Upsy Daisy med sin baglady-säng.














Det finns två kollektiva färdmedel i deras bisarra värld. Ninkenonk som är ett tåg med fyra vagnar i olika former. Ofta missar Makka pakka den för han är så fruktansvärt sölig. Det KAN visserligen vara hans smärtande skrev som sinkar honom. Även de små Pontepinerna har svårt att hänga med i tidtabellen. Särskilt alla turer som går efter kl 10.00

Ninkenonk tåget













Ibland dyker även Pinkeponk (har tyvärr ingen bild) upp som är deras hellikopter/luftballong kan man säga. I pinkeponken serveras även ibland Pinkeponk-jos (förmodligen rejält spetsad) till Tombleboernas stora förstjusning. De får våldsamma skrattanfall och får spänna fast säkerhetsbältena eftersom de vinglar omkring och ramlar annars. Egentligen förstår jag inte riktigt varför de har dessa färdmedel eftersom de bara åker runt max 10 meter i omkrets runt, runt. Jag förmodar att de används un
gefär som människovärldens Viking Line fartyg. (Gonorella) En liten nöjeskryssning mest för att roa sig på liksom. Det KAN också vara där Makka Pakka miste sin penis. Vem vet.

Vissa kvällar samlas de allihop vid en karusell (plattan?) som spelar musik. Där dansar och sjunger de ett tag tillsammans. När de festat (trippat) klart, går de hem till sitt och lägger sig. De ser verkligen helt färdiga ut då.

De stora ballongerna kallas Ahooer (eller nåt)
och hänger alltid vid karusellen. (knarklangarna?)














En sista bild















Oj, vad långt det blev, jag orkar inte beskriva fler barnprogram just nu, men det kanske kommer mer senare. De har massor av favoriter.


WTF! Nu upptäckte jag ju att även Iggle piggles penis lyser med sin frånvaro. Jag har en teori. Iggle piggle extraknäcker som tjurfäktare. Att jag inte begrep det tidigare! Det är ju därför han släpar runt på den där röda filten! En dag då han viftade upphetsat med sin röda filt framför den rasande tjurens nylle, så missbedömde han olyckligt nog avståndet mellan tjuren, filten och sitt skrev... Och DÄR har vi även förklaringen till att han låter som en gäll pip-leksak. Äntligen! Nu börjar allt falla på plats.



lördag 12 november 2011

Äg ett par ridstrumpor eller dö!


Jag vet inte varför jag finner det så roande att lura barn. Särskilt små naiva 10-åringar. Idag kom trotsmaskinen springandes med ett par grönrutiga gubbiga strumpor som hon funnit överst på det feta tvättberget i tvättstugan. Hon hojtade överraskat "Inte visste jag att Pappa har ridstrumpor!"


Eftersom Trotsmaskinen går på ridskola så har hon själv ett par liknande strumpor. Såklart. Det är stallmodet just nu och nåde den jävel som inte bär ett par långa rutiga strumpor i stallets sanna Stalin-anda. Stallungar påminner lite om filmen "Flugornas herre."
Det pågår en något bisarr, undermedveten hiriarki där de coola, är de som vågar ta för sig mest och bär rätt strumpor. Och nåde den jävel som inte spänner sadeljorden ordentligt! Nåde den jävel som inte begriper att Vallacken "Shaudouw" ska ha såna där sorts benskydd som de flesta ungar inte fattar varför han ska ha. Och har du inte en egen skötarlåda så är du riktigt jävla illa ute.

Så har det alltid varit och kommer formodligen alltid vara. Det var kanske därför jag aldrig trivdes i stallet som unge. Själv red jag i billiga gröna gummistövlar från Obs. Behöver jag tillägga att jag var längst ner på "flugornas-herre-skalan?"

När Trotsmaskinen viftade frenetiskt med Basistens illaluktande "ridstrumpor" framför mitt ansikte så fick jag ett abrubt uppvaknande till verkligheten igen.

"Visst, det är din fars ridstrumpor. När han var ihop med tanten innan mamma, för läänge sedan innan du ens var född, så red de mycket ihop. (I dubbel bemärkelse kanske) :-O De där ridstrumporna har bara pappa glömt att lägga undan... Jag tror pappa fick strumporna i julklapp av tanten." Blev min förklaring.

Trotsmaskinen sken upp som en sol och sprang kvittrande till sin hästintresserade fader och tyckte det var fantastiskt att han haft ett förflutet som sann hästkarl. Nu pågår en förvirrad diskussion därinne i sovrummet... och nu ska jag ta och värma mig en glögg.




måndag 7 november 2011

Sengångare och halsmandlar


Vilken dag. Lämnade grabbarna hos deras stackars farfar. (händer inte så ofta eftersom jag vill att han ska leva så länge som möjligt) Stressade som en paranoid zombie (såklart) in till sös. Åkte buss för att slippa köerna. (smart val) hade tid 9.00 och kom i tid, men fick ändå sitta och vänta en hel timme. Personalbrist tydligen. Trots det såg jag hur min tantdoktor satt och sölade lääänge med sitt timecare och strosa runt lite planlöst i korridorerna. Till slut blev det min tur. Den gråhåriga lilla sengångar-doktorn ropade upp mitt namn. Vad som hände i rummet med tantdoktorn är kanske lite av en privatsak, men jag känner ändå att jag inte har några problem med att avslöja att det handlade om att inte skaffa fler barn. Ja, jag är numera stolt ägare av en spiral.

Hur som helst. Tillbaks med bussen för att hämta bilen först hemma och sedan hämta grabbarna... Men upptäcker väl framme att bilnyckarna är inlåsta i bilen. Knökade då ut den feta jävla bussvagnen (syskonvagn) ur det packade vagnrummet som gud glömde och stressade vidare till stackars farfar så att han inte skulle få en hjärtattack alternativt att ungarna mördat honom. Kom fram, farfar levde men såg lite blek ut. Då sket plötsligt Hulliganen. Han stod länge och väl bakom en bokhylla och sket... Länge. Tur för farfar, synd för mig. Bytte bajsblöja och drog vidare den feta bussen mot centrum för att hämta ett paket och handla lite. Näsapan sprang runt och gömde sig just när jag stod i kassakön. Sedan hängde och klängde han på sitt vanliga näsapsvis i allt han kunde. Tex de där grindarna som hindrar folk att ångra sig och gå ut ur affären igen.

Sedan tog det ungefär två timmar till att komma ända hem till porten. Väl i porten fick ungarna fått för sig att det är kul att baklänges på mage åla sig nedför trapporna som slappa, överdoserade ålar. (stesolid)


Efter det var det faktiskt läge att vara en riktigt dålig mamma, så jag gav dem faktiskt lussebullar precis innan lunch! Men det tänker jag INTE skriva på familjeliv!





Ungefär så här såg barnmorskan ut. Det är ett jävla under att inte spiralen sitter placerad i min högra halmandel.

Kanin = Blottare???

Jag har tydligen närt en liten blottare vid min barm. Det brukar komma små jobbiga småungar och plinga på dörren eftersom Trotsmaskinen har ...