Hulliganen. Den lilla Potatisplockaren.

Jag brukar åka till Willys och handla mat. Ibland tar jag med mig Hulliganen för att underlätta för Basisten där hemma. Han brukar också ta med en unge när han handlar. Det brukar faktiskt gå bra för det mesta. Ibland är han faktiskt otroligt duktig, mysig och snäll. Sitter snällt i den feta tremetersvagnen och babblar på om ditten och datten på sin oförklarliga serbokroatiska. Då kan man passa på att pussa och gosa lite på hans lilla ulliga huvud som doftar sol, svett och sand. Ibland överaskas man av en blöt ketchupsmakande puss tillbaka. Det är kul att kittla honom tills han skrattar så där som barn gör. På ett gurglande sätt. Då gapar han och kiknar så hela tandraden blottas. "Oj, vad många tänder han fått!" tänker man, för man får aldrig se i en tvåårings mun. Även det svajande gomseglet bak i halsen syns tydligt. Nästa gång ska jag ta och kolla om man inte kan se magsäcken också.

Han gillar att hjälpa till Hulliganen. "Älpa Mamma" "älpa mamma!"upprepar han tjatigt tills han får som han vill. Lägga i potatis i plastpåse är en populär uppgift som tas på störst allvar. Han tar alltid de fulaste och nästintill ruttna potatisar. Då får man plocka ut dom lite i smyg, annars blir han alldeles galen. Han plockar en potatis i taget. Spaden är är för tung, men han SKA "jöja sälv." Han SKA försöka och ca 18 potatisar dråsar ned och rullar flera meter utmed det lortiga golvet. Alla stirrar.
Han gillar självscanning också. Vill trycka själv. En påse royal gala äpplen fick plötsligt etiketten "vattenmelon." Jag ändrar igen. I smyg förstås.

I dag var han dock galen nästan hela handlingsstunden, skrek och gapade ända från strax efter frukten vid ingången, till kassorna en halvtimme senare. Det spelade ingen roll vad jag lockade med. Han var trött. Då blir han så. På vägen hem somnade han i bilen. Med en glass i handen. Den smältande vaniljen rann sakta nedför hans slappa hand, och vidare på den röda bilstolen. Väl hemma på parkeringen torkade jag bilstolen hans kladdiga mun, lyfte upp honom i famnen och bar honom upp för alla trappor. Det är underligt hur tung och lealös ett sovande barn kan kännas. Så varm och mjuk. Så svettig!

Nu ligger han där i sin säng, min lilla Hulligan. Från speedad, lortig potatisplockare till ett stilla sovande barn under loppet av en kvart.

Nu sitter jag bara här. Basisten hade fullt ös med Näsapan så ingen av oss orkar ta tag i disken nu. Äh, det får vara. Ibland måste man bara få vara. Släppa alla krav och måsten.

Jag kämpar på med mina egna illustrationer i paint.