Jag vabbar. Snoret flödar i både Näsapans och Hulliganens små näsor. Men det är mest snor i Hulliganens näsa. Hulliganen är rädd för Näsapan. I normala fall skulle man ju kunna tro att det är storebror som är brodern med pondus och respekt. Men inte den här familjen. Näsapan, spinkig och skallig jagar han ljulbent sin storebror runt runt med en röd (eller blå) kloss i handen och ser allmänt livsfarlig ut. Hulliganen gnäller ynkligt och flyr i panik. Där brukar jag rycka in som den ömma moder jag är. Så dålig är jag inte trots allt. "Är du rädd för storebror?" brukar jag fråga. "Ja,a,a" snyftar han ynkligt.
Det enda positiva med att vabba är att diskbänken ser någorlunda sjysst ut. Man hinner diska lite i omgångar mellan snortorkandet. Man hinner även hänga upp nya handukar i badrummet. Det har nämligen blivit en sport att finna handukar som fortfarande har hel hängögla. De flesta har gått av, och man syr ju inte fast dem igen. Det är ett sådant typiskt twillight zone göremål man aldrig tar sig tid att göra. Därför ligger de där. De 26 vikta handukarna i udda färger med ett slappt hängande snöre. De riktigt hånar medvetet. "Ta mig, ta mig.... HAHA! april april, din dumme fan, jag är inte heller hel! Hur ska du hänga mig nu då din dumme f.." Då tar jag den där fula öglelöse handuken och torkar Näsapans röv med den istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar