Nu känns det äntligen som ebolan är under kontroll. Alla mår bättre och jag kunde tom rasta både Näsapan, Torsten och till och med Exorcisten-ungen på gården en stund. De minsta dvärgarna hasade runt med sina bobby cars runt runt på den grusiga asfalten (det låter förjävligt) och sedan gick vi på äventyr till gårdarna runtomkring. Det är jobbigt när de vill gunga tycker jag. Finns det någon förälder som verkligen gillar att stå och putta fart om och om igen. Jag själv tycker att det suger, men man måste ju ibland för att inte vara en alltför kass mamma.
Näsapan blir vansinnig om han inte får rätt fart. Då brölar han argt under sin stora, slappa mössa -"Mäjja fat, mäjja fat!!! Och medan man puttar Näsapans gunga, så tjatar Hulliganen också om mer fart. Och så håller det på. Länge. Eller så står de och bråkar om samma gungjävel i en halvtimme. Fast alla är lediga och ser precis likadan ut. De hänger i gungan och sprattlar desperat som ilska små flatlöss, som om det vore det sista orakade könshåret i världen. Patetiskt.
Det var riktigt skönt ute. Jag kände mig lite som en nyutsläppt fånge från Kumla anstalten. Eller kanske Hall. Jag slog mig ner på en sandig bänk bredvid gungorna. Jag andades in den friska luften i mina rossliga luftrör och njöt av det starka solskenet i mina ljuskänsliga trötta ögon. Jag blundade och lyssnade på ljuden omkring mig. Vinden, de svajande ekarna, ett svagt ljud av fotbollsspelande målbrottsgrabbar med tuppröst borta vid skolan... En sopbil som sopade gatan. Ett flygplan. Det lät vår helt enkelt. Men min inre harmoni fick ett abrupt slut när jag blev avbruten av Näsapans evinnerliga tjat. -Mäjja fat, mäjja fat, mäjja faaaatt!
Därför tänker jag jobba i morgon. Nu räcker det. Basisten är också bättre och orkar ta hand om ungarna själv. Från att sett ut som en döende vattenbuffel, ser han mer ut som en något mindre gnällig och bajsnödig vattenbuffel.
Men ungarna är ändå inte riktigt redo för dagis ännu. Man märker det, för de liksom brölar arg mycket tidigare än vanligt när något gå emot dem. De behöver de äta upp sig också. De har haft en diet som skulle få vilken anorektiker som helst alldeles grön av avund. En Paris Hilton-diet kan man säga.
Kumla anstalten. Precis som hemma.
8 kommentarer:
Välkommen ut! =)
Tack! Det var en befrielse. :-)
Tack för besöket btw. :-)))
Putta gunga suger! Jag ska trycka upp en T-shirt med den texten. När man gungar en unge så ska den andra alltid springa efter en duva, ramla, slänga sand eller nåt annat stressigt. När jag var gravid trodde jag att jag skulle sitta under ett träd med en tidning medan barnen lekte fridfullt *dör av skratt*.
Hahaha, Lola, ja, vad lyckligt ovetande man var. HIHI.
P.S. Jag köper gärna en sån tröja! Hojta till när du tryckt upp hundra upplagor. De kommer gå åt, jag lovar. :-P
Hej dåliga mamman! Vart har du tagit vägen? Även om jag inte är någon frekvent, daglig läsare så går jag in med ojämna mellanrum och nu saknar jag dig! Det är alltid med ett igenkännande fniss som jag läser dina underhållande texter. Kom tillbaka! :) /Ingrid
Snälla skriv mer. Du är helt fantastisk. Så befriande rolig!
nu har jag läst igenom hela bloggen! älskar den! hoppas du kommer fortsätta med vad du gör. är inte mamma och det kommer nog dröja innan det sker. din vardag stämmer verkligen in på hur jag väntar mig att mammalivet är. dessutom berättar du om det på ett ärligt men också roligt sätt! underbart
Skicka en kommentar