Dåliga mamman ringer myndigheter

När man vabbar kan man passa på att ringa diverse myndigheter. Om ingen unge skriker just då. Det kan man aldrig veta. Man får chansa helt enkelt.

När den automatiska telefonrösten upprepat mantrat "Det är många som ringer just nu, men du behåller din plats i kön" 78564389 gånger, så liksom slappnar man av mer och mer, blir blassé, börja pyssla med annat samtidigt som man väntar på den där 983769932 platsen i kön...

Hulliganen har börjar med ett otyg. Han fyller snart tre och hans anusring har börjat koppla så smått med bajscentrat hjärnan. De tränar att komunicera, anusringen och hjärnan. När det är dags att göra nummer två så håller han emot, kämpar. Det är som en envis maktkamp. Ett krig. Tredje världskriget. Som en thriller-rulle. En riktig nagelbitare. Hulliganen VS bajskorven 2. Visas även i 3D. Har jag tur råkar det finnas pop corn till hands precis när det hela börjar.

Hur som helst, mitt i denna kamp var jag tvungen att rycka in. Som nummer 76492537:e plats i kön uppmanar jag förtvivlat min bajsstrejkande son som står i en spänd båge alldeles knallröd i ansiktet "Du måste släppa ut bajset! DU MÅSTE SLÄPPA UT BAJSET!!" Varpå plötsligt en kvinnoröst i luren svarar. "Eh, ja... Vad kan jag hjälpa dig med?"

Farliga småbrorsor och hånfulla handukar

Jag vabbar. Snoret flödar i både Näsapans och Hulliganens små näsor. Men det är mest snor i Hulliganens näsa. Hulliganen är rädd för Näsapan. I normala fall skulle man ju kunna tro att det är storebror som är brodern med pondus och respekt. Men inte den här familjen. Näsapan, spinkig och skallig jagar han ljulbent sin storebror runt runt med en röd (eller blå) kloss i handen och ser allmänt livsfarlig ut. Hulliganen gnäller ynkligt och flyr i panik. Där brukar jag rycka in som den ömma moder jag är. Så dålig är jag inte trots allt. "Är du rädd för storebror?" brukar jag fråga. "Ja,a,a" snyftar han ynkligt.

Det enda positiva med att vabba är att diskbänken ser någorlunda sjysst ut. Man hinner diska lite i omgångar mellan snortorkandet. Man hinner även hänga upp nya handukar i badrummet. Det har nämligen blivit en sport att finna handukar som fortfarande har hel hängögla. De flesta har gått av, och man syr ju inte fast dem igen. Det är ett sådant typiskt twillight zone göremål man aldrig tar sig tid att göra. Därför ligger de där. De 26 vikta handukarna i udda färger med ett slappt hängande snöre. De riktigt hånar medvetet. "Ta mig, ta mig.... HAHA! april april, din dumme fan, jag är inte heller hel! Hur ska du hänga mig nu då din dumme f.." Då tar jag den där fula öglelöse handuken och torkar Näsapans röv med den istället.

Monday bloody mondayś

På måndagar är basisten iväg och spelar fiol. Förlåt, bas skulle det vara. Då är jag ensam med hans barn hela kvällen. Ja, då är det mest hans barn anser jag. I skrivande stund så vinglar Näsapan omkring som ett litet dregglande fyllo och drar en liten hund på hjul. Och han ser INTE djurvänlig ut. Trotsmaskinen har jag äntligen fått att duscha efter mycket tjat och gnat. Ungen såg ju för tusan ut som Dregen i Backyard Babies i håret. Inte ens när påpekade det, ville hon duscha. Jag vet inte vilken ålder ungar bryr sig om sin egen hygien. Inte vissa 10 åringar i alla fall. Men till slut så. Det är som med triss. Plötsligt händer det!


Hulliganen sover i alla fall. Efter ca tre bajsblöjebyten, vellingmeck och vild jakt runt lägenheten en timme. Skrikande lade han motvilligt sitt lilla kladdiga huvud på sin blåa blommiga kudde och somnade till slut. Då tänkte jag. Vilken satans tur att inte Basisten skriker så där innan han somnar. Det skulle se så... sjukt ut.

Nu sitter jag och samlar ny kraft för att försöka få Näsapan att somna. Jag vet inte vad det är för fel på den ungen, men han tycks inte ha något som helst sömnbehov. Om han somnar som de flesta normala barn runt 20.00, så vaknar han ca 23 och beter sig som en speedad tjackpundare i fem timmar. Den som hävdar att vi fostrar fel önskar jag att de får ett exakt likadant tjackbarn. Då kan vi diskutera uppfostran. Gärna en som klättrar också.

Jag tror jag måste avsluta här, för nu släpar han iväg med Basistens förstärkare. Det känns som vad som helst kan hända nu.

Larvigt frussen

Samtal vid frukostbordet i morse.

Jag: "Vet du vad! Jag hittade en larv i aprikosmarmeladen igår! "
Trotsmaskinen: "UUUEEUUHH! Vad äckligt! Hur såg den ut...!?"
Jag: "Svårt att säga... lite brunaktig.. Den hade ju varit död ett tag."
Trotsmaskinen: "Ah, just det... Han frös ju ihjäl."

Intressant. Den lilla larven överlevde:
1. Aprikosplockarprocessen.
2 aprikostvätten.
3. Aprikos-mosar-maskinen.
4. Tillsats-meckandet.
5. Ytterligare snurr och mos och press ner i små lufttäta burkar.
6. Transport till butiken.
7. Färden från ICA maxi i Dåliga mammans stökiga baklucka för att slutligen ställas i kylskåpet. DÅ plötsligt dog den!

Larver är inte särskilt köldtåliga varelser helt enkelt.

Navelbråck är ett viktigt ord att kunna när man är 1,5 år

Nu har äntligen Näsapan lärt sig det användbara ordet navelbråck!
Det är Trotsmaskinen som är den pedagogiska läraren.

Var är navelbråcket!? Var är navelbråcket!? har hon upprepat likt ett mantra i veckor, samtidigt som hon pekat envist på Näsapans praktfulla utåtstickande navelbråck.

Och Härom dagen hände det! Poletten ramlade ner. Han tittade allvarligt på Trotsmaskinen, flåsade lite, en dreggelsträng dinglade sakta ner på parketten. Han pekade fundersamt och sakta på den lilla knappen på magen och utbrast plötsligt,

"Däh äh navebockee..."

Sadist-apan

Äntligen lite egentid. Jag har t.o.m lyckats färga håret ikväll. Känns bra. Det var sannerligen dags att tona bort gråsugge-randen i hårbotten. (Ni vet den där randen som tydligen kallas mörkblond eller cendré eller liknande bull-shit) Näsapan är mer apa än någonsin. Det blir bara värre och värre. I kväll när jag skulle bädda hans säng klättrade han med lätthet upp på min rygg, samtidigt som han biter tag i tröjan och sitter stenhårt fast som en pittbull terrier. Det gick inte att skaka av mig honom hur mycket jag än försökte.

Om jag sitter och tittar på tv så klättrar han upp på axlarna, står raklång och sätter sig med ett skutt ner på nacken. Detta samtidigt som han rabblar någon kryptisk ramsa. Hojtar man "AJ! Det gör ont!" Så stirrar han bara nöjt tillbaka och upprepar "Ooont" samtidigt som han ser lyriskt lycklig ut. Han nästan dregglar av förtjusning. Sadist är vad han utvecklats till de senaste veckorna. Han njuter av att skada andra människor! Han blir djupt fascinerad av att se ett ansikte förvrängas av smärta. Fortsätter denna utveckling så kommer han med lätthet konkurera med Hannibal Lektor i framtiden. Inte nog med det. Han gör "räv-saxen" också. Rävsaxen innebär att när man intet ont anande håller skit-ungen i famnen så smäller han till med raka armar rakt över ansiktet från båda hållen. Hårt som fan! Precis som en rävsax i öronhöjd. Det tjongar till och ringer i öronen i en kvart efteråt.

Man förstår numera lite mer vad han säger, men oftast inte. Det är fortfarande mycket arabiska. Hulliganen däremot snackar fan bättre än min gamla svenskalärare på högstadiet. Han svamlar termer som: Byta inloggning, operativsystem, mm. En riktig datanörd har han blivit. Men Näsapan använder mest datorn som gymnastikredskap. Precis som allt annat i huset. Jag fattar inte hur de kan vara så himla olika.

Nu delar de i alla fall rum. Vi har vräkt Näsapan från vårt sovrum. Vi tog bort spjälsängen och skaffade honom en vanlig stor säng i samma rum som Hulliganen. Det känns bra och det går jättefint faktiskt. Ett litet steg för sadist-apan, ett stort steg för en rädd misshandlad förälder utan fritid. Det blir faktiskt bara bättre och bättre.


Eftersom kamerasladden fortfarande lyser med sin frånvaro så får jag illustrera i paint tills vidare.

Bilden föreställer Näsapans skoningslösa attack mot sin intet anande sängbäddande moder.

Facebook + Vab

Hulliganen och Näsapan hann bara gå en vecka på dagis innan de blev sjuka. Såklart. Så nu vabbar jag för första men absolut inte den sista gången detta år. Det känns lite trist att jag inte hinner skriva så mycket som jag vill, men så är det när man har småbarn. Dessutom har jag slarvat bort min kamerasladd så jag får inte upp ett gäng dagens sattyg bilder som ligger i kameran. Jag får väl rita i paint som jag gjorde i somras.

I brist på bloggfantasi så kopierar jag mina senaste Facebookinlägg här nedan.

Hittade en liten larv i aprikosmarmeladen i morse.
Positivt: Han dog förmodligen inte av besprutningsmedel.
Negativt: Han dog i alla fall.

Nu har jag precis satt Hulliganen och Näsapan i kö till gymnastik för jag VET att i synnerhet för Näsapan så väntar en strålande karriär med inriktning barr samt ringar.

Stoppar en tic tac i munnen... nej förresten, jag tar 5.

Jag kom på värsta hitlåten i sömnen inatt. Tyvärr så glömde jag bort allt när drömmen plötsligt ändrade riktning till att jag var en jagad bushkvinna i amazonas eller vad det var. Helt galen natt. :-(

blev stoppad av farbror polisen och fick blåsa i ett rör samt visa körkort. Tur att man är en sådan laglydig och skötsam kvinna.

mycket pytt i panna på golvet blev det

Dagens grubbel. Funderar på varför man har feta säkerhetsdörrar med låskjedjor mm när huset ändå ligger på markplan och har vanliga fönsterrutor...?

Också en dikt på det.
"Vabba"
Snoret rinner halt över kladdig barnakind.
Det låter dagen bli lång och krävande
ty sömnbristen kräver en kort nattstund åt gången.
Endast en liten slummer i gryningen.
Sakta ner i väster
Tidigt är den uppe igen,
mån om tiden är en vabbande förälder.