Jag ser ännu fetare ut när jag springer

Trotsmaskinen om mig när vi lubba till bussen en morgon.

-Mamma! Du ser ÄNNU fetare ut när du springer!"

Tack älskling, det var precis vad mamma vill höra.

Slösa inte på toalettbesöken

Snuttjullen om bajsande pappa.


-"Man kan bajsa ungefär 10 gånger om dagen, om man sparar lite till senare."

Trotsmaskinen sa...

Trotsmaskinen om en mosad skalbagge på asfalten.

-"han ser förvånad ut"

Hur fan skulle du känna dig om du var lam

Tänk dig in i detta scenarium:
Du är totalt förlamad, du är helt utelämnad i andras vård. Du kan inte prata. De som sköter sig, förstår inte alltid vad du vill.

Ibland lägger de dig på mage fast du inte kan lyfta på huvudet. "För att träna nacken" hör du din skötare mumla. Där ligger du med ansiktet mot en luddig filt som killar i näsan, du får kämpa som ett as för att inte näsan ska pressas mot golvet och orsaka andningsnöd. Nacken lyder inte. Du får panik, skriker. Hoppas att någon ska ta dig från helvetet.

Du kan inte gå på toa utan måste skita i brallan, det svider mellan skinkorna. Du läggs på ett bord. Din skötare blaskar och torkar. Det känns obehagligt att bli blöt. Du fryser, vill inte! Du skriker, men ingen bryr sig. Din skötare står bara och sjunger. Precis som om det känns bättre.

Ibland är du så hungrig att du inte står ut. Magen känns som ett tomt radhus i Vällingby. Det svider ock knorrar. Men inte en jävel fattar, istället tar de dig till det där helvetesbordet och börjar slita av dig brallorna igen. Du blir vansinnig och skriker ännu mer. Slutligen får du din mat. Efter 30 minuter!

Ibland när du sitter så skaver brallan i röven eller i ljumsken, du skriker, ingen fattar, istället vill din skötare att du ska äta trots att du inte alls är hungrig.

Veckorna går. Slutligen verkar det som din skötare börjar förstå dig, livet blir lättare, du kan plötsligt röra dig! Flytta din kropp, ta i saker. En känsla av harmoni infinner sig.

Med andra ord så är det inte så jävla märkligt att barn inte skrattar så många gånger det första halvåret. De ler inte ens de första 6 veckorna. Undrar varför!

Tänk på det nästa gång du suckar och stönar då ditt spädbarn skriker.

Tack trotsmaskinen

Tack trotsmaskinen för att du gjorde mig till åtlöje idag, TACK för att alla i hela centrum tagit mig för en psyksjuk galning. Tack för att du smög ner två skabbiga skatfjädrar i min tofs utan att säga något förrän EFTER vi gått fram och tillbaka till centrum. Tack...

Min första och sista inlinesfärd

Jag har jävligt många dåliga sidor. Den ena är att jag är extremt impulsiv, och har för höga krav på mig själv. De andra kan vi ta en annan gång.

Skyggot är helt tvärtom. Det blir skitjobbigt när vi ska göra något särskilt. Åka till Ikea och handla en möbel tex. Han vill vänta och plaaneeeraaa... titta runt på oooliiikaaa ställen, jämföra priser och sånt larv. Det tar fan 3 månader för den karln att skita! han ska väl planera färden ut för bajskorven. Jag kan bli galen på det där velandet.

Jag själv vill agera snabbare än en gris hinner blinka. Jag gör snabba val . Ibland himla bra val. Ibland jävligt dåliga. Om sanningen ska fram, ganska många dåliga... och ofta.

Som när jag skulle börja åka inlines tex. Skyggot skulle köpa nya. Jag var med honom i sportaffären.

Jag: -"Japp! klart jag också ska ha, Skitbra sport. Man kommer ut och rör på sig, tar sig fram snabbt och smidigt på vägarna. JA! Jag kan börja åka till jobbet varje morgon! Japp, jag tar dom här! Dom ser sjyssta ut"

Skyggot: - "Men älskling, ska du inte testa att åka inlines ett par gånger först, så du vet om det är din grej?"

Jag blir skitirriterad på hans bristande förtroende över mina kommande proffsiga inlineskunskaper.

-"Nä!, SKA HA!!" surar jag som en obstinat treåring. Själv visste jag ju att jag skulle börja åka på elitnivå.

Skyggot som vet hur jag funkar, vädjar med tålmodig blick att jag åtminstone ska prova ett par innan jag köper, de är ju trots allt rätt dyra.

Visst! Det ställde jag upp på. Krängde på mig ett par vita fina varpå jag med ryckande stil tog mig fram och tillbaks ett par meter likt en parningsdansande trana.

Personalen måste trott att vi idkade älskog där bakom kartonghögen. Endast mitt ryckande huvud stack upp bakom alla kartonger. Jag är ju jävligt kort och det var jävligt vingligt.

-"Dom blir skitbra, dom tar jag!"


Ett par dagar senare bestämde jag mig för att åka inlines till jobbet. Skyggot tyckte jag skulle träna lite mer först. Jag vägrade lyssna på hans förmaningar.

Sagt och gjort. Kl 07.30 en tisdagsmorgon tar jag förväntansfullt mina vita fina dyra nya inlines under armen och går en bit först innan jag kränger på mig dom. Väl på, vinglar jag fram en bit. Fan en uppförsbacke! Jag klampar mig uppåt på snedden som en packad krabba så det ekar i hela radhusområdet.

Men backen är brant... Jag glider sakta baklänges, greppar tag i ett staket i ren panik varpå en hundägare dyker upp. Helvete, jag hade hoppats på att inte möta någon där... jag försöker spela så oberörd jag bara kan. Lotsas rätta till hjälmen lite förstrött.

När hundekipaget slutat stirra och försvunnit släpper jag försiktigt det krampaktiga taget om staketet. Jag glider... bakåt. Jag kan inte göra annat än att låta gravitationen ta mig ner för hela backen igen. Baklänges.

Där låg jag. I början av en backe jag aldrig lyckades bestiga. Så jävla förbannad! Jag slet av mig den svettiga hjälmen och drämde den i asfalten i ren ilska.

Jag skulle tro att min inlinesfärd slutade vid ca 150 m.


Jag tog inlinesen under armen och återvände hem i strumplästen. Slängde in dem i hallen och cyklade till jobbet istället. Sedan dess har de stått orörda i förrådet.

Det här hände för ca fyra år sedan. Jag försökte kränga dem på blocket, men ingen nappade. Jag kommer förmodligen aldrig försöka åka igen.

Skyggot däremot är en hejjare på inlines! Ja, han har ju väntat med köp, tränat, tränat och tränat. Han inser att man inte kan allt på ett försök. Han är ju en "planerare!" En sådan där tråkig jävel!

Shoppa aldrig med småbarn

Jag ska aldrig aldrig mer åka till köpcentrumet med hulliganen förrän han åtminstone nått målbrottet. Varför lär jag mig aldrig. Det GÅR inte att handla med honom. Hemma är han världen lugnaste kille, nästan apatiskt lugn emellanåt. Men så fort vi närmar oss ett köpcetrum så brakar helvetet lös. Jag vet inte varför han gör såhär. Jag försöker tyda hans kryptiska meddelande "gallskriket", men det är svårt. Jag är dålig på "gallskrikiska" Men jag har mina aningar...

hulliganen är en "uppekille!"

Uppekillar tycker INTE om att ligga ner längre stunder. Uppekillar vill vara "uppe!" De vill i synnerhet inte ligga i LIGGvagn, för då måste man ju ligga, och ligga är äckligt enligt uppekillar. Trotsmaskinen var precis likadan. Fast "uppetjej" då. Den ungen bar jag omkring på som en jävla väska dygnet runt i minst ett års tid. Faktum är att hon var 7 resor värre än hulliganen.

Jag tror det är därför min kropp har varit steril i 6 år. Den vägrade syskon inom en 7-årsperiod. Förmodligen av ren självbevarelsedrift. Vi försökte, men min kropp sa NEJ. En skrikande extremt krävande hockytrunk räcker, du behöver inte två just nu, sa kroppen. Nu är snuttjullen relativt självgående så därför sa min kropp ok, du får väl en till då. Antar att jag inte får fler bäsar av min kropp nu. Jag vill gärna, men inte papputen och min kropp. Det länns lite vemodigt. Jag kan berätta om fertilitetsbestyren en annan gång för det är en lång historia. Jag kan säga att Knorris kom utan specialisthjälp i allafall till slut.

Hur som helst. Jag skulle handla en hel del kläder trodde jag. Jag trodde på största allvar att jag skulle få ihop både det ena och andra i klädväg. Kjol, linnen, skor, och lite annat. Jag trodde att jag skulle få fika wienerbröd på det svindyra cafét i lugn och ro som alla andra mammalediga, mammor. Jag hade en vision framför mig hur jag satt där, knorris sovande i vagnen och med alla shoppingkassar fulla med frächa nya inhandlade sommarplagg i fina plastpåsar under vagnen. Endast lite blank på näsan. Inte svettig minsann. Haha! Det kan ni tro! Jag ska berätta hur det egentligen urartade sig.

Närmade mig centrum. Hulliganens "anti-centrum-radar" väcks till liv. Han börjar värma upp stämbanden lite försiktigt med några klagande gnällningar.

Låter honom hållas dock och går till Gina Trikå. Upptäcker ganska omgående att jag både är för fet och för gammal för deras sommarkollektion och traskar surt till nästa affär. Inne ca tre meter in på kappahl vänder jag på klacken av två orsaker. Den första är att jag ser direkt att det bara hänger tantkläder på galgarna , men mest för att Knorris värmt upp stämbandet klart och sätter igång sitt riktiga skrik. Då hörs han ganska rejält, och det är skitjobbigt när ALLA i en butik stirrar på en.

Misstänker kissad blöja samt hunger, så jag skyndar till skötrummet där jag möts av en stor ful skylt på dörren. AVSTÄNGT FÖR REPERATION, VI BEKLAGAR EVENTUELLA PROBLEM DETTA MEDFÖLJER.

JO TACK! DET MEDFÖLJDE EN JÄVLA MASSA PROBLEM! Precis om om de brydde sig egentligen. Jag går till entrén, ser mig paranoit omkring och byter på honom där. Ja, vad fan skulle jag göra. Det fanns inget skötrum. Hulliganen fortsätter skrika. Jag brukar amma där de renoverar, så nu blev jag tvungen att amma någon annanstans. Jag hatar att amma offentligt men jag hade inget val.

Sprang runt och letade lämplig diskret hörna. Fanns ingen. Antingen var bänken belamrad av skräniga, finniga tonårskillar och fyllgubbar alternativt tjackpundare vid namn Jimmy, Jonny, eller Conny av någon jävla märklig anledning. På ett ställe hade en gubbe med rullator brett ut sig så djävligt så inte ens en anorektiker skulle få plats med sin lilla beniga rumpa.

Till slut hittade jag en plats brevid en annan mamma. Det känns alltid bäst att amma brevid andra mammor. Man vill helst inte sitta brevid män och flasha bröstet. Jag har börjat upptäcka att det bor en liten muslim i mig när det gäller vissa saker. Jag avskyr även griskött. Jag tycker fläsk smakar människokött. Inte för att jag har ätit människa någon gång, men jag kan tänka mig att det smakar så. Värst är fläskkarré. Det smakar kadaver. Jag har bergis varit muslim i tidigare liv. Skit samma, vi skulle inte snacka religion här. Hulliganen fick sin tutte efter mycket om och men och lugnade sig en smula. (En medtagen filt gjorde amningstunden diskret, så det gick bra tyckte jag.)

Men smulan var liten. Strax var vrålet ett faktum återigen, så jag bestämde mig för att placera råttan i babybjörnselet som är så fruktansvärt smärtsam för mina stackars trapezius.
Men god mor som man försöker vara så fick han hänga där till alla tanters stora förstjusning. Vad ÄR det med tanter och bebisar? De blir helt galna när de ser en bebis. Är det för att de är så nära döden så de påminns om eventuell kommande reinkarnation, eller vad?

Det hela fortsatte i ca tre timmar. Bara bök och stök. Till slut drabbades jag av inre kris! Det hela gick fort. Jag slank hastigt in på Stadium med en skrikande råtta hängandes i trapeziuskrossaren , trykte ner foten i ett par svarta tygskor som såg rätt ok ut. Bra dom funkar! Greppa dojorna och flydde till kassan, försökte betala med bibliotekskortet pga stressnivåerna i hjärnan vilket roade kassörskan.

Sedan rusade jag in på Vivo för att handla 4 tröstwienerbröd, sprang till bussen där jag fick hjälp av ett skitlyckligt fyllo på med vagnen. Jag vet att han inte gick på tjack, för fyllpolaren ropade hans namn som INTE slutade på Y.

I väg och hämta Trotsmaskinen som inte ville hem trots allt tjat på morgonen att jag skulle hämta tidigare än vanligt. MER GNÄLL! På en ny buss hem med TVÅ skrikande råttor! Hela vägen hem. Två missnöjda barn kan verkligen föra tankarna till brandbil-sirener. Fan vad högt det låter!

Nu sitter jag här med ett par ganska halvbeiga dojor på hallgolvet och fyra wienerbröd i köket. Det var det enda jag fick ut av denna dag, och jag är inte lite blank om näsan. Jag är SVETTIG!

Men hulliganen sitter här i babysittern och jollrar förnöjt. Lugn och glad som vanligt när vi är hemma. Givetvis!. Han är ju en uppekille!