Min första och sista inlinesfärd

Jag har jävligt många dåliga sidor. Den ena är att jag är extremt impulsiv, och har för höga krav på mig själv. De andra kan vi ta en annan gång.

Skyggot är helt tvärtom. Det blir skitjobbigt när vi ska göra något särskilt. Åka till Ikea och handla en möbel tex. Han vill vänta och plaaneeeraaa... titta runt på oooliiikaaa ställen, jämföra priser och sånt larv. Det tar fan 3 månader för den karln att skita! han ska väl planera färden ut för bajskorven. Jag kan bli galen på det där velandet.

Jag själv vill agera snabbare än en gris hinner blinka. Jag gör snabba val . Ibland himla bra val. Ibland jävligt dåliga. Om sanningen ska fram, ganska många dåliga... och ofta.

Som när jag skulle börja åka inlines tex. Skyggot skulle köpa nya. Jag var med honom i sportaffären.

Jag: -"Japp! klart jag också ska ha, Skitbra sport. Man kommer ut och rör på sig, tar sig fram snabbt och smidigt på vägarna. JA! Jag kan börja åka till jobbet varje morgon! Japp, jag tar dom här! Dom ser sjyssta ut"

Skyggot: - "Men älskling, ska du inte testa att åka inlines ett par gånger först, så du vet om det är din grej?"

Jag blir skitirriterad på hans bristande förtroende över mina kommande proffsiga inlineskunskaper.

-"Nä!, SKA HA!!" surar jag som en obstinat treåring. Själv visste jag ju att jag skulle börja åka på elitnivå.

Skyggot som vet hur jag funkar, vädjar med tålmodig blick att jag åtminstone ska prova ett par innan jag köper, de är ju trots allt rätt dyra.

Visst! Det ställde jag upp på. Krängde på mig ett par vita fina varpå jag med ryckande stil tog mig fram och tillbaks ett par meter likt en parningsdansande trana.

Personalen måste trott att vi idkade älskog där bakom kartonghögen. Endast mitt ryckande huvud stack upp bakom alla kartonger. Jag är ju jävligt kort och det var jävligt vingligt.

-"Dom blir skitbra, dom tar jag!"


Ett par dagar senare bestämde jag mig för att åka inlines till jobbet. Skyggot tyckte jag skulle träna lite mer först. Jag vägrade lyssna på hans förmaningar.

Sagt och gjort. Kl 07.30 en tisdagsmorgon tar jag förväntansfullt mina vita fina dyra nya inlines under armen och går en bit först innan jag kränger på mig dom. Väl på, vinglar jag fram en bit. Fan en uppförsbacke! Jag klampar mig uppåt på snedden som en packad krabba så det ekar i hela radhusområdet.

Men backen är brant... Jag glider sakta baklänges, greppar tag i ett staket i ren panik varpå en hundägare dyker upp. Helvete, jag hade hoppats på att inte möta någon där... jag försöker spela så oberörd jag bara kan. Lotsas rätta till hjälmen lite förstrött.

När hundekipaget slutat stirra och försvunnit släpper jag försiktigt det krampaktiga taget om staketet. Jag glider... bakåt. Jag kan inte göra annat än att låta gravitationen ta mig ner för hela backen igen. Baklänges.

Där låg jag. I början av en backe jag aldrig lyckades bestiga. Så jävla förbannad! Jag slet av mig den svettiga hjälmen och drämde den i asfalten i ren ilska.

Jag skulle tro att min inlinesfärd slutade vid ca 150 m.


Jag tog inlinesen under armen och återvände hem i strumplästen. Slängde in dem i hallen och cyklade till jobbet istället. Sedan dess har de stått orörda i förrådet.

Det här hände för ca fyra år sedan. Jag försökte kränga dem på blocket, men ingen nappade. Jag kommer förmodligen aldrig försöka åka igen.

Skyggot däremot är en hejjare på inlines! Ja, han har ju väntat med köp, tränat, tränat och tränat. Han inser att man inte kan allt på ett försök. Han är ju en "planerare!" En sådan där tråkig jävel!