Vem ansvarar för pinnen?

Var och handlade idag. När jag stod där i kassan började jag fundera på olika "handlingsregler" Tex VEM bär ansvaret för att lägga upp den där "nästa kund-pinnen"?

Om jag lägger upp den framför mina varor så brukar personen framför säga tack. Om jag lägger upp pinnen bakom mina fint uppradade varor så brukar personen bakom också säga tack. Är inte det märkligt. Alla säger tack, ingen verkar veta "nästakundpinneregeln." VEM ska lägga pinnen på bandet!? Jag har inte en susning. Vet du?

Sedan har vi den där sträckkoden. Det brukar stå en liten hotfull lapp vid kassan. "Vänd sträckkoden mot dig, bla, bla, bla." Vad händer annars? Ibland får jag lust att lägga upp alla varor huller om buller och gömma sträckkoden för kassörskan riktigt ordentligt.

Vad skulle hända liksom...? Det värsta som skulle hända är väl att man får en utskällning. Eller är straffet att äta en hel påse Felix pulvermos utan att få dricka, medan de andra i kön tittar på...?

Nej, jag kan inte göra så. Jag är så patetiskt mesig när det gäller civil olydnad. Kanske därför jag får alla dessa tvångstankar ibland. Tänk om... tänk OM.

Som när man sitter på ett viktigt möte, tänk om man skulle resa sig upp för att plötsligt informera alla kollegor inklusive chefen om gårdagens rejäla jävla diarre! SAMTIDIGT som man drar ner brallorna för att visa sin ömma hemorojder. Tänk om...

Tur att det alltid slutar vid "tänk om." Annars vore jag nog arbetslös...

Jag har hädat mitt under juletid

Jag har fått ett återfall i chokladträsket.

Vad tänkte jag på när jag ordnade choklad i de där små tygfacken till barnen. Nu har jag bara 4 dagar på mig att fylla den mjuka filt kalendern med all choklad jag ätit upp. Jag började lite försiktigt att smaka på nr 17... sedan 20, 21, nr 16 syns inte, den tar jag... jag bara lånar, smakar liiite, man kan ju köpa nytt!

"Äh, vad fan, spela roll, jag behöver choklad!" Plötsligt blev jag som besatt av amningsdemonen och tryckte i mig nästan hela kalendern. Allt medan Tutt-Malen och Hulliganen låg och sov, och Trotsmaskinen intet ont anande befinner sig i skolans korridorer.

Plopp var det. Plopp är gott. Ploppen försvann. Varför köpte jag just plopp!? Jag vet ju själv att det är kört när det gäller plopp. Nu har jag en timme på mig att gömma alla papper som ligger utspritt över hela lägenheten.

Jag skulle lagt i små leksaker eller något istället. Eller bett Skyggot gömma kalendern.

Jag kan inte handskas med choklad, så är det bara. Det är ungefär som om en heroinist ska försöka dela ut små påsar knark i 24 dagar till sina kompisar utan att nalla något själv. Ni hör ju själva. Det går ju inte.

Jag får försöka åka och handla nytt innan den 4:e annars har vi mycket ledsna barn här när det är dags att kika i påse nr 4. Vad ska jag säga, nä, ungar det blir inget idag för mamma har ätit upp er kalender!

Jag är en värdelös mamma.

Virro-Balrog och Lill-Turtle

I dag slängde jag in Tutt-Malen och Hulliganen i vår skitiga Opel för att shoppa tillsammans med min syster Virro-Balrog och hennes son Lill-Turtle på Ica Maxi. Jag fick för mig att jag ville ha julfint på balkongen. Nu blinkar det så det står härliga till. Jag bara MÅSTE bräcka tyskan som bor i huset snett bredvid. Påsken vann hon, men hon ska fan inte vinna julen också. Och hittils leder jag, för min ljusslinga blinkar i olika färger medan hennes bara avger ett vitt och tråkigt sken.

Hulliganen uppförde sig faktiskt exemplariskt i affären. Han välte bara 3 tre stora prydnadstomtar samt försökte bända sönder en cd-spelare på elektronik avdelningen.

Det är även viktigt att vakta Virro-Balrog väldigt noga i affärer för hon lämnar ibland varorna på bandet och bara drar. Hon betalar och allt, men när det är dags att packa så får hon plötsligt något drömskt i blicken och bara glider iväg. Då får jag stå och skrika som en galning efter henne. Ibland kan hon vara lite arg också... som en Balrog ungefär. Fast inte i affärer alltså. Men det är en annan historia.

Ibland glömmer hon plånboken och sånt hemma också. Det är ett under att Lill-Turtle inte slarvas bort bland flingor och diverse hudkrämer. Jag kan verkligen höra scenariet mig. "Ett kundmeddelande. Upphittad sköldpadda vid kassa 7. Kan du som äger en sköldpadda komma till kassa 7." Efter 37 minuter låter kassörskan plötsligt lite stressad. "Kan du som äger en sköldpadda omedelbart komma till kassa 7... nu kräks han. Igen. Hallååå"

Jag kanske bör klargöra att Lill-Turtles smeknamn beror på att i vissa vinklar påminner han om en liten havssköldpadda. En söt sådan givetvis. Jag älskar lilla turtle. Jag tror att Tutt-Malen och Lill-Turtle kommer bli mycket tajta kusiner i framtiden ty det bara skiljer 5 dagar mellan deras födelse. Samma BB t.o.m. Lill-Turtle har även en speciell talang. Han kan kräkas. Ganska mycket faktiskt.

Det var även en upplyftande känsla när vi återvänt från affären och jag upptäcker att både Tutt-Malen och Hulliganen sover därbak. Det är alltid lika spännande att bära upp två säckiga barn och några Ica Maxi kassar uppför 3 trappor. Gym kort... Varför det liksom. Jag gymmar varenda jävla dag.

Annars har dagen löpt på som vanligt. Allmän kaos vid middagstid i vanlig ordning. Jag misstänker att barnen har som uppdrag att psyka oss föräldrar. Speciellt när det vankas middag. Jag undrar när jag någonsin kommer få äta varm man igen. Framförallt NÄR kommer jag få äta utan att behövt torka bajsblöja mellan tuggorna? Jag vet inte.

Dagens Sattyg - Putta omkull en flaska ramlösa

Brottsplats = Vardagsrummet
Sattygets art = Tutt-Malen puttar omkull målsmans ramlösa så att allt vatten rinner ut över hela bordet, ner på parketten och bildar en stor pöl. Några papper blir även förstörda pga dådet.
På sannolika skäl misstänkt för detta sattyg = Tutt-Malen som sonika puttade omkull flaskan.
Medbrottsling = Hulliganen som nöjt spatserar fram och tillbaka i vattenpölen samt olovligt rör bevismaterial. (Skruvkorken)
Bevis = Vittne samt fotobevis. Notera att Hulliganen håller i skruvkorken tillhörande flaskan.
Eventuella vittnen = Togs på bar gärning av Fettot (modern)
Straff = Inget pga gärningsmännens ringa ålder.
brottet preskriberat

Fotobevisning
Känsliga personer varnas.

Att äta med spädbarn

Äntligen har alla somnat förutom Skyggot som sitter i sitt bås och spelar något sorts monotont spel som gör att han får en konstig frånvarande blick. Totalt apatisk blir han.

Nu måste jag skriva detta inlägg fort som fan, för Tutt-Malen har blivit som en liten fotboja. En sådan där man har när man sitter på kåken. Med inbyggt larm på. Det går bara inte att lämna honom ensam. Eller en väska. En väska man inte kan lägga ifrån sig. En bomb detonerad väska.

När han äntligen somnat i famnen får man försiktigt smyga ner honom i spjälsängen så han inte vaknar. Sakta, saaakta... han rycker till, slår ut sina små armar i en märklig fall reflex, fnyser och grymtar men somnar om... han sover vidare... man smyger saaakta, saaakta därifrån.

YEAH! tänker man och skuttar som en lycklig gasell till köket. Här ska ätas! För äta, ska ni veta, är det absolut roligaste man vet som föräldrar ledig småbarnsförälder. Äta är det största intresset dagtid. (Det är därför det tar så lång tid att bli av med graviditetskilona). Men det måste ske fort som fan!

Det är därför ätandet blir en fixering, ty man vet aldrig när man kan äta nästa gång. Man måste alltid stressa, och det är sällan man hinner äta upp allt på tallriken innan kravmaskinen kräver att bli matad, få blöjan bytt eller bara bli planlöst omkringburet, vyssjat och underhållen. Framförallt vet man inte när man nästa gång kan äta utan att ha en mal som suger på tutten samtidigt. Det kan ske idag... eller om ca tre veckor. Man vet aldrig så noga. Därför är man så lycklig när barnet sover och det vankas mat och andra diverse godsaker.

Därför rusar jag som en gasell till köket, slänger fram mackor, fixar te, brer fort som fan, hetsar, skyndar. Det vattnas i munnen när jag skådar den himmelska brickan med alla godsaker. Pricken över i´t blir när det är favoritprogrammet på tv. Man slår sig lyckligt ner i soffan. Det är nästan så man behöver låna Hulliganens haklapp i all dreglande uppståndelse!

Jag greppar tag i min underbara macka, för den till min dregglande mun, tar en tugga. Mmmm.... ska ta en till. Min tjocka hormonstinna kropp skriker efter kalorier. Den skriker så det ekar i hypofysen. "Du ska vara fet, länge, länge, änge, nge, ge, e..." Ekar den. Jag är som besatt av amningsdemonen.

Då...

"Eeuuäh! Euuuääähhh, Euh, Euuuääähhh...." Tutt-Malen vaknar. FAN! klagar man irriterad. Torkar snålvattnet och slänger mackan hårt på brickan så skinkan trillar av, gör en piruett i luften och landar med ett "klatsch" på parketten.

Tutt-Malen vaknar endast för att han har upptäckt att han är ensam i sin egen säng. Han vaknar endast för att han inte har en tung, svettig sur-mjölk-stinkande tutte tryckt mot fontanellen dygnet runt, varje timme, minut och sekund. Tutt-Malen tror att man kan DÖ om han är utan en röd, öm bröstvårta på ögat, i ynka ca 10 minuter!


Man KAN amma och äta samtidigt, men jag gillar inte känslan av att äta och ha en igel på tutten samtidigt. Det känns ungefär som att vara på släktmiddag och sitta med tutten i en sån där mammografi-mangel samtidigt. Det känns fel liksom. Det känns jobbigt. Dessutom så suger det att äta med en hand. Maten trillar av gaffeln gång på gång. Det hela blir bara mer frustrerande.

Så vad gör man. Antingen tappar man helt matlusten. Därför skiter man i att äta, plockar upp fotbojan så fort som möjligt och hoppas på att äta en annan dag. Eller så fullkomligen trycker man i sig all föda så fort det bara går, för att sedan ta hand om den lilla bomb detonerade väskan (barnet) innan det smäller på allvar.

Jag brukar göra det sistnämnde, för min amningdemon är alldeles för mäktig. Kan inte stå emot. Jag bara måste äta, annars orkar jag inte ta hand om Tutt-Malen och Hulliganen.

Och det är ju det viktigaste... Att orka bära omkring på mina små favoritväskor.

Ibland vill man bara vara ifred

Det är jobbigt att ha småbarn, och ännu jobbigare är det att ha småbarn när man är sjuk. Samtidigt. Jag vill helst ligga ifred i sängen och bara bry mig om mig själv, men jag måste ständigt gömma mig för mina barn, annars trakasserar de mig.

Så fort jag försiktigt öppnar sovrumsdörren så står det alltid något barn där. Oftast Hulliganen. Precis som ett fasansfullt väsen. Som en osalig ande. En riktig stalker! Nu har han även lärt sig öppna dörrar. Han når handtaget.

Man ligger i sin sköna säng, tror att man får vara ifred. Då, plötsligt! Det är som i en skräckfilm. Man hör tassande steg, handtaget som sakta rör sig nedåt, ett flåsande, stönande ljud tränger in genom nyckelhålet. Jag kan nästan höra det där ljudet i filmen psyko när dörren sakta öppnar sig. Duschscenen med kniven ni vet. "wi, wi, wi, wi."

En liten gestalt uppenbarar sig i rummet. Stirrar på mig en stund med den där lite tomma tillintetsägande småbarnsblicken. Nu kan vad som helst hända tänker man.
Och då!
-PANN! Utbrister han högt, varpå han rusar fram till sängkanten, klättrar upp som en ninja och börjar sabotera min tillvaro. Välter mitt vattenglas, försöker pilla ut alla alvedon ur asken, hoppar på mitt huvud, river frenetiskt sönder en toarulle till mikro-organismer. Petar mig i ögonen, hoppar i sängen, snavar och skallar mig hårt.

När man har feber vill man vara ifred. Speciellt vill man gå på toa ifred. Det är en pärs att bara ta sig till toaletten i sitt svaga, omtöcknade tillstånd. För att inte tala om hur det känns att sätta sig på den där svinkalla ringen. Då vill man verkligen vara ifred. Momentet kräver en privat, koncentrerad tillvaro. Men får man det när man har småbarn? Nej.

Bryr sig småbarn om att man är sjuk, svag och ynklig som en döende fasan? Svar nej, för barn skiter fullständigt i om deras föräldrar mår dåligt. Barn saknar empati. Det ligger inte i deras natur att känna empati. Barn är ego. Empati kommer först någon gång i 20 års åldern skulle jag tro. För många tonåringar saknar också empati har jag hört. .

Nu tänker säkert du som läser, "men släng ut ungfan och lås dörren då!"
Visst man kan låsa dörren, men då står han utanför och låter som som en fet galen dörrvakt på steroider. Skriker, bankar och vrålar. Allt för att få vistas i samma rum som sitt bajsande offer. Och det går inte att uträtta nummer två under sådana omständigheter, därför viker man sig till slut och släpper in den galna dörrvakten.... som vill sitta i knät.

-Komma mamma, komma mamma, gnäller han tjatigt samtidigt som han klättrar upp i knät. Det nyps i skinnet då de klättrar för att komma upp på de bara låren.

I början gör man motstånd. Protesterar högt.
-Nej! Du får vänta! Mamma bajsar! Försöker frustrerat mota ut honom igen. MAMMA BAJSAR!!! NEJ! DET GÅR INTE NU! MAMMA BAJSAR!!!
Dörrvakten skriker då högt. Väldigt högt. Vrålar. Det sjunger och vibrerar så den där lilla hammaren i örat håller på att banka sönder hela hjärnan..

Det hela slutar med att man ger upp, för man orkar inte höra allt skrik och tjat, och än mindre uträtta sina behov till vrålandet. Det går bara inte. Man är för svag.

Dessutom är man rädd för vad grannarna ska tänka när man förtvivlat skriker "MAMMA BAJSAR" 43 gånger.

Febrig och med kraftig tinnitus och röda nypmärken på låren sitter man därför där till slut och försöker klämma ut nummer två med en nöjd dörrvakt i knät. Utmattad och andfådd sitter han där och stirrar in i mina ögon med allvarlig blick. Utmattad men nöjd över segern.

Man förväntas då göra nummer två. Det enda man kan göra då, är att ta en tidning och hålla framför barnets ansikte så man åtminstone slipper känna sig iakttagen. Det är även vid dessa tillfällen man upptäcker att dasspappret är slut.

Även Trotsmaskinen vill gärna göra mig sällskap på toaletten. Jag minns särskilt en gång då jag vädjade henne att lämna badrummet. Speciellt för hennes skull då det faktiskt inte luktade tårta direkt. Men hon bara ryckte på axlarna och svarade.
-Det gör inget.

Betyder detta kärlek eller bara dumhet? Jag vet inte jag.

Jag vill inte höra sanningen

Äntligen. Hulliganen och Tutt-Malen sover, men lugnet blir tyvärr kortvarigt för snart kommer Trotsmaskinen hem från skolan... Och hon har en vän med sig idag.

Missförstå mig rätt. Jag gillar barn, även andras barn, och även detta barn. Problemet är att just detta lilla barn säger precis vad det tycker. Och värst av allt. Det hon säger är sant.

Men jag vill inte höra sanningen.

Jag vill inte höra att det ser ut som jag bär pyjamas på dagtid, och att det har minsann aldrig hennes mamma. Jag vill inte höra att det ser ut som att jag väntar ytterligare ett barn. Jag vill inte höra att det syns att jag inte städat på länge och inte heller att jag är en lustig mamma.

Jag blir lite arg på mig själv när jag känner att jag borde städa innan denna lilla besserwisser anländer.

Men jag fick en idé.

Hädanefter ska jag ta emot dessa små tandlösa åttaåringar i min nyskrubbade, kliniskt rena lägenhet. jag ska vara uppklädd i min finaste klänning, klackskor, fixat hår, proffssminkad och fixad. Jag ska stå där och servera nybakta bullar i hallen. Hulliganen ska ha fläckfria märkeskläder och bete sig exemplariskt. Lyda minsta vink. Tutt-Maskinen ska helst bara sova i sin spjälsäng och inte spy och bajsa en enda gång. Sedan kommer min underbara man Skyggot brett leende med blänkande tänder, och vi ska bara pussas, vara ständigt romantiska och aldrig någonsin bråka. Allt ska vara perfekt!

Det kommer att vara precis som det förmodligen alltid är, hemma hos detta lilla barn...

Jag, före och efter förvandlingen.

Före

Efter