Fast jag skulle vilja beskriva deras små utvecklingsstadier lite annorlunda.
Fick ett brev nyligen rörande Fästingen 8 mån.
Så här skriver de:
Lägg dig på knä en stund och upplev världen från ditt barns perspektiv. Utrymmet bakom soffan kan vara ett okänt land. Köksskåpet kan innehålla....vad som helst. Bebisen vill utforska, men håller samtidigt på att lära sig hur stor världen är. Detta förklarar två andra saker som händer i denna ålder — rädsla inför främmande människor och en tendens att ty sig allt mer till det välkända. Med insikten om hur stor världen är kommer också en gryende förståelse av hur långt bort du kan gå ifrån ditt barn och det är en skrämmande tanke för någon så liten! Det kan vara prövande att ha en så mammig (eller pappig) liten varelse nära sig för jämnan, men denna fas kommer att gå över fortare om du inte försöker tvinga fram oberoende innan ditt barn är redo för det.
Bla, bla, bla... Dom som skriver dessa brev kan inte ha barn. Ungefär så här skulle jag skriva om jag jobbade på Babycenter:
Grattis din unge är nu 8 månader och 3 veckor. Färstingperioden är här. Den här perioden är din unge skitjobbig. Ta varje tillfälle du kan att få lite egentid för nu är den slut på allvar. Din lilla bebis som tidigare kunde ligga på en filt och roa sig själv en liten stund har plötsligt förvandlats till en fästing. Han/hon kramlar sig fast vid ditt ben dygnet runt. Fästingen skriker om du försöker bända och lirka loss hans armar från ditt ben. Du inser rätt omgående att det enda rätta är att bära omkring på denna fästing, tja, dygnet runt tills han kommit över denna period. Fästingen har nämligen vid denna ålder utvecklat sin lilla hjärna så pass att han förstår att du kan försvinna, och det skrämmer fästingar mest av allt i hela världen.
