Hulliganen. Den lilla Potatisplockaren.

Jag brukar åka till Willys och handla mat. Ibland tar jag med mig Hulliganen för att underlätta för Basisten där hemma. Han brukar också ta med en unge när han handlar. Det brukar faktiskt gå bra för det mesta. Ibland är han faktiskt otroligt duktig, mysig och snäll. Sitter snällt i den feta tremetersvagnen och babblar på om ditten och datten på sin oförklarliga serbokroatiska. Då kan man passa på att pussa och gosa lite på hans lilla ulliga huvud som doftar sol, svett och sand. Ibland överaskas man av en blöt ketchupsmakande puss tillbaka. Det är kul att kittla honom tills han skrattar så där som barn gör. På ett gurglande sätt. Då gapar han och kiknar så hela tandraden blottas. "Oj, vad många tänder han fått!" tänker man, för man får aldrig se i en tvåårings mun. Även det svajande gomseglet bak i halsen syns tydligt. Nästa gång ska jag ta och kolla om man inte kan se magsäcken också.

Han gillar att hjälpa till Hulliganen. "Älpa Mamma" "älpa mamma!"upprepar han tjatigt tills han får som han vill. Lägga i potatis i plastpåse är en populär uppgift som tas på störst allvar. Han tar alltid de fulaste och nästintill ruttna potatisar. Då får man plocka ut dom lite i smyg, annars blir han alldeles galen. Han plockar en potatis i taget. Spaden är är för tung, men han SKA "jöja sälv." Han SKA försöka och ca 18 potatisar dråsar ned och rullar flera meter utmed det lortiga golvet. Alla stirrar.
Han gillar självscanning också. Vill trycka själv. En påse royal gala äpplen fick plötsligt etiketten "vattenmelon." Jag ändrar igen. I smyg förstås.

I dag var han dock galen nästan hela handlingsstunden, skrek och gapade ända från strax efter frukten vid ingången, till kassorna en halvtimme senare. Det spelade ingen roll vad jag lockade med. Han var trött. Då blir han så. På vägen hem somnade han i bilen. Med en glass i handen. Den smältande vaniljen rann sakta nedför hans slappa hand, och vidare på den röda bilstolen. Väl hemma på parkeringen torkade jag bilstolen hans kladdiga mun, lyfte upp honom i famnen och bar honom upp för alla trappor. Det är underligt hur tung och lealös ett sovande barn kan kännas. Så varm och mjuk. Så svettig!

Nu ligger han där i sin säng, min lilla Hulligan. Från speedad, lortig potatisplockare till ett stilla sovande barn under loppet av en kvart.

Nu sitter jag bara här. Basisten hade fullt ös med Näsapan så ingen av oss orkar ta tag i disken nu. Äh, det får vara. Ibland måste man bara få vara. Släppa alla krav och måsten.

Jag kämpar på med mina egna illustrationer i paint.

Hör jag namnet Schulman en gång till!

Allt om barn har lagts ner. Trist, för där fanns ett par av bloggarna jag läser. Men dessa bloggar finns nog någon annan stans nu. Ska leta reda på dem.

Hit kommer man nu om man följer Karin Ketchupmammans länk...
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/06/30/alltombarn-se-har-upphort/

De är väldigt noga dock att skriva hur man hamnar hos "Ninni Schulmans" blogg. Jag ska ärligt säga att jag inte vet vem det är, men det måste vara någon sorts kändis, för det är bara kändisar som kan ha en sådan totalt ointressant, trist blogg och ändå få väldigt många träffar. Är hon släkt med Den där andra Schulman? Han vad heter han... Alex. Är de gifta? Syskon? Kusiner, Pysslingar, klonade eller vad? Shulman hit och Shulman dit. Ibland får jag för mig att media eliten skapar namn som de lyfter fram till varje pris... Kanske för att Aftonbladets chef har en liten bortskämd brat-unge med bakåtslickat hår som vill bli känd.
Jag tycker bara att det är förjävligt att de väljer att länka till Ninni Schulman framför Karin Ketchupmamman. Schulman sucks, Ketchupmorsan rules.

Alex Schulman med sin unge.

Om Näsapan själv får välja

Om Näsapan själv får välja sysselsättningsprodukter.

1. Trumma från Indien.
2. Grön hårborste från okänd butik.
2. Grå Fjärrkontroll tillhörande en TV med märket Thomson.
3. En flaska martini från systembolaget.
4. En flaska rött vin (Inycon shiraz) från systembolaget.
5. Kavel.

Sockerexport

Tack kära Hulliganen, för att du leker sockerexport med sista strösockret.

En basic midsommarafton hos dåliga mamman

Jag hinner ju aldrig blogga ju. Hade jag inte småbarn så skulle jag lätt slänga in minst 4 inlägg per dag. Och minst 7 om dagen på min andra blogg. Inga problem. Men nu jag har ju småbarn, så det är omöjligt. Men, men. Det är som det är. En sketen blogg är inte allt här i världen. Barnen går ju faktiskt först, så dålig mamma är jag inte.

Det har varit en perfekt midsommarafton. Vi sket i det mesta. Endast min ömma moder och hennes snälla man var här och åt lite midsommarlunch. Väldigt basic med buckliga sneda ägg och överkokt potatis. Lite Abbas sill och en laxbit. Vi sket även i att åka och trängas med en miljon människor för att stirra på en midsommarstång och dansa små grodorna. Jag orkade bara inte. Och varför skulle vi!? Hulliganen skulle förmodligen bara springa bort och hitta på sattyg och Näsapan fattar ändå inte ett skit. Jag kan se mig framför mig hur han sliter och drar i spelemannens fiol samtidigt som han vrålar med djup sataniströst "Pela, peeela, PEELA!!" och hur Näsapan samtidigt hänger i hans byxben och suger frenetiskt på knätoffsarna. Vägrar släppa taget. Hela bandet får hjälpas åt att försöka bända loss dem. Förgäves. Det slutar med att killen med knätoffsarna skriker desperat efter "föräldrarna till satungarna" i sin mikrofon. Sedan packar bandet raskt ihop sina fioler och startar ett hårdrocksband i Munkedal i stället.

Så vi stannade hemma. Trotsmaskinen är ju inte ens hemma. Hon är på i de djupa skogarna i Hälsingland och fiskar abborrar. Det är bra för hennes allmänt labila, förvirrade nioårings-psyke. Hoppas att hon är riktigt harmonisk när hon kommer hem igen.

Jag har själv fina minnen från min mormor och morfars gamla landställe som numera är sålt för länge sedan. Som tex när Min syster filade bort en vårta med hjälp av mormors potatisskalarmaskin. Den gamla modellen som man vevar runt, runt. Tack kära syster Balrog, men vårtfan kom tillbaka någon månad senare. Jag ska skriva mer om landet en annan gång, för det finns så mycket att jag inte vet var jag ska börja.


Här har jag försökt illustrera i paint, hur Hulliganen och Näsapan anfaller spelemannen. Jag kommer nog aldrig bli bokillustratör i alla fall.

Visparna bör inte ligga i hallen.

Och där låg visparna. Äntligen kan vi göra efterätt!

Äntligen

Där är den ju! Nu kan jag äntligen gå på dass ifred!