Den senaste tiden har jag hållit mig mycket inomhus med Hulliganen pga hans pollenallergi och förkylning. Ibland vet jag inte vilket som är vad, egentligen. Symptomen är så lika. Han fick medicin mot allergin. En sörja att dricka samt ögondroppar att droppa i ögonen. Vilket skämt. Ögondroppar till Hulliganen.
När jag höll den stora asken med tusentals små pipetter i min hand så uppenbarar sig plötsligt en scen från "mitt i naturen" i mitt huvud. En scen där en nördig ornitolog i gröna fjällräven kläder ska försöka fånga in och ringmärka en vansinnig rapphöna.
Han springer, jagar, fintar, hoppar och slänger sig efter den snabba, flaxande, brölande fågeln. Han missar gång på gång och fjädrarna yr kring ormbunkar och blåbärsris. Flåsande och skrikande kommer Rapphönan undan gång på gång. Trädkramaren blir rödare och rödare i ansiktet. Svetten rinner nedför hans armhålor som omsorgsfullt pudrats med potatismjöl. Absolut inte rollon med alkohol och parfym.
Plötsligt börjar ornitologen andas häftigt och på ett väsande sätt, han fiskar fram sin astmaspray och puffar i sig tre puffar varpå han kastar sig över rapphönan igen. Men missar.
Till slut ser den nördiga trädkramande ornitologen så jävla förbannad ut att man bara väntar på att han ska fiska fram en AK4 ur sin fjällrävenryggsäck och spränga sönder fågeljäveln i småbitar.... För att sedan ta jobb som bibliotekarie i en liten ort någonstans och aldrig mer se åt en fågel i hela sitt liv.
Men han skjuter inte rapphönan. Inte heller knivhugger han den. Han samlar sig, reser sig upp och vänder sig mot kameran. Han rättar till sin fjällrävenjacka och plockar bort en bruten blåbärskvist som fastnat innanför hans sneda glasögon.
Andfått utbrister han med falskt hurtig stämma.
"Jag tror vi bryter här."
Ungefär så gick det till när jag skulle ge Hulliganen ögondroppar. Det slutade med att jag sa, "Jag tror vi bryter här."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar