Jag tänkte att jag skulle visa Skeppet. Jag kallar den det. Vagnen. Oftast är den så packad med grejer att jag känner mig som en baglady när jag drar den. Speciellt när Hulliganen och näsapan måste äta och jag inte orkar gå upp för helvetestrapporna. Då händer det att jag skramlar ihop lite småmynt som jag hittar i botten på väskan och diverse fack och gömslen i vagnen. Sedan går jag och handlar något ätbart åt barnen. Sedan letar jag upp ett bra matställe. En parkbänk eller liknande. Ibland finns det ingen parkbänk. Då sitter vi på den kalla asfalten. Men då rotar jag reda på en stor kartong från grovsoporna som barnen får sitta på. Ibland börjar det regna. Då riggar jag upp en pressenning över några buskar. Sedan sitter vi där och äter den kalla maten. En platt pinne får duga som sked. Huttrande och blöt av regnet matar mina smutsiga barn under pressenningen. Regnet smattrar hårt över våra huvuden. Medan barnen slåss om den sista tuggan så funderar jag bekymrat över hur jag ska få tag i nästa mål mat, och hur jag ska ha råd att ta Näsapan till doktorn med sin öroninflammation. Det är kallt. Jag har bara två tändstickor kvar... Där borta ligger en pantburk...Mamma! Mamma! Äta köttbulle! Köttbulle mamma! Äta! ÄTA! Beordrar Hulliganen strängt samtidigt som han trycker in en blöt, jordig kotte i min mun. Jag kvicknar hastigt från mitt dagdrömmande tillstånd, spottar ut den jordiga kotten och konstaterar plötsligt att de där trapporna inte är så himla farliga trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar