Det hann gå en halv dag av Trotsmaskinens efterlängtade sommarlov när hon började klaga över tristess. I dag klampar hon planlöst omkring på parketten på sina hårda små hälar och suckar och stönar. "Det finns inget att gööööraaa, jag har tråååååkiiigt!"
Varför kan inte nioåringar bara njuta av att inte göra ett skit. Jag skulle kunna göra inte ett skit hela dagarna om jag fick. Men det går ju inte. I morse var det som Stockholms vattenfestival på dass. Alla ungar skulle promt göra mig sällskap. Näsapan snor allt dasspapper som han sedan sitter och smular till mikroorganismer, Hulliganen står och gnäller frustrerat samtidigt som han försöker stänga och öppna dörren. Kranen vrids på och av med sådan kraft så det stänker vatten över hela badrummet. Och givetvis står Trotsmaskinen utanför och kommenterar huruvida det hörs att jag är hård i magen eller inte. "Det hörs att du har hårda bajskorvar mamma, det blir bajsplask!"
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att roa Trotsmaskinen. På klassfesten var Limbo en eftertraktad lek. Jag kanske kan spänna upp en limbopinne på balkongen så kan hon köra limbo hela sommaren. För skansen kan hon glömma. Jag är så trött på att åka dit år efter år.
Detta är anledningen.
1. Det är skitdyrt om man inte tar med sig eget fika.
2. Man ser aldrig några djur. En ko eller get på sin höjd. De ljuger! De säger bara att det finns djur i inhägnaderna, men egentligen finns det inte ett skit förutom en och annan daggmask därinne.
3. Man går alltid vilse. Spelar ingen roll hur många gånger man varit där. Man går i alla fall vilse. Och långt är det. Fötterna ser ut som på elefantmannen efter en dag på skansen.
4. Folket. Jag är allvarligt bekymrad över Sveriges framtid. Den nya generationen som ska ta över. Sist jag stod i våffelkön för att köpa en svindyr våffla, stod det en fjollig stekartyp framför mig och klagade högljutt över alla tjuvaktiga fåglar vid matborden. Han hade stora guccisolglasögon på sitt bakåtslickade hår, och på hans lilla taniga arm hängde en liten louise vuitton väska och dinglade uppnosigt. Våffeltjejerna skulle minsann hålla reda på fågeljävlarna!
När vi ätit klart och kastat tillräckligt många våffelbitar nära guccibögens bord för att locka fiskmåsarna, så gick vi vidare. Vid en damm med konstant bajsande kanadagäss stod det två familjer som gapade och skrek på varandra. VAD blir man osams med släkten om en solig dag på skansen?? Vem som ska betala våfflorna? Vem som ska rida först på den stora dalahästen i trä vid lill skansen? Vem fasen tog den sista polkagrisen ur farmors godisstrut?? De kanske hade åkt fel? Egentligen skulle de till Liseberg i Göteborg, men farmor (som glömde glasögonen hemma på nattduksbordet i Mellerud) körde så att de andra kunde ta en tupplur. Jag stod och stirrade ett tag för det såg så sjukt roligt ut när den minsta tanten i släkten buffade en av de större männen med magen.
Nej, Skansen kan hon glömma. Det där dårhuset åker jag inte till i år igen.
2 kommentarer:
Bra gjort att kasta våffelbitar på stekarbordet! Jag tittar alltid efter sådant som vi inte har hemmavid när jag är i STHLM, och sist jag var där så tittade jag efter stekare. Jag såg bara en och blev besviken. Däremot har jag sett Ian Wachtmeister vid ett tillfälle och Joe Laberos bil vid ett annat...
Ibland får jag en känsla av att jag inte passar att bo i sthlm.
Skicka en kommentar