Om Näsapan själv får välja

Om Näsapan själv får välja sysselsättningsprodukter.

1. Trumma från Indien.
2. Grön hårborste från okänd butik.
2. Grå Fjärrkontroll tillhörande en TV med märket Thomson.
3. En flaska martini från systembolaget.
4. En flaska rött vin (Inycon shiraz) från systembolaget.
5. Kavel.

Sockerexport

Tack kära Hulliganen, för att du leker sockerexport med sista strösockret.

En basic midsommarafton hos dåliga mamman

Jag hinner ju aldrig blogga ju. Hade jag inte småbarn så skulle jag lätt slänga in minst 4 inlägg per dag. Och minst 7 om dagen på min andra blogg. Inga problem. Men nu jag har ju småbarn, så det är omöjligt. Men, men. Det är som det är. En sketen blogg är inte allt här i världen. Barnen går ju faktiskt först, så dålig mamma är jag inte.

Det har varit en perfekt midsommarafton. Vi sket i det mesta. Endast min ömma moder och hennes snälla man var här och åt lite midsommarlunch. Väldigt basic med buckliga sneda ägg och överkokt potatis. Lite Abbas sill och en laxbit. Vi sket även i att åka och trängas med en miljon människor för att stirra på en midsommarstång och dansa små grodorna. Jag orkade bara inte. Och varför skulle vi!? Hulliganen skulle förmodligen bara springa bort och hitta på sattyg och Näsapan fattar ändå inte ett skit. Jag kan se mig framför mig hur han sliter och drar i spelemannens fiol samtidigt som han vrålar med djup sataniströst "Pela, peeela, PEELA!!" och hur Näsapan samtidigt hänger i hans byxben och suger frenetiskt på knätoffsarna. Vägrar släppa taget. Hela bandet får hjälpas åt att försöka bända loss dem. Förgäves. Det slutar med att killen med knätoffsarna skriker desperat efter "föräldrarna till satungarna" i sin mikrofon. Sedan packar bandet raskt ihop sina fioler och startar ett hårdrocksband i Munkedal i stället.

Så vi stannade hemma. Trotsmaskinen är ju inte ens hemma. Hon är på i de djupa skogarna i Hälsingland och fiskar abborrar. Det är bra för hennes allmänt labila, förvirrade nioårings-psyke. Hoppas att hon är riktigt harmonisk när hon kommer hem igen.

Jag har själv fina minnen från min mormor och morfars gamla landställe som numera är sålt för länge sedan. Som tex när Min syster filade bort en vårta med hjälp av mormors potatisskalarmaskin. Den gamla modellen som man vevar runt, runt. Tack kära syster Balrog, men vårtfan kom tillbaka någon månad senare. Jag ska skriva mer om landet en annan gång, för det finns så mycket att jag inte vet var jag ska börja.


Här har jag försökt illustrera i paint, hur Hulliganen och Näsapan anfaller spelemannen. Jag kommer nog aldrig bli bokillustratör i alla fall.

Visparna bör inte ligga i hallen.

Och där låg visparna. Äntligen kan vi göra efterätt!

Äntligen

Där är den ju! Nu kan jag äntligen gå på dass ifred!

En dag på skansen. Igen.

Jag skäms lite över att jag fogade mig för Trotsmaskinens begäran att åka till skansen. Jag som skrev att jag inte skulle återvända dit i år. Men igår var vi där igen, och det var precis lika värdelöst som vanligt. I år var det dessutom mycket jobbigare eftersom Hulliganen och Näsapan var med. Det var de ju inte sist jag var där. De fanns inte ens. I dag vet man att det är rena semestern att bara ha ett barn. Att ens fundera på att åka dit ensam med alla tre är helt galet. Men som tur var så kunde Basisten möta upp mig där.

Redan på färjan över till Djurgården möttes vi av märkliga människor. Ni som vistades i Stockholm i går vet kanske att det fruktansvärt varmt. Men det hindrade inte en familj från England, vars farsa såg precis ut som mannen med den gula hatten i Nicke nyfiken, att pälsa på sina stackars barn i tjocka stickade tröjor. I den vääääldigt gamla antika vagnen låg dessutom ett till påpälsat barn. I en fårskinnsåkpåse!! Jag vet att jag kanske är en ganska halvkass mamma, men jag försöker i alla fall inte utsätta mina barn för värmeslag. Jag vill att de ska leva, trots att de är lite jobbiga ibland. Nicke Nyfiken-familjen dök upp lite här och där under hela vår vistelse på Skansen.

Vi började med att fika, för jag var helt slut redan vid ingången.

Och som vanligt lös djuren med sin frånvaro.

Vi såg dock en liten vit Hitler-kanin.

Några översexuella marsvin.

En andfamilj som Huliganen ville hämta.

Jag var lite osäker på om jag verkligen vågade släppa in Hulliganen till getterna. Jag är ju trots allt en stor djurvän. Men det gick faktiskt väldigt bra. Jag tror han har ärvt mina djurvänsgener.

Lill-Turtle var där! Jag såg inte Balrog, men hon virrade väl omkring i någon skoaffär någonstans och letade efter Turtle.


Som vanligt möts man av lockande skyltar, löften om att leka och gosa med en massa söta kattungar mm.

Men som vanligt är det bara skitsnack. Såvida man inte tycker att det är en fantastisk upplevelse att leka men en fet stock och några stenar.


Tydligen fick jag även chansen att agera lite paparatzzi fotograf. Jag hörde nämligen en kvinna som väste till sin väninna att tjejen i rosa keps var någon sorts kändis, jag hörde inte så noga. Men ni läsare kanske kan identifiera henne.

Här dyker plötsligt kändisen upp bakom Näsapan. Så passande!

Näsapan ville mest hänga med grismorsan och pilla på hennes spenar.

Tänk att det är så fascinerande med tuttar.

Det var stundvis ganska trevligt faktiskt, men lite för mycket stök och bök. Hulliganen rymde några gånger, slog sig m.m och Näsapan vill gå själv fast han inte kan. Men det fattar han inte. Till slut var de små så slut att de somnade utmattade i vagnen båda två. Så då åkte vi hem. Och hel vägen hem surade och gnällde Trotsmaskinen över att det var tråkigt och att hon inte fick göra det hon ville mm. Precis som förra gången. Det känns så givande att åka till Skansen!

Ovanligt lugnt här idag

I dag är det ovanligt lugnt här hemma. Just nu sover Hulliganen och Näsapan. Samtidigt! Det händer väldigt sällan. T.o.m Trotsmaskinen har hållit sig ovanligt lugn. Inget tjat, inget trots och inga tårar trots sitt lååånga tråååkiga sommarlov.

Tur det, för jag kommer vara ensam med barnen till sent ikväll eftersom Basisten är iväg på roligheter. Ibland får jag panik när jag måste vara ensam extremt många timmar med alla barnen samtidigt. Men idag känns det rätt lugnt tack vare att de varit så snälla.

Hulliganens enda sattyg idag är:
1. Hälla ut flingor över köksbordet.
2. Spraya vaniljparfym i Trotsmaskinens rum. (Stinker fortfarande)
3. Leka wrestling med Näsapan.
4. Köra en liten röd leksaksbil upprepade gånger genom lasagneplattorna på sin lunchtallrik.
Ja, det var nog faktiskt allt. Det var ju inte så farligt.

Jag har t.o.m diskat! Och tittat lite på en film. Inte en hel, men i alla fall! Nu fattas bara en fet 200 grammare marabou, och lyckan är gjord.

Nu vaknar Näsapan, måste kila.



P.s.
Jag måste avstyra det där wrestlingbeteendet hos mina söner innan de fastnar för sporten.

Hulliganen och Näsapan 27 och 28 år.

Låg humor

Är man skruvad om man skrattar åt detta inlägg en hel dag? Aja, det gjorde i alla fall jag. Denna blogg måste jag följa.

http://mentackskaruha.blogg.se/2010/march/en-liten-stjart-i-stjarten.html

Lill-Turtle är en liten kusin

I dag har vi varit ute på gården en sväng. Det tog typ 3 timmar att ta sig ut. När man fixat lunch och bytt bajsblöja på den ena ungen så skiter alltid den andra. Allra helst när man står påklädd och klar i hallen. Fast hellre det än att någon av dem skiter när man precis gått ner alla de tre helvetestrapporna. Tre trappor kanske inte låter så mycket, men dessa trappor är twillight zonetrappor. De är branta, svänger kraftigt och tar aldrig slut.

Hur som helst, ute på gården mötte vi min syster Balrog och hennes Lill-Turtle. Lill-Turtle är fem dagar yngre än Näsapan och fick sitt smeknamn just för att han ser ut som en turtle helt enkelt. Han har lite flyende haka i vissa vinklar och kan ibland se lite förskräckt ut. Helt utan anledning. Ungefär så här ser han ut då.







De föddes på samma sjukhus och både jag och Ballrog vankade runt på samma BB avdelning. Det kändes lite konstigt att återvända dit för att hälsa på dem när man precis åkt hem därifrån. Man var livrädd att allt bara var en dröm, att jag hade inte fött, jag skulle föda igen. Jag vill inte föda igen. Inte som jag känner nu i alla fall.

Lill- Turtle och Näsapan kommer ganska bra överens. De har ungefär samma intressen.

1. Krypa omkring utan mål.
2 krypa vilse.

3. Försöka göra saker som de egentligen inte kan. Tex stå och hänga i ett byxben. Det slutar alltid med att de gör en hastig piruette med en extremt förvånad min till följd.

4. Suga. Att det är så fantastisk underbart att suga på allt när man är 10 månader. Fast Lill-Turtle är snäppet värre än Näsapan. Han tror att han kan få in en hel gunga i munnen. Han påminner lite om en snigel när han drar fram. Det blir spår likssom. Dreggelspår.
Han ger sig inte heller, har han väl bestämt sig för att suga på något så blir han helt rabiat. En gång fick han för sig att suga på mitt ansikte, han är så tjock och stark så jag knappt kunde värja mig. Lustigt hår har han också. Hans lugg står rakt ut som ett tak över pannan och när han gungar så lyfter taket i vinden och blir mer som en vägg. Vägg, tak, vägg tak, vägg, tak. Bra mot solen. Åh, vad jag älskar Lill-Turtle, ibland vill jag bara äta upp honom!

Balrog

(Jag vågar inte skriva varför hon kallas så.)

Jag åker inte till Skansen i sommar

Det hann gå en halv dag av Trotsmaskinens efterlängtade sommarlov när hon började klaga över tristess. I dag klampar hon planlöst omkring på parketten på sina hårda små hälar och suckar och stönar. "Det finns inget att gööööraaa, jag har tråååååkiiigt!"

Varför kan inte nioåringar bara njuta av att inte göra ett skit. Jag skulle kunna göra inte ett skit hela dagarna om jag fick. Men det går ju inte. I morse var det som Stockholms vattenfestival på dass. Alla ungar skulle promt göra mig sällskap. Näsapan snor allt dasspapper som han sedan sitter och smular till mikroorganismer, Hulliganen står och gnäller frustrerat samtidigt som han försöker stänga och öppna dörren. Kranen vrids på och av med sådan kraft så det stänker vatten över hela badrummet. Och givetvis står Trotsmaskinen utanför och kommenterar huruvida det hörs att jag är hård i magen eller inte. "Det hörs att du har hårda bajskorvar mamma, det blir bajsplask!"

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att roa Trotsmaskinen. På klassfesten var Limbo en eftertraktad lek. Jag kanske kan spänna upp en limbopinne på balkongen så kan hon köra limbo hela sommaren. För skansen kan hon glömma. Jag är så trött på att åka dit år efter år.
Detta är anledningen.
1. Det är skitdyrt om man inte tar med sig eget fika.
2. Man ser aldrig några djur. En ko eller get på sin höjd. De ljuger! De säger bara att det finns djur i inhägnaderna, men egentligen finns det inte ett skit förutom en och annan daggmask därinne.
3. Man går alltid vilse. Spelar ingen roll hur många gånger man varit där. Man går i alla fall vilse. Och långt är det. Fötterna ser ut som på elefantmannen efter en dag på skansen.

4. Folket. Jag är allvarligt bekymrad över Sveriges framtid. Den nya generationen som ska ta över. Sist jag stod i våffelkön för att köpa en svindyr våffla, stod det en fjollig stekartyp framför mig och klagade högljutt över alla tjuvaktiga fåglar vid matborden. Han hade stora guccisolglasögon på sitt bakåtslickade hår, och på hans lilla taniga arm hängde en liten louise vuitton väska och dinglade uppnosigt. Våffeltjejerna skulle minsann hålla reda på fågeljävlarna!

När vi ätit klart och kastat tillräckligt många våffelbitar nära guccibögens bord för att locka fiskmåsarna, så gick vi vidare. Vid en damm med konstant bajsande kanadagäss stod det två familjer som gapade och skrek på varandra. VAD blir man osams med släkten om en solig dag på skansen?? Vem som ska betala våfflorna? Vem som ska rida först på den stora dalahästen i trä vid lill skansen? Vem fasen tog den sista polkagrisen ur farmors godisstrut?? De kanske hade åkt fel? Egentligen skulle de till Liseberg i Göteborg, men farmor (som glömde glasögonen hemma på nattduksbordet i Mellerud) körde så att de andra kunde ta en tupplur. Jag stod och stirrade ett tag för det såg så sjukt roligt ut när den minsta tanten i släkten buffade en av de större männen med magen.

Nej, Skansen kan hon glömma. Det där dårhuset åker jag inte till i år igen.

Hulliganen åker kommunalt till sina brottsplatser

Skönt att det var Basistens sida av sängen.

Han kan ju åtminstone gömma fordonet han använder, när han kör omkring till sina brottsplatser. Fast iofs, han kanske åkte kommunalt.

Smart förvaring

Vill du ha ordning och reda i ditt hem? Är du trött på att dina barn aldrig stannar kvar där du lämnade dem. Köp hyllan "stuva baby" som ingår i serien "knöka barn" som ligger i kategorin "Sortera familjen" på vår fina hemsida. I samma serie hittar du även hängkroken "hänga make" bland kategorin "lycka" Där finner du även kroken "hemlis" om det är diverse älskare du vill förvara.

Stuva baby finns även i antikbets.

Dåliga mamman VS baglady

Jag tänkte att jag skulle visa Skeppet. Jag kallar den det. Vagnen. Oftast är den så packad med grejer att jag känner mig som en baglady när jag drar den. Speciellt när Hulliganen och näsapan måste äta och jag inte orkar gå upp för helvetestrapporna. Då händer det att jag skramlar ihop lite småmynt som jag hittar i botten på väskan och diverse fack och gömslen i vagnen. Sedan går jag och handlar något ätbart åt barnen. Sedan letar jag upp ett bra matställe. En parkbänk eller liknande. Ibland finns det ingen parkbänk. Då sitter vi på den kalla asfalten. Men då rotar jag reda på en stor kartong från grovsoporna som barnen får sitta på. Ibland börjar det regna. Då riggar jag upp en pressenning över några buskar. Sedan sitter vi där och äter den kalla maten. En platt pinne får duga som sked. Huttrande och blöt av regnet matar mina smutsiga barn under pressenningen. Regnet smattrar hårt över våra huvuden. Medan barnen slåss om den sista tuggan så funderar jag bekymrat över hur jag ska få tag i nästa mål mat, och hur jag ska ha råd att ta Näsapan till doktorn med sin öroninflammation. Det är kallt. Jag har bara två tändstickor kvar... Där borta ligger en pantburk...

Mamma! Mamma! Äta köttbulle! Köttbulle mamma! Äta! ÄTA! Beordrar Hulliganen strängt samtidigt som han trycker in en blöt, jordig kotte i min mun. Jag kvicknar hastigt från mitt dagdrömmande tillstånd, spottar ut den jordiga kotten och konstaterar plötsligt att de där trapporna inte är så himla farliga trots allt.

Dagens sattyg - Oboy

Brottsplats = Vardagsrummet.
Sattygets art = Hälla ut oboy över hela vardagsrummet.
Händelseförlopp = Dåliga mamman satt vid datorn då hon plötsligt hörde konstiga ljud i vardagsrummet. Det blev misstänkt tyst. En svag doft av choklad började sprida sig i lägenheten. Modern tittar efter och hittar då gärningsmannen sittandes på vardagsrumsbordet mitt i en hög oboy pulver. Han passar även på att äta av det spridda pulvret.
På sannolika skäl misstänkt för detta sattyg = Hulliganen.
Medbrottsling = Hulliganen var ensam vid dådet. Näsapan har alibi eftersom han låg och sov vid tiden då brottet utfördes.
Eventuella vittnen = Dåliga mamman.
Bevis = Vittne, bildbevis samt teknisk bevisning i form av fotspår i parketten som väldigt tydligt visar gärningsmannens fotavtryck. Den misstänkta hade även vid gripandet, spår av chokladpulvret runt munnen.
Straff = Gärningsmannen är skyldig modern en påse oboy.

Barntofflor vs Hollänsk vithätta.

Jag tycker att det är roligt att spana in lite olika bloggar. I dag (i natt, kan inte sova) fann jag denna http://babyboots.blogg.se/
Det är en sida med små söta barntofflor som man tydligen kan beställa. Jag fick plötsligt som vanligt en av alla mina sjuka bilder i mitt huvud.

Jag ser framför mig en massa småbarn på öppna förskolan med extremt silvertejpade fötter. Upp till jumskarna. Hur de ligger på rygg och skriker, rullar, drar och kämpar för att dra av sig tofflorna. Och hur mammorna nöjt sitter runt ett bord med varsin kaffe latte och är SÅ nöjda med tofflorna de precis beställt. Plötsligt får en bebis av sig toffeln. Han lyckas gnaga av tejpen i smyg under ett bord, och hela byxbenet är dyngsurt av saliv. En fet nyförlöst morsa ser detta och skvallrar, varpå gnagarens mamma skyndar fram och tejpar ända upp till armhålorna på ungen.

Alltså, jag har tre barn med sammanlagt 6 fötter om jag inte räknat fel. Och ingen, INGEN av dem har någonsin kunnat bära en barntoffel i mer än 2 minuter. Jag fick lust att fråga toffeltjejen om hon säljer silvertejp med tofflorna, men jag ska inte vara elak. Små tofflor på en bebis stöts nämligen bort likt människokroppen skulle stöta bort en nytransplanterad lunga från en Hollänsk vithätta. Det går bara inte. Om man inte tejpar förståss.

Barntoffel

Hollänsk vithätta

Att handla med barn. En dramadokumentär.

Detta är manuset till Dåliga mammans kommande dramadokumentär "Att handla med barn."

Scen 1. Parkeringen.
En skitig, blå Opel glider ryckigt in på Ica Maxis extra breda familjeparkering, lyckas precis pressa sig före en annan röd volvo som vill åt samma plats. Volvon kör irriterat vidare. En mörkhårig kvinna med solglasögon på huvudet kliver nöjt ur Opeln. Låten "Crazy train" med Ozzy Osbourne dunkar i bilen på hög volym. Hon öppnar den ena bakdörren och ut far en svettig nioårig stortandad flicka med yviga rörelser. Tätt bakom far en liten speedad tvåårig pojke ut som en katapult ur Opeln.

Mamman - Vänta nu, nej vänta. Inte ut på parkeringen, det kan komma bilar. Håll mamma i handen. NEJ, NEJ, Vänta! Stanna här. Stå still. NEJ. Så. Bra kom nu. Nej vänta nu. Kom nu. Tvååringen skriker envist.

Nioåringen får plötsligt syn på Mc Donalds skylten och rutschkanan utanför.
- Mamma, Jag är törstig.
Mamman som också är hungrig bestämmer sig för att äta på Mc Donalds med barnen.

Scen 2. Mc Donalds
Mamman står i kassan och försöker beställa tre hamburgermenyer då tvååringen ålar sig ur mamman grepp och springer iväg. Han springer runt, runt, Han ramlar gång på gång och skrattar högt. Nioåringen springer efter och försöker fånga sin lillebror.

Nioåringen - Stanna! Kom! Nej, stanna. Kom nu, kom nu.
Nioåringen ramlar också och får något kladd på knät och blir arg.

De jagar runt tills den stressade mamman slutligen är klar i kassan. De sätter sig vid ett bord. Tvååringen är andfådd och sätter saliv i halsen av allt spring. Tvååringen kräks. Bordsgrannarna stirrar. Tvååringen kräks igen. Nioåringen frågar efter sugrör. Mamman blir förvirrad och handlingsförlamad. Tvååringen kräks igen. Nioåringen vill ha ketchup. Nioåringen vill inte ha saltgurkan i cheesburgaren.

Mamman - Jag tror vi måste åka hem...
Nioåringen - Neeeeej!

Tvååringen lugnar sig och slutar kräkas. Han vill ha hamburgare. Mamman säger till i kassan att det finns barnkräk på golvet. Personalen kommer inte. Mamman torkar bort kräket på stolen och sätter sig. De äter. Mamman äter fort. Väldigt fort. Fan, vad alla stirrar, tänker hon och fäller ner solglasögonen.

Tvååringen tar plötsligt av sig skorna och vill springa iväg igen.
Mamman - Nu går vi!

Scen 3. Ica Maxi
Mamman - Nej rör inte där, sluta, nej! Nej titta vad du gjorde nu!
Mamman staplar tillbaka toalettpappersrullarna på hyllan igen.

Nioåringen - Jag är kissnödig.
Mamman - Kunde du inte sagt det innan vi gick in!
Nioåringen - Men jag kände inte det då!

Mamman jagar tvååringen.
- Kom nu, nej stanna här, vart tog han vägen nu då!?
Tvååringen är borta.

Nioåringen - DÄR! under tröjorna!
Hon pekar på ett par små skor skymtar under en ställning med kläder. Det rör sig.
Mamman drar fram tvååringen som skrattar högt och ålar sig ner på golvet.

Nioåringen upptäcker en ställning med flicktröjor med rosa motiv.
- Åhh, en sån har jag alltid velat ha.
Mamman ger med sig.
- Ok, du får en då.
Nioåringen lägger en tröja i strl 74 i vagnen.
- Men gumman det här är ju småbarnsstorlek!
Nioåringen - Men det fanns bara den!

Nioåringen får uppgiften att prova en annan tröja i provhytten. Tvååringen springer ut och in och sparkar på provhyttsväggarna och drar i draperiet. Mamman blir arg. Nioåringen tycker att hon har hittat en tröja i rätt storlek. Ytterligare en småbarnströja fast i strl 98. Nioåringens rätta strl är 140.

Mamman - Är den inte lite tight tycker du?
Nioåringen - Jag älskar den. Jag vill ha den!
Mamman väljer en annan tröja med rätt storlek åt nioåringen som blir sur.
Nioåringen - Den är för stor!!!
Mamman - Nej den är lagom! Den ska sitta så!
Nioåringen - Mamma, jag är bajsnödig nu också.

Samtidigt springer tvååringen iväg igen. Mamman hittar honom vid solglasögonen för barn. De provar ut ett par, men när tvååringen vill riva ut alla glasögonen ur ställningen så tar mamman honom i armen och går.

En stund senare vid elektronikavdelningen.
- NEJ INTE böja antennen! NEJ! FY!

Vid bokavdelningen.
- INTE riva i boken. Kom nu.

Vid frukten.
- Inte hoppa på bananen!

Vid brödet.
- Vill du hjälpa mamma? Vad duktig du är ! Bra. Så! Ta EN limpa, det räcker.. så, det räcker gubben. Nej, nej, inte så många. Nej inte 7 limpor... Nu går vi.

Vid köttet.
- Lägg genast tillbaka flintasteken!

Vid godiset.
- Lägg genast tillbaka chokladkakorna! Nej, inte röra godiset! Vi måste betala först.

Nioåringen upptäcker läskhyllan.
- Jag är törstig.
- Vi är snart hemma, du kan dricka då.
- Men jag vill dricka NUUU! Jag kommer döööööö!!

Plötsligt blir tvååringen alldeles stel i hela kroppen. Han greppar tag i en ställning med diskborstar och frustar och krystar. En blandning av sköljmedel och bajslukt sprider sig mellan hyllorna.

Mamman kastar sin panikslagna blick mot kassan, placerar ungarna i kundvagnen och springer mot rullbandet, hon slänger upp alla varorna på bandet med alla kodstrecken åt fel håll. Hon skiter i att lägga upp "nästa kund pinnen" Svarar nej på frågan om hon har Ica kort fast hon har det endast för att slippa ägna mer tid i kassan. Hon betalar och tackar även nej till kvittot. Hon packar fort som fan och rusar ut mot parkeringen.
Nioåringen - Varför har du så brottom mamma!? Jag är törstig...
Tvååringen sjunger - Stiiila naat, heliga naatt, Allt ä fint stjäna blitt.

Hon slänger in tvååringen i barnstolen och beordrar nioåringen att vara tyst och sätta sig.
Väl i bilen brölar den fastspända tvååringen "rosa, lila" med märklig mörk satanist-röst.
Nioåringen hjälper till "Blååå, grööön" och hostar av halsansträngningen.
Mamman skrattar och tittar kärleksfullt i backspegeln på sina barn i baksätet och fyller i "Bruun, Bruuuun, Bruuuuuun!" Och sätter på Crazy train låten igen på högsta volym.



I kommande uppföljning "Att handla med barn del 2" Som kommer vara en thriller, är även tiomånaders barnet med. Men kanske då i en annan affär. Vem vet.

Det är bara dåliga mammor som bloggar kl 17.22

Jag har tänkt på en sak angående bloggvärlden därute. Föräldrarbloggarna bloggar inte middagstid. Helt dött. Det kommer nästan aldrig nya inlägg mellan 17-20. Bara här hos Dåliga mamman förstås, för jag är så usel att jag låter mina ungar sova middag alldeles för länge endast för att jag inte orkar ha dom springandes runt mig när jag äter ostbågar till middag.

Klassfesten

Jag var inte Steve Perry i går. Jag var en hund. Trotsmaskinen var katt. Precis som i verkligheten med nioåringar ibland. Jag hund och hon katt. Nioåringar kan vara alldeles, alldeles underbara, härliga , underbara... och fruktansvärt jobbiga. Och i går var jag på maskerad med 23 stortandade nioåringar. Jag fattar inte de som frivilligt väljer att vara lärare på lågstadiet. Men tur att de finns. Jag hade inte orkat en lektion ens. Det var blandade kostymer. En scout, Harry potter, punkare, en fjortis bla.

Varför är alltid grabbar värst? Inte alla grabbar, men de som röjer värst är alltid grabbar. Så är det bara. De var så speedade så jag trodde att klassfarsan i baren hade spetsat Fantan med LSD. De sprang, hoppade, krälare, rullade på golvet som höga 70-tals flummare med snedtändning på en woostock festival. Svetten rann och pupillerna var stora som tefat. Tjejerna röjde också, men inte alls på samma knarkpåverkade sätt.

Nioåriga grabbar är dessutom sådana fantastiska gentlemän! De fick uppgiften att bjuda upp varsin tjej till en dans. Det gjorde dom till slut efter höga protester och kräktecken. Väl på dansgolvet med varsin tjej i handen, snurrade, vevade, kastade de runt de små tjejerna så ögonen höll på att ploppa ut ur ögonhålorna. Plötsligt låg alla flickor utspridda i små högar över det gröna jumpasal golvet. Tjejerna reste sig vant och ville leka en lek i stället. Limbo.

Alltså, jag skulle kunna skriva en bok om den här festen, men tiden rinner ifrån mig. Jag, Trotsmaskinen och Hulliganen måste sticka till ridskolan nu. Det är också ett bloggämne bara det. Den där ridskolan...

Mormor sitter i vasken

Trotsmaskinen om min profilbild på bloggen.

- Vem är det som sitter i vasken?"
- Jag.
- VA!!
- Nä, jag bara skoja... Det är mormor.



(Mormor kan man outa, för hon surfar ändå aldrig på nätet.)

Dåliga mamman vs Steve Perry

Tänka sig. Jag. Dåliga mamman är en av vårterminens klassförälder. Det innebär att jag är med och fixar inför klassfesten i morgon. Maskeraden närmare bestämt. Jag vet dock inte vad jag ska klä ut mig till. Jag mottager gärna tips och idéer.

En idé är att jag klär ut mig till Steve Perry i Journey. Basisten satt nämligen en dag och tittade på en youtube video med just Journey, då Hulliganen plötsligt pekade på skärmen med sitt lilla flottiga finger och utbrast upphetsat "Mamma!"

Tanken är att jag inte behöver anstränga mig så mycket då, eftersom jag tydligen redan är galet likt Steve. Man kan ju fixa lite med detaljer iofs. Jag kan ju låna en vit skjorta av Basisten och tjacka ett par tighta brallor som sitter högt i midjan, och hålla i en mic med lång sladd.

Men jag struntar nog i att ha skjortan öppen med bart bröst. Det blir så jobbigt med alla klassfarsor som ska hålla på stirra och dreggla hela kvällen. Då kommer dom ju skita i barnen... Och det är ju mitt jobb. Jag går bara dit för chokladens skull.

Gissa vilken av bilderna som föreställer mig, och vilken som är Steve. Bild 1 eller 2. Den som gissar rätt vinner en mullbärslimpa.

1.

2.

Att måla med barn

En sak som är lite jobbigt med småbarn är att de aldrig kan hålla målarpaletten ren och fin. De kladdar alltid ihop alla färger i paletten. Svart rinnig färg på den vita... Eller röda. Det ser förjävligt ut. Det blir ofta en daskig, brunsvart nyans och det går inte att måla harmoniskt under sådana omständigheter! Fattar de inte att det bara ser smutsigt och fult ut!

För mycket vatten använder de också. Deras nerkladdade pappersark blir så genomdränkt av bajsbrunt vatten så den fastnar i bordet och löses upp till något som liknar en näve använt dasspapper i en skitig toalett.

Och inte kan de hålla sig på sitt eget ritpapper heller. Nej, de ska alltid kladda ner alla andras fina verk. Jag vet inte vad det beror på. Avundsjuka kanske. Bara för att de själva bara kan rita en några streck eller en huvudfoting på sin höjd. Det ska väl inte vi föräldrar behöva lida för.

Här sabbar Hulliganen både mitt lejon OCH min häst.

Attackerande papperskorg

Jag får syn på ett stort blåmärke över Trotsmaskinens högra revben och frågar förfärat vad som hänt?

"Det var en ond papperskorg."

Till slut ger man bara upp

Jag ska försöka förklara varför det ser ut så här i vårt kök ibland.

Jo, för när man försöker ta hand om eländet så händer det här:
(Incidenterna kan variera)

Hulliganen KRÄVER att jag pillar ut en brödbit ur en buss:

För, pillar jag inte ut en brödbit ur en buss så händer det här:

Och medan jag tar hand om brödbiten i bussen så händer det här:

Och efter jag tagit hand om den klättrande näsapan och återgår till disken så händer det här: (Bilden föreställer Näsapan som stoppar oidentifierat föremål i munnen)


Och under tiden som jag har rotat ut det oidentifierade förmålet ur Näsapans mun så har Hulliganen pillat in brödbiten i bussjäveln igen.


Till slut ger man upp helt enkelt.

Hulliganen vs Rapphöna

Den senaste tiden har jag hållit mig mycket inomhus med Hulliganen pga hans pollenallergi och förkylning. Ibland vet jag inte vilket som är vad, egentligen. Symptomen är så lika. Han fick medicin mot allergin. En sörja att dricka samt ögondroppar att droppa i ögonen. Vilket skämt. Ögondroppar till Hulliganen.

När jag höll den stora asken med tusentals små pipetter i min hand så uppenbarar sig plötsligt en scen från "mitt i naturen" i mitt huvud. En scen där en nördig ornitolog i gröna fjällräven kläder ska försöka fånga in och ringmärka en vansinnig rapphöna.

Han springer, jagar, fintar, hoppar och slänger sig efter den snabba, flaxande, brölande fågeln. Han missar gång på gång och fjädrarna yr kring ormbunkar och blåbärsris. Flåsande och skrikande kommer Rapphönan undan gång på gång. Trädkramaren blir rödare och rödare i ansiktet. Svetten rinner nedför hans armhålor som omsorgsfullt pudrats med potatismjöl. Absolut inte rollon med alkohol och parfym.

Plötsligt börjar ornitologen andas häftigt och på ett väsande sätt, han fiskar fram sin astmaspray och puffar i sig tre puffar varpå han kastar sig över rapphönan igen. Men missar.

Till slut ser den nördiga trädkramande ornitologen så jävla förbannad ut att man bara väntar på att han ska fiska fram en AK4 ur sin fjällrävenryggsäck och spränga sönder fågeljäveln i småbitar.... För att sedan ta jobb som bibliotekarie i en liten ort någonstans och aldrig mer se åt en fågel i hela sitt liv.

Men han skjuter inte rapphönan. Inte heller knivhugger han den. Han samlar sig, reser sig upp och vänder sig mot kameran. Han rättar till sin fjällrävenjacka och plockar bort en bruten blåbärskvist som fastnat innanför hans sneda glasögon.
Andfått utbrister han med falskt hurtig stämma.
"Jag tror vi bryter här."

Ungefär så gick det till när jag skulle ge Hulliganen ögondroppar. Det slutade med att jag sa, "Jag tror vi bryter här."

Tävlingen

Nej, utlottningen av sött plagg från ping pong barnkläder var inget skämt. Kom igen nu då. Jag har förlängt tävlingstiden två veckor.

Följ länken till tävlingen.