Det är nu första kvällen då Hulliganen och Näsapan har åkt till sin ömma fader. Pappa-vecka! De första timmarna känns olidligt ensamt. Saknar dem så det värker i hjärtat. Ingen som öser ut, slår, kladdar, vrålar, pussar, bråkar, gråter, kramar, gosar och säger att jag mina tuttar är som gossedjur och att de hänger långt ner. Ingenting av allt det. Ena veckan allt och den andra veckan inget. Det känns märkligt.
Som tur är så brukar Trotsmaskinen hänga kvar hos mig några dagar extra för att få lite egentid med mig utan brorsorna. Då brukar vi göra sånt som gör en till en lite typiskt dålig mamma. Typ käka godis mitt i veckan och titta på film lite för sent fast det är skoldag. Eller så åker vi till närmsta zoo och köper en massa djur. Typ två duvor och en hamster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar