Att chockvakna

Jag hatar att chockvakna! Det händer OFTA i vår familj. Att chockvakna innebär när ens unge (oftast mellan 1-4 år) sätter sig upp i sängen på 1 sekund efter att ha sovit hur lunt och stillsamt som helst, och fullkomligen vrålar till synes helt utan anledning. Näsapan chockväckte mig idag. Varför gör de så!!? Jag har försökt fråga, men han skriker bara ännu högre när jag försöker få kontakt. Känslan i kroppen vid en brutal chockvakning är svår att beskriva, men jag ska försöka.

Känslan är kusligt nära känslan när man snubblar och ramlar i en dröm, det går likssom som en elstöt genom hela kroppen. Hjärnan som väckts från djup, harmonisk REM-sömn till krigslarm på en sekund hinner inte anpassa sig på så kort tid, så den bara vibrerar chockat innanför skallbenet och fattar ingenting. Den registrerar bara extremt obehag. Kroppen har inte heller hunnit vakna. Det känns som man ligger i gelé samtidigt som tre klonade Bert karlsson sitter och fikar på ens bröstkorg. De sitter och flinar och äter wienerbröd. En massa smulor trillar ner och täpper till mina näsborrar. Andnöden är ett faktum! Händerna blir darriga och den lilla hammaren i örat darrar oregelbundet pga svår chock.

Jag hatar att chockvakna.

Marsvin eller hund? Marsvin eller hund? Nej! det är en tanthund.

Trotsmaskinen passar en hund just nu. Om man nu ska kalla varelsen hund. Han ser snarare ut som ett sönderavlat marsvin med stans underbett. Det är så illa så att jag inte vågade duscha närmre nosen än hans nacke idag. (Jag var tvungen att tvätta honom för han hade ålat sig i lera.) Trots att han är ganska ful så vill jag ju inte dränka honom.

Han verkar dessutom gått lydnadskursen som gud glömde. Han är en obotlig rymmare och en hovnarr på samma gång. Han ser väldigt skum ut i kroppen också. Han har lång kropp samtidigt som han är kortbent. Pälsen är smutsgul, lång och lurvig och han har tantfrisyr på huvudet. Jag vet inte vilka raser han har i sig, men jag antar att det är en blandning av raserna på sid: 3, 67, 167, 893, 57, 84, 9256, 842, 847, 53, och 21 i Bonniers stora hund lexikon. Men jag kallar honom bara tanthunden. Inte för att tanter absolut äger denna typ av hund, utan för att han faktiskt liknar en tant.

Men Trotsmaskinen är glad. Hon älskar hundar. Jösses vad hon har tjatat om att få hund i alla år. Och när jag studerade dem idag så såg jag vilken glädje de tillför varandra. Vilket radarpar de blivit så fort. Tanthunden följer efter Trotsmaskinen var hon än går. De busar, leker och gosar hela dagarna... Det kommer bli sorgligt att lämna tillbaka tanthunden. Vi tycker verkligen om honom.

OBS! Det är inte tanthunden på bilden, men ganska lik. I synnerhet frisyren.

Nr 1 på Dåliga mammans önskelista

I dag när jag skulle hämta Hulliganen och Näsapan på dagis så stirrade jag fascinerat så ett par skräpplockargubbar (ni vet sådana där avdankade a-lagare som oftast sjukskriver sig på måndagar men ändå fått ett jobb i kommunen.) Det jag blev avundsjuk på var deras fantastiska långa "skräp-plockar-tångar." Fan, en sådan skulle man ju ha hemma. Jag skulle spatsera omkring i lägenheten med en baileys (inte ful-öl som skräpplockargubbarna dricker) i ena handen och den långa fina tången i andra. Det skulle verkligen underlätta upp-plockningen av Hulliganen och Näsapans leksaker som alltid ligger spridda över hela lägenheten. Det skulle bli lite roligare att städa då. Hur får man tag i en sådan där avdankad kommun-a-lagare-tång? Man kanske kan tjacka en utanför systembolaget av en "måndagsledig" gubbe.

Fejsbok

Om det är någon därute som mot förmodan vill ha en dålig mamma som vän på fejsbok så går det typ att ordna nu. Länk finns nu på sidan.

Jag är en amöba helt enkelt

Jag bad om nåd på jobbet idag och slapp förmiddagspromenaden. Tur det, för eftermiddagspromenaden höll på ta kål på mig bara den. Jag är fortfarande inte riktigt frisk. Känner mig som en amöba så fort jag anstränger mig. Tur att vi har möte i morgon. Nu ser jag fram emot fredag då ca 12 förväntansfulla stortandade 10-åringar ska komma på filmkväll hos oss. Dom är ju helt underbara dom små liven. :-) Jag älskar 10-åringar, de är så behagligt självgående och säger så fantastiskt roliga saker. De ska få tacos och en jävla massa godis och kolla på The Goonies! Det ska bli så galet kul! :-) Basisten, Näsapan och Hulliganen får INTE vara med, dom slänger vi ut några timmar.

Hulliganen och Näsapan har börjat på gymnastik

Huliganen och Näsapan har börjat på Gymnastik på söndagar. Jag måste varit bakfull när jag anmälde dem. Hulliganen springer mest omkring och är som en allmänt treårsförvirrad Hulligan. Han kan inte ta direktiv och regler över huvudtaget, trots att de är väldigt få. Det finns i princip EN viktig regel.

Alltså, de kan bara inte springa huller om buller i en hög, utan de måste åtminstone fladdra omkring åt samma håll. Det blir en himla massa krockar annars. Krockade barn är jobbiga för de blir på så satans dåligt humör. Länge! Men nej, bara för att treårsjävlas så SKA han springa MOT strömmen. Och krocka. Om jag helt enkelt hardcore-flyttar honom så får han ett hysteriskt aggressionsutbrott och skriker så det ekar i hela gympahallen. Då strirrar alla andra föräldrar. Speciellt de med små timida små döttrar med gris-rosa volangdräkter. Jag får lust att sätta honom i de där ringarna och hissa upp honom och gå och fika en timme eller tre. Så jobbig är han. Jag funderar på att anmäla honom till en harpakurs istället. Eller någonstans där jag slipper vara med.

Näsapan däremot är i sitt rätta element. Jag fick panik när han rappt klättrade upp så långt det går uppför ribbstolarna på väggen. Jag höll ett stadigt tag i hans brallor, men det hjälpte inte. Han klättrade vidare ur brallorna samtidigt som han gnällde irriterat. Hade ungen kunnat prata rent svenska och inte arabiska så hade han hojtat: "Släpp brallorna för faaan.. din jävel!!"
Men han gnäller bara argt något jag inte förstod. Jag skriker efter basisten som tålmodigt och förgäves försöker roa den rosenkindade, upprörda Hulliganen på andra sidan hallen. Men han hör inte.

Det hela slutar med att en annan förstående mamma hjälper mig att klättra upp och hämta ner Näsapan samtidigt som jag fångar upp honom. En annan mamma med en liten flintig, dregglig unge i bärsele står bakom oss och skrattar roat. Skratta du, tänkte jag. Vänta tills din lilla apatiska skallepär förvandlas till rabiat tjackapa. Men jag sa inget, ty hon hade en liten snäll rosa volangflicka med sig också. Dessa föräldrar förstår ändå inte.

I slutet av terminen är det meningen att de ska ha uppvisning inför publik! De ska representera Januari och då även hålla i små vita garnbollar. Herregud säger jag bara. Jag vågar inte ens fantisera hur det ska gå. Jag är nästan helt säker på att det blir ett långt blogginlägg dagen efter den uppvisningen.


Bilden visar hur Näsapan hardcore-rullar nedför en röd tjock madrass. Detta helt utan några som helst hämningar. Ribbstol-scenariet kunde dock inte dokumenteras eftersom jag vid detta tillfälle höll krampaktigt i Näsapans byxor.

Kan hamstrar kräkas?

En magsjuk 10-årings primära fundering: "Kan hamstrar kräkas?"

Som den ömma, omtänksamma moder jag är, så kastade jag raskt in en spyhink i det ebola-drabbade rummet, innan jag slängde mig på mobilen.

"Hamstrar kan absolut kräkas, när de ätit något olämpligt eller mår dåligt utav någon annan anledning. Ha en fortsatt trevlig kväll, och hälsa eventuella hamstrar som bor hos er från oss!"

Piff och Puff

Frågade 118 800 om Piff och Puff är homosexuella eftersom de lever ihop och aldrig träffar tjejer. Jag har absolut inget emot homosexuella, utan var mest nyfiken hur det ligger till eftersom det är det enda jag grubblar när Hulliganen tvingar mig se skiten varenda dag.

Deras svar kom väldigt fort: Piff och Puff är bröder, de är alltså inte ett par. Vi vet dock inte om de är homo, hetero eller asexuella.

Nja, jag undrar jag...

Tipex

Det ringde en försäljare i dag som ville pracka på mig ett megapack tandblekningsmedel. Billigt! Hur sjutton visste hon att jag har gula tänder och är pank på samma gång!? Men jag sa nej. Bättre gula tänder och lite pengar kvar, än totalt ruinerad med vita tänder. Eller, jag vet inte... Kan testa snikmetoden annars. Pensla Tipex och hålla munnen konstant öppen så det inte dregglas bort.

CHOCKEPIDEMI SÖDER OM STOCKHOLM!

Den fasansfulla Dagisbarn-ebolan sprider sig häftigt hemma hos en familj söder om Stockholm. Liten, trotsig tioårig flicka insjuknade hastigt i måndags natt i kraftig kräk-kaskad. Nu har alla insjuknat utom den 41 åringe trebarnspappan som förtvivlat kämpar för familjens omsorg. Trebarnsmodern orkar inte ge oss några kommentarer i dagsläget men yrade förvirrat något som lät som "förbannade jävla dagis" samt "skjut mig någon." Fadern är tom i blicken och upprepar ynkligt ordet "tvättberg" gång på gång. Nu till vädret. Helvete, nu snöar det igen!

Kan man snorta ostbågar?

Jag behövde bara vända ryggen om 1 minut så hade Hulliganen och Näsapan hällt ut en hel skål ostbågar som de frenetiskt traskade runt på som om de vore två slovenska vintrampare som jobbar på ackord. Det är bara smulor kvar. Ostpulver... Jag kanske kan snorta upp mitt fredagsmys istället.

Det var en gång en högtalare och en liten hålfetisch.

Det var en gång en kortväxt snorig hålfetisch som mötte en högtalare med ett hål i.
Den ivriga hålfetischen mötte även 3 pennor, 1 sudd, 25 kolor, 1 hörselpropp och 5 småmynt varav en av norsk valuta. Hur sagan slutar får bilderna vittna om.

Mer Vab-lekar

När du nått den yttersta gränsen "psykbryt" orsakad av en hel veckas vabbande, så kan man helt enkelt leka lekar som "skicka barnen på lång utlandsresa"

Eller varför inte den stimulerande leken "karantän"

Barn fattar inte när det är nog

Idén kändes perfekt när jag lät hulliganen och Näsapan mata våra undulater så jag kunde ängna mig roligare saker som tex skrämma brevbäraren och blogga mm. Men det blev bara jobbigt att städa efter dem. Varför fattar inte ungar när det är nog? De bara häller och häller.

Vabb-lekar

Nu kommer reklamutdelarsnubben... Jag hör hur det smäller i grannarnas brevlådor. Han närmar sig. Undrar om jag ska ta och skrämma honom när han når min brevlåda. Jag ska blåsa i en sån där utrullningsbar kalastuta rakt upp i brevlådan upp i nyllet på honom, i precis rätt tillfälle.

Ja, jag är mentalt understimulerad. Jag vabbar fortfarande.

Dåliga mamman ringer myndigheter

När man vabbar kan man passa på att ringa diverse myndigheter. Om ingen unge skriker just då. Det kan man aldrig veta. Man får chansa helt enkelt.

När den automatiska telefonrösten upprepat mantrat "Det är många som ringer just nu, men du behåller din plats i kön" 78564389 gånger, så liksom slappnar man av mer och mer, blir blassé, börja pyssla med annat samtidigt som man väntar på den där 983769932 platsen i kön...

Hulliganen har börjar med ett otyg. Han fyller snart tre och hans anusring har börjat koppla så smått med bajscentrat hjärnan. De tränar att komunicera, anusringen och hjärnan. När det är dags att göra nummer två så håller han emot, kämpar. Det är som en envis maktkamp. Ett krig. Tredje världskriget. Som en thriller-rulle. En riktig nagelbitare. Hulliganen VS bajskorven 2. Visas även i 3D. Har jag tur råkar det finnas pop corn till hands precis när det hela börjar.

Hur som helst, mitt i denna kamp var jag tvungen att rycka in. Som nummer 76492537:e plats i kön uppmanar jag förtvivlat min bajsstrejkande son som står i en spänd båge alldeles knallröd i ansiktet "Du måste släppa ut bajset! DU MÅSTE SLÄPPA UT BAJSET!!" Varpå plötsligt en kvinnoröst i luren svarar. "Eh, ja... Vad kan jag hjälpa dig med?"

Farliga småbrorsor och hånfulla handukar

Jag vabbar. Snoret flödar i både Näsapans och Hulliganens små näsor. Men det är mest snor i Hulliganens näsa. Hulliganen är rädd för Näsapan. I normala fall skulle man ju kunna tro att det är storebror som är brodern med pondus och respekt. Men inte den här familjen. Näsapan, spinkig och skallig jagar han ljulbent sin storebror runt runt med en röd (eller blå) kloss i handen och ser allmänt livsfarlig ut. Hulliganen gnäller ynkligt och flyr i panik. Där brukar jag rycka in som den ömma moder jag är. Så dålig är jag inte trots allt. "Är du rädd för storebror?" brukar jag fråga. "Ja,a,a" snyftar han ynkligt.

Det enda positiva med att vabba är att diskbänken ser någorlunda sjysst ut. Man hinner diska lite i omgångar mellan snortorkandet. Man hinner även hänga upp nya handukar i badrummet. Det har nämligen blivit en sport att finna handukar som fortfarande har hel hängögla. De flesta har gått av, och man syr ju inte fast dem igen. Det är ett sådant typiskt twillight zone göremål man aldrig tar sig tid att göra. Därför ligger de där. De 26 vikta handukarna i udda färger med ett slappt hängande snöre. De riktigt hånar medvetet. "Ta mig, ta mig.... HAHA! april april, din dumme fan, jag är inte heller hel! Hur ska du hänga mig nu då din dumme f.." Då tar jag den där fula öglelöse handuken och torkar Näsapans röv med den istället.

Monday bloody mondayś

På måndagar är basisten iväg och spelar fiol. Förlåt, bas skulle det vara. Då är jag ensam med hans barn hela kvällen. Ja, då är det mest hans barn anser jag. I skrivande stund så vinglar Näsapan omkring som ett litet dregglande fyllo och drar en liten hund på hjul. Och han ser INTE djurvänlig ut. Trotsmaskinen har jag äntligen fått att duscha efter mycket tjat och gnat. Ungen såg ju för tusan ut som Dregen i Backyard Babies i håret. Inte ens när påpekade det, ville hon duscha. Jag vet inte vilken ålder ungar bryr sig om sin egen hygien. Inte vissa 10 åringar i alla fall. Men till slut så. Det är som med triss. Plötsligt händer det!


Hulliganen sover i alla fall. Efter ca tre bajsblöjebyten, vellingmeck och vild jakt runt lägenheten en timme. Skrikande lade han motvilligt sitt lilla kladdiga huvud på sin blåa blommiga kudde och somnade till slut. Då tänkte jag. Vilken satans tur att inte Basisten skriker så där innan han somnar. Det skulle se så... sjukt ut.

Nu sitter jag och samlar ny kraft för att försöka få Näsapan att somna. Jag vet inte vad det är för fel på den ungen, men han tycks inte ha något som helst sömnbehov. Om han somnar som de flesta normala barn runt 20.00, så vaknar han ca 23 och beter sig som en speedad tjackpundare i fem timmar. Den som hävdar att vi fostrar fel önskar jag att de får ett exakt likadant tjackbarn. Då kan vi diskutera uppfostran. Gärna en som klättrar också.

Jag tror jag måste avsluta här, för nu släpar han iväg med Basistens förstärkare. Det känns som vad som helst kan hända nu.

Larvigt frussen

Samtal vid frukostbordet i morse.

Jag: "Vet du vad! Jag hittade en larv i aprikosmarmeladen igår! "
Trotsmaskinen: "UUUEEUUHH! Vad äckligt! Hur såg den ut...!?"
Jag: "Svårt att säga... lite brunaktig.. Den hade ju varit död ett tag."
Trotsmaskinen: "Ah, just det... Han frös ju ihjäl."

Intressant. Den lilla larven överlevde:
1. Aprikosplockarprocessen.
2 aprikostvätten.
3. Aprikos-mosar-maskinen.
4. Tillsats-meckandet.
5. Ytterligare snurr och mos och press ner i små lufttäta burkar.
6. Transport till butiken.
7. Färden från ICA maxi i Dåliga mammans stökiga baklucka för att slutligen ställas i kylskåpet. DÅ plötsligt dog den!

Larver är inte särskilt köldtåliga varelser helt enkelt.

Navelbråck är ett viktigt ord att kunna när man är 1,5 år

Nu har äntligen Näsapan lärt sig det användbara ordet navelbråck!
Det är Trotsmaskinen som är den pedagogiska läraren.

Var är navelbråcket!? Var är navelbråcket!? har hon upprepat likt ett mantra i veckor, samtidigt som hon pekat envist på Näsapans praktfulla utåtstickande navelbråck.

Och Härom dagen hände det! Poletten ramlade ner. Han tittade allvarligt på Trotsmaskinen, flåsade lite, en dreggelsträng dinglade sakta ner på parketten. Han pekade fundersamt och sakta på den lilla knappen på magen och utbrast plötsligt,

"Däh äh navebockee..."

Sadist-apan

Äntligen lite egentid. Jag har t.o.m lyckats färga håret ikväll. Känns bra. Det var sannerligen dags att tona bort gråsugge-randen i hårbotten. (Ni vet den där randen som tydligen kallas mörkblond eller cendré eller liknande bull-shit) Näsapan är mer apa än någonsin. Det blir bara värre och värre. I kväll när jag skulle bädda hans säng klättrade han med lätthet upp på min rygg, samtidigt som han biter tag i tröjan och sitter stenhårt fast som en pittbull terrier. Det gick inte att skaka av mig honom hur mycket jag än försökte.

Om jag sitter och tittar på tv så klättrar han upp på axlarna, står raklång och sätter sig med ett skutt ner på nacken. Detta samtidigt som han rabblar någon kryptisk ramsa. Hojtar man "AJ! Det gör ont!" Så stirrar han bara nöjt tillbaka och upprepar "Ooont" samtidigt som han ser lyriskt lycklig ut. Han nästan dregglar av förtjusning. Sadist är vad han utvecklats till de senaste veckorna. Han njuter av att skada andra människor! Han blir djupt fascinerad av att se ett ansikte förvrängas av smärta. Fortsätter denna utveckling så kommer han med lätthet konkurera med Hannibal Lektor i framtiden. Inte nog med det. Han gör "räv-saxen" också. Rävsaxen innebär att när man intet ont anande håller skit-ungen i famnen så smäller han till med raka armar rakt över ansiktet från båda hållen. Hårt som fan! Precis som en rävsax i öronhöjd. Det tjongar till och ringer i öronen i en kvart efteråt.

Man förstår numera lite mer vad han säger, men oftast inte. Det är fortfarande mycket arabiska. Hulliganen däremot snackar fan bättre än min gamla svenskalärare på högstadiet. Han svamlar termer som: Byta inloggning, operativsystem, mm. En riktig datanörd har han blivit. Men Näsapan använder mest datorn som gymnastikredskap. Precis som allt annat i huset. Jag fattar inte hur de kan vara så himla olika.

Nu delar de i alla fall rum. Vi har vräkt Näsapan från vårt sovrum. Vi tog bort spjälsängen och skaffade honom en vanlig stor säng i samma rum som Hulliganen. Det känns bra och det går jättefint faktiskt. Ett litet steg för sadist-apan, ett stort steg för en rädd misshandlad förälder utan fritid. Det blir faktiskt bara bättre och bättre.


Eftersom kamerasladden fortfarande lyser med sin frånvaro så får jag illustrera i paint tills vidare.

Bilden föreställer Näsapans skoningslösa attack mot sin intet anande sängbäddande moder.

Facebook + Vab

Hulliganen och Näsapan hann bara gå en vecka på dagis innan de blev sjuka. Såklart. Så nu vabbar jag för första men absolut inte den sista gången detta år. Det känns lite trist att jag inte hinner skriva så mycket som jag vill, men så är det när man har småbarn. Dessutom har jag slarvat bort min kamerasladd så jag får inte upp ett gäng dagens sattyg bilder som ligger i kameran. Jag får väl rita i paint som jag gjorde i somras.

I brist på bloggfantasi så kopierar jag mina senaste Facebookinlägg här nedan.

Hittade en liten larv i aprikosmarmeladen i morse.
Positivt: Han dog förmodligen inte av besprutningsmedel.
Negativt: Han dog i alla fall.

Nu har jag precis satt Hulliganen och Näsapan i kö till gymnastik för jag VET att i synnerhet för Näsapan så väntar en strålande karriär med inriktning barr samt ringar.

Stoppar en tic tac i munnen... nej förresten, jag tar 5.

Jag kom på värsta hitlåten i sömnen inatt. Tyvärr så glömde jag bort allt när drömmen plötsligt ändrade riktning till att jag var en jagad bushkvinna i amazonas eller vad det var. Helt galen natt. :-(

blev stoppad av farbror polisen och fick blåsa i ett rör samt visa körkort. Tur att man är en sådan laglydig och skötsam kvinna.

mycket pytt i panna på golvet blev det

Dagens grubbel. Funderar på varför man har feta säkerhetsdörrar med låskjedjor mm när huset ändå ligger på markplan och har vanliga fönsterrutor...?

Också en dikt på det.
"Vabba"
Snoret rinner halt över kladdig barnakind.
Det låter dagen bli lång och krävande
ty sömnbristen kräver en kort nattstund åt gången.
Endast en liten slummer i gryningen.
Sakta ner i väster
Tidigt är den uppe igen,
mån om tiden är en vabbande förälder.

Fredagsmys

Försöker ha fredagsmys framför en bra film, men en liten naken dvärg med nerklottrad mage blåser frenetiskt i en dregglig gammal blockflöjt från 80-talet ca 1 mm från vänsteröra, medan en annan flintig dvärg envist stänger av tv,n gång på gång. Plötsligt kommer dessutom en tredje halvdvärg ut från sin fängelsehåla (vanligen låst inifrån) och åker rullskridskor runt runt lägenheten med följd av att de andra dvärgarna börjar jaga runt runt halvdvärgen samtidigt som de skriker. Då slår det mig plötsligt att tjock-teven lika gärna kan hänga kvar ytterligare 10 år till.

Det är tänt ute!

Hulliganen om den strålande morgonsolen som skiner genom det extremt skitiga vardagsrumsfönstret.

-Titta Mamma! Det är tänt ute!

Besoar = hårresande fakta.

Detta är kvällens resultat av onödigt vetande genom surfning på internet. Denna information fick mig dock att omedelbart spotta ut peruken som jag förnöjt satt och tuggade på. Även min egen fläta som fastnat mellan bakre kindtänderna drog jag hastigt bort med hovtången.

Besoar En klump av osmältbart innehåll i magsäcken, kan någon gång också förekomma i tarmen. En besoar kan bestå av olika substanser. En trikobesoar består av patientens eget hår som svalts, ofta under en lång tid. Denna sjukdom är vanligast hos unga kvinnor. En fytobesoar består av växtfibrer och en farmakobesoar består av mediciner. En jästbesoar består av en klump jästsvamp och är en sällsynt komplikation efter kirurgiska åtgärder beträffande magsäcken. Orsakerna till uppkomsten av besoar är antingen intag av stora mängder osmältbara substanser och/eller en försämrad motilitet i magsäcken, ofta orsakad av operationer på detta område. Behandlingen är medicinsk (enxymer för att lösa upp besoaren, metoclopramid för att förbätta motiliteten). Ibland behövs kirurgiskt avlägsnande av besoaren, detta gäller speciellt trikobesoaren, som inte kan lösas upp enzymatiskt.

Bifogar även en bild på elendet.
Besoar

Ang hopp

Tillvaron i mitt liv känns väldigt trevlig just nu. Pappa, med familj och deras nästintill benlösa hund på trevligt besök. Nya köksmöbler, Plus ärvda matsalsmöbler i vardagsrummet av min ömma moder. Och den fina brödrosten som jag fick i födelsedagspresent av min älskade romantiska man. Och inte nog med det! Hulliganen och Näsapan somnade runt 21 vilket tyder på ett strimma ljus i den fasansfulla sömnbrist-tunnel-demonen som etsat sig fast de senaste 3 åren. Inte undra på att man huden börjar se lika härjad ut som Freddy Crueger en stillsam lördagsnatt i Januari. Det kanske finns hopp, det kanske finns lite hopp.

Dagisstart på allvar

Har lämnat pojkarna på dagis idag för första gången. Extremt vemodigt. Inskolningen har dock gått bra och fröknarna är jättegulliga med barnen, så jag känner mig rätt trygg. Men ändå. :´-( Näsapan blev såklart extremt förkrossad när jag gick. Hulliganen var dock lite mer kavat och upprädde mycket samlat.
Nu ska man sitta här och stirra som en apatisk orolig curlingmorsa och undra hur det går. Kommer någon annan ful unge bita Näsapan? Kommer Hulliganen misshandla en fröken? Tankarna maler i huvudet.
Känns skumt att vara ensam. Städa? Fan heller. Film, julmust och min gömda centerrulle? Ja, för tusan! Det är trots allt min födelsedag idag och jag tänker tröstäta!

Sonisphere - En framtidsvision.

Japp, vi var där.
Bilderna får tala för sig själva!

Apropå Sonispherefestivalen. En framtidsvision.

Aftonbladet 6 Maj År 500038.
"Arkeologer har hittat stort sällsynt fynd i ett begränsat område i där neandertalare levde ända fram till 7:e August År 1010. Vad som sedan hände är oklart. Ett antal kroppar samt tillbehör i form av mycket nitar och diverse kroppsutsmyckningar har grävts upp i detta begränsade område.Varför neandertalarna överlevde i just detta område så länge kan inte forskarna förklara. En analys visar att mängder av plastflaskor på området innehöll öl. En stor naturkatastof blev slutet för dessa sista håriga urmänniskor. "Det verkar som de överraskades av en våldsam, plötslig översvämning. Förklarar Per-Ove Bengtsson, Leg Arkeolog Gyttjeinstitutet i Mottala." Utgrävningen beräknas vara klar År 500041. Det arkeologiska fynden skickas till Historiska museet i Stockholm där en utställning planeras nästa år.

Gröna lund är inget för ångestkärringar

Oj, det var länge sedan jag skrev i bloggen ser jag. Det blir så semestertider. Bloggen måste ju också få semester. För några dagar sedan var jag och Trotsmaskinen på Gröna lund. Det var kul för vi var smarta och åkte in när det var mulet väder. Då slipper man de hysteriska köerna. Dessutom är det för jobbigt att springa runt på grönan när det är för varmt.

För att överhuvud taget våga åka något alls så måste jag alltid värma upp med de där långsamma kaffekopparna för småbarn, och sedan nyckelpigan osv. Jag ville helst åka elefanterna också, men där satte Trotsmaskinen stopp för barnsligheterna. Jag vill så gärna åka allt, men jag är så fruktansvärt skräckslagen i början.

Trotsmaskinen tyckte att jag var som ett småbarn när jag ångrade mig i sista sekunden i kön till Kvasten. Vi var precis framme då jag plötsligt drabbades av en inre kris. En stark ångestkänsla spred sig i hela kroppen. Tåget for in och tvärnitade framför oss i galet hög fart. När min blick mötte en skräckslagen resenärs stirriga pupiller var panikågesten ett faktum. "Nej, nej, nej... jag vill inte. Nej" Jag ångrar mig! Jag vill inte!" Väste jag med darrande röst i Trotsmasinens öra. När hon började försöka övertala mig så tog jag kvidande ett krampaktigt tag i staketet och bönade och bad som om jag skulle avrättas i en giljotin. Trotsmaskinen åkte djupt besviket ensam denna tur. Själv satte jag mig utanför och andades i en papperspåse vid hamburgerståndet.

Fan, jag var så besviken över mig själv. Jag var ju där för min dotters skull och jag gav mig fan på att övervinna min skräck. Jag har inte alltid varit skraj för attraktionerna på Gröna lund. Tvärtom! Jag har alltid varit väldigt modig och åkt ALLT. Det hela började för många år sedan. Det var en solig sommardag då jag var på Gröna med Basisten. Jag var naiv och lyckligt ovetande om ångestdemonens mäktiga krafter.

Denna sommar stod vi och blickade imponerat upp i den höga skyn. Vi stirrade på Fritt fall, den nya häftiga attraktionen. "Klart jag vågar" svarade jag Basistens utmaning och kastade mig in i den täta kön. Att Basisten vågar visste jag. Basisten har ett sjukt förhållande till karuseller. Basisten saknar de där instinkt-cellerna i hjärnan som gör att man håller sig borta från farligheter. Han skulle lätt ta en tupplur under en hängglidarfärd, han skulle kunna hjula 9 gånger i rad, 2 mm från ett stup, och han blir uttråkad i nordens värsta bergochdalbana. Klart som fan att han vågar åka fritt fall. Fritt fall är som att åka hiss två våningar i kommunhuset en mulen ondagsmorgon.

Hur som helst, vi åkte sakta upp till toppen. Då såg jag hur galet högt det var. Jag tittade ner. Ångesten slog till som ett brev på posten. Kroppens naturliga reaktion är ju att fly, men det var ju lite svårt när man satt där man satt. Fastkilad uppe skyn med utsikt över hela Stockholm. Om det ändå vore över fort. Men nej, det blir stilla och tyst en lång stund när man väl är uppe. Man ska skrämmas ihjäl, påminnas länge att "kolla nu hur högt som fan du ska falla!" Men plötsligt när jag precis på allvar planerade att åla mig ur dödsfällan och hasa mig ner på egen hand så släpper plötsligt ångestsoffan sitt fäste och faller ner, ner, ner. FORT. Jag försökte andas men hörde bara ett långt stönaktigt väsande. Och plötsligt var färden slut. Jag skakade som ett asplöv. Efter den turen utvecklades min ångest för höjder och karuseller.

Men denna dag skulle inte bli förstörd bara för att jag är en patetisk ångestkärring, så till slut så vågade jag åka kvasten med Trotsmaskinen. Sedan flygande mattan och vilda musen. Yes! Jag besegrade min skräck och blev så kaxig att jag tom åkte stora bergochdalbanan. Själv! För Trotsmaskinen var för kort. Det blev en riktigt kul dag på Grönan med Trotsmaskinen. men jag kommer aldrig mer åka fritt fall. Där går gränsen för vad en ångestkärring klarar av.

God jul i förskott!

Jag orkar inte skriva så mycket ikväll. I stället skickar jag en liten julhälsning. För jag tänkte att, om jag gör det nu så gör det ju inget om jag glömmer det sen.

Slaget är över

Nu är kriget över. Striden var hård. Men jag segrade till slut. Maskerad ålade jag mig fram över den gröna balkongmattan, anföll strategiskt genom att närma mig på den vänstra flanken. Överraskade dem rejält med min superdödiga radarspray. Nu ligger de där, likstela och besegrade. Dom ser extremt förvånade ut. Jag såg dock en sårad som flydde i panik och en chockad krigsskadad individ som vinglade planlöst omkring i cirklar på mattan. Vi få se nu om de överlevande hämtar förstärkning... Men jag tror att slaget är över. Jag hoppas det.

Bejaka din inre bödel

När ett getingbo på balkongen upptäcktes en solig torsdagsmorgon, vaknade plötsligt den inre bödeln till liv i den annars så mjäkiga modern.

Nattapor och sandiga fötter.

Ibland har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag ska göra med min pyttelilla egentid jag får om dagen. Ni vet, den där lilla stunden man har när barnen äntligen somnat. I går fick vi Näsapan att somna redan kl 21! Fantastiskt tyckte jag och Basisten. Det var nästan så det var fest! Fram med varsin vinpava och ett paket cigaretter och ösa på tung rock på stereon. Mindre festligt blev det när Näsapan någon gång runt 03.26 slog upp sina små stirriga, pigga ap-ögon och bestämde sig för att LEKA. Leka mitt i natten. Det är sanslöst att den råttan måste somna runt midnatt för att han ska sova lugnt hela natten.


Han låg och stirrade på mig en stund. Själv försökte jag spela teater, lotsades sova djupt. Jag snarkade extra högt för att han skulle fatta vinken. Vinken att "din morsa sover djupt som fan, och det borde du också göra." Men Näsapan fattar inte vinkar. Han fattar inte mycket över huvud taget. Det är just därför han ställer sig upp i sängen, greppar tag i trägaveln och börjar dansa helt hysteriskt. Dansa utan musik. Kl 03.28 i ett mörkt rum. Med en sur morsa bredvid sig. Han headbangar! Jag överdriver inte. Näsapan headbangar till all musik. (Och nu även till tysta mörka rum.) Även löjliga barnvisor som jag brukar spela för dem på deras lilla billiga bandspelare med kassa högtalare som hänger på trekvart.

När en snart ettåring headbangar mitt i natten i ett mörkt rum så kan de lätt tappa balansen och tappa taget mm. Ettåringar är extremt vingliga och klumpiga och då ramlar de på sin trötta mor. Modern får då en fet dansk skalle. Inte bara en utan fler oftast. När Näsapan tröttnat på att studsa upp och ner och ge modern danska skallar samt upptäcker att hon bara simulerar min djupa sömn så ska det pillas och petas i ögon, öron samt näsborrar. Djupt ska det pillas.

En stark känsla av att ligga på en lobotomi bänk infinner sig plötsligt. Eller arkiv X. Jag är Scully som ligger i sitt sitt mörka sovrum, plötsligt sprider sig ett sken i rummet, en liten kort varelse vaggar fram till sängkanten, stirrar nära ansiktet och tar plötsligt fram en verktygslåda och börjar operera Scullys alla håligheter i ansiktet, Scully skriker, hon skriker högt. Varelsen böjer sig då fram och börjar suga och dreggla ner hennes näsa. "Göh" "GÖ" "ghööh" kontrar varelsen på ett mycket ointelligent vis.

Varför kan han inte sova som alla andra barn! Jag hoppas det går över snart för jag orkar inte fler Arkiv x nätter. Kanske, kanske...."The truth is out there!"

Vi var och badade vid sjön i dag också. Det gick ganska bra förutom när jag försökte lära Hulliganen lite strandvett. Tex så försökte jag lära honom att man inte går på filten med blöta, sandiga fötter. Man sitter på filten men har fötterna på fothandduken. Lektionen slutade med att han stirrade på mig med frågande min varpå han satte sig på fothanduken och lade sina blöta, sandiga fötterna på filten. Han såg mycket nöjd ut. Jag gav upp, satte mig på den extremt blöta, smutsiga filten och tröståt fem kanelsnäckor och sju bragokex.

Att bada i Svenska svarta sjöar

Just nu hör jag Hulliganens vrål. Han är ilsken över att han måste sova. Våra avkommor är nämligen den sortens barn som behöver minimalt med sömn. Så har det alltid varit. Med alla tre. Att jag och basisten ens håller ihop är faktiskt ett jävla mysterium, för egentid existerar knappt i våra liv. Klarar vi att hålla ihop till Näsapans 18 årsdag så klarar vi tamejfan allt.

Det är galet hett ute just nu och vi har ägnat ett par av dessa dagar vid en sjö i närheten. Näsapan fick dock stanna hemma eftersom han tror att strandbesök innebär att äta upp all sand, äta skräp, kravla runt i äckliga pölar, jaga änder osv. Han har fått stanna hemma med basisten helt enkelt. Jag var först lite orolig över hur det skulle vara att vistas på en strand med Hulliganen eftersom det är en typisk situation för total kaos. Därför blev jag extremt förvånad över att det kändes precis som att ha med sig en liten pensionär!

Hulliganen ville INTE bada, utan satt stilla på den gröna fleecefilten och tjatade efter kaffe. Han vill "jöja koppen" Och han rör och rör med den lilla plastskeden i mitt neskaffe så det skvimper och skvätter över filten. Länge rör han. Han får bara smaka lite grand. Efter fikastunden reser han sig, slickar frenetiskt sin kaffebruna mun samtidigt som han vaggar runt på filten och ojar sig och skrockar precis som en gammal gubbe. Plötsligt ställer han sig på alla fyra och börjar kräla runt som en ödla med svår reumatism. Med ändan rakt upp i luften. Hulliganen har vid detta tillfälle endast ett rött linne med Bamsemotiv på sig. Badgästerna bakom oss hade väldigt roligt åt denna syn. Och så höll det på under strandbesöket. Jag satt mest och fikade med en moonande pensionären i solhatt, medan Trotsmaskinen badade för fullt.

Men jag har faktiskt också badat i denna svarta sjö, och trots att jag vet att det är en sjö... i Sverige, samt att det inte finns sjöodjur, så KAN jag bara inte låta bli att få totalmegapanik när en liten pinne eller någon växt av något slag snuddar lätt vid mitt ben. För vem fan vet! Det KAN vara ett dumpat lik från 1985 som plötsligt flyter upp just precis under mig. Det KAN vara den där hästen som alla säger gick igenom isen, i just denna sjö, någon gång på 80-talet. Det KAN naturligtvis även vara Sveriges största gädda! För visst fan har man läst att de kan bitas riktigt rejält, att de är aggressiva! Och det KAN faktiskt också finnas mysko djur som inte forskarna upptäckt ännu! Vem fan vet! Det finns säkert någon läskig hybrid med sylvassa tänder, sugkoppar på fötterna samt könsorganet i pannan, som utvecklats genom utsläpp av sköljmedel med äppeldoft, handdesinfektionsmedel, p-piller och uppblötta Bragokex. Och självklart dyker dessa monster upp just när jag badar.

Det röda på min kropp föreställer min årliga, obligatoriska extrema solbränna. Fläckarna brukar uppkomma fläckvis liksom. Och när det röda äntligen försvunnit så är jag i stort sett lika blekfet som innan. Det blev liksom aldrig någon fin brun nyans. "Ljushyad" brukar fenomenet kallas med ett finare ord på diverse solskyddstuber, i tidningar mm. Varför kan de bara inte skriva som det är. "Du har tyvärr fötts med patetisk, ful grishud som inte kan bli brun. Fatta det och sitt i skuggan samt smörj in dig med solskyddsfaktor 278 i 7 lager. Ta sedan en långärmad tröja och keps på dig.

P.s. Och nej, det ändras INTE sommaren du fyllt 36!"

Hulliganen. Den lilla Potatisplockaren.

Jag brukar åka till Willys och handla mat. Ibland tar jag med mig Hulliganen för att underlätta för Basisten där hemma. Han brukar också ta med en unge när han handlar. Det brukar faktiskt gå bra för det mesta. Ibland är han faktiskt otroligt duktig, mysig och snäll. Sitter snällt i den feta tremetersvagnen och babblar på om ditten och datten på sin oförklarliga serbokroatiska. Då kan man passa på att pussa och gosa lite på hans lilla ulliga huvud som doftar sol, svett och sand. Ibland överaskas man av en blöt ketchupsmakande puss tillbaka. Det är kul att kittla honom tills han skrattar så där som barn gör. På ett gurglande sätt. Då gapar han och kiknar så hela tandraden blottas. "Oj, vad många tänder han fått!" tänker man, för man får aldrig se i en tvåårings mun. Även det svajande gomseglet bak i halsen syns tydligt. Nästa gång ska jag ta och kolla om man inte kan se magsäcken också.

Han gillar att hjälpa till Hulliganen. "Älpa Mamma" "älpa mamma!"upprepar han tjatigt tills han får som han vill. Lägga i potatis i plastpåse är en populär uppgift som tas på störst allvar. Han tar alltid de fulaste och nästintill ruttna potatisar. Då får man plocka ut dom lite i smyg, annars blir han alldeles galen. Han plockar en potatis i taget. Spaden är är för tung, men han SKA "jöja sälv." Han SKA försöka och ca 18 potatisar dråsar ned och rullar flera meter utmed det lortiga golvet. Alla stirrar.
Han gillar självscanning också. Vill trycka själv. En påse royal gala äpplen fick plötsligt etiketten "vattenmelon." Jag ändrar igen. I smyg förstås.

I dag var han dock galen nästan hela handlingsstunden, skrek och gapade ända från strax efter frukten vid ingången, till kassorna en halvtimme senare. Det spelade ingen roll vad jag lockade med. Han var trött. Då blir han så. På vägen hem somnade han i bilen. Med en glass i handen. Den smältande vaniljen rann sakta nedför hans slappa hand, och vidare på den röda bilstolen. Väl hemma på parkeringen torkade jag bilstolen hans kladdiga mun, lyfte upp honom i famnen och bar honom upp för alla trappor. Det är underligt hur tung och lealös ett sovande barn kan kännas. Så varm och mjuk. Så svettig!

Nu ligger han där i sin säng, min lilla Hulligan. Från speedad, lortig potatisplockare till ett stilla sovande barn under loppet av en kvart.

Nu sitter jag bara här. Basisten hade fullt ös med Näsapan så ingen av oss orkar ta tag i disken nu. Äh, det får vara. Ibland måste man bara få vara. Släppa alla krav och måsten.

Jag kämpar på med mina egna illustrationer i paint.

Hör jag namnet Schulman en gång till!

Allt om barn har lagts ner. Trist, för där fanns ett par av bloggarna jag läser. Men dessa bloggar finns nog någon annan stans nu. Ska leta reda på dem.

Hit kommer man nu om man följer Karin Ketchupmammans länk...
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/06/30/alltombarn-se-har-upphort/

De är väldigt noga dock att skriva hur man hamnar hos "Ninni Schulmans" blogg. Jag ska ärligt säga att jag inte vet vem det är, men det måste vara någon sorts kändis, för det är bara kändisar som kan ha en sådan totalt ointressant, trist blogg och ändå få väldigt många träffar. Är hon släkt med Den där andra Schulman? Han vad heter han... Alex. Är de gifta? Syskon? Kusiner, Pysslingar, klonade eller vad? Shulman hit och Shulman dit. Ibland får jag för mig att media eliten skapar namn som de lyfter fram till varje pris... Kanske för att Aftonbladets chef har en liten bortskämd brat-unge med bakåtslickat hår som vill bli känd.
Jag tycker bara att det är förjävligt att de väljer att länka till Ninni Schulman framför Karin Ketchupmamman. Schulman sucks, Ketchupmorsan rules.

Alex Schulman med sin unge.

Om Näsapan själv får välja

Om Näsapan själv får välja sysselsättningsprodukter.

1. Trumma från Indien.
2. Grön hårborste från okänd butik.
2. Grå Fjärrkontroll tillhörande en TV med märket Thomson.
3. En flaska martini från systembolaget.
4. En flaska rött vin (Inycon shiraz) från systembolaget.
5. Kavel.

Sockerexport

Tack kära Hulliganen, för att du leker sockerexport med sista strösockret.

En basic midsommarafton hos dåliga mamman

Jag hinner ju aldrig blogga ju. Hade jag inte småbarn så skulle jag lätt slänga in minst 4 inlägg per dag. Och minst 7 om dagen på min andra blogg. Inga problem. Men nu jag har ju småbarn, så det är omöjligt. Men, men. Det är som det är. En sketen blogg är inte allt här i världen. Barnen går ju faktiskt först, så dålig mamma är jag inte.

Det har varit en perfekt midsommarafton. Vi sket i det mesta. Endast min ömma moder och hennes snälla man var här och åt lite midsommarlunch. Väldigt basic med buckliga sneda ägg och överkokt potatis. Lite Abbas sill och en laxbit. Vi sket även i att åka och trängas med en miljon människor för att stirra på en midsommarstång och dansa små grodorna. Jag orkade bara inte. Och varför skulle vi!? Hulliganen skulle förmodligen bara springa bort och hitta på sattyg och Näsapan fattar ändå inte ett skit. Jag kan se mig framför mig hur han sliter och drar i spelemannens fiol samtidigt som han vrålar med djup sataniströst "Pela, peeela, PEELA!!" och hur Näsapan samtidigt hänger i hans byxben och suger frenetiskt på knätoffsarna. Vägrar släppa taget. Hela bandet får hjälpas åt att försöka bända loss dem. Förgäves. Det slutar med att killen med knätoffsarna skriker desperat efter "föräldrarna till satungarna" i sin mikrofon. Sedan packar bandet raskt ihop sina fioler och startar ett hårdrocksband i Munkedal i stället.

Så vi stannade hemma. Trotsmaskinen är ju inte ens hemma. Hon är på i de djupa skogarna i Hälsingland och fiskar abborrar. Det är bra för hennes allmänt labila, förvirrade nioårings-psyke. Hoppas att hon är riktigt harmonisk när hon kommer hem igen.

Jag har själv fina minnen från min mormor och morfars gamla landställe som numera är sålt för länge sedan. Som tex när Min syster filade bort en vårta med hjälp av mormors potatisskalarmaskin. Den gamla modellen som man vevar runt, runt. Tack kära syster Balrog, men vårtfan kom tillbaka någon månad senare. Jag ska skriva mer om landet en annan gång, för det finns så mycket att jag inte vet var jag ska börja.


Här har jag försökt illustrera i paint, hur Hulliganen och Näsapan anfaller spelemannen. Jag kommer nog aldrig bli bokillustratör i alla fall.

Visparna bör inte ligga i hallen.

Och där låg visparna. Äntligen kan vi göra efterätt!

Äntligen

Där är den ju! Nu kan jag äntligen gå på dass ifred!