God jul i förskott!

Jag orkar inte skriva så mycket ikväll. I stället skickar jag en liten julhälsning. För jag tänkte att, om jag gör det nu så gör det ju inget om jag glömmer det sen.

Slaget är över

Nu är kriget över. Striden var hård. Men jag segrade till slut. Maskerad ålade jag mig fram över den gröna balkongmattan, anföll strategiskt genom att närma mig på den vänstra flanken. Överraskade dem rejält med min superdödiga radarspray. Nu ligger de där, likstela och besegrade. Dom ser extremt förvånade ut. Jag såg dock en sårad som flydde i panik och en chockad krigsskadad individ som vinglade planlöst omkring i cirklar på mattan. Vi få se nu om de överlevande hämtar förstärkning... Men jag tror att slaget är över. Jag hoppas det.

Bejaka din inre bödel

När ett getingbo på balkongen upptäcktes en solig torsdagsmorgon, vaknade plötsligt den inre bödeln till liv i den annars så mjäkiga modern.

Nattapor och sandiga fötter.

Ibland har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag ska göra med min pyttelilla egentid jag får om dagen. Ni vet, den där lilla stunden man har när barnen äntligen somnat. I går fick vi Näsapan att somna redan kl 21! Fantastiskt tyckte jag och Basisten. Det var nästan så det var fest! Fram med varsin vinpava och ett paket cigaretter och ösa på tung rock på stereon. Mindre festligt blev det när Näsapan någon gång runt 03.26 slog upp sina små stirriga, pigga ap-ögon och bestämde sig för att LEKA. Leka mitt i natten. Det är sanslöst att den råttan måste somna runt midnatt för att han ska sova lugnt hela natten.


Han låg och stirrade på mig en stund. Själv försökte jag spela teater, lotsades sova djupt. Jag snarkade extra högt för att han skulle fatta vinken. Vinken att "din morsa sover djupt som fan, och det borde du också göra." Men Näsapan fattar inte vinkar. Han fattar inte mycket över huvud taget. Det är just därför han ställer sig upp i sängen, greppar tag i trägaveln och börjar dansa helt hysteriskt. Dansa utan musik. Kl 03.28 i ett mörkt rum. Med en sur morsa bredvid sig. Han headbangar! Jag överdriver inte. Näsapan headbangar till all musik. (Och nu även till tysta mörka rum.) Även löjliga barnvisor som jag brukar spela för dem på deras lilla billiga bandspelare med kassa högtalare som hänger på trekvart.

När en snart ettåring headbangar mitt i natten i ett mörkt rum så kan de lätt tappa balansen och tappa taget mm. Ettåringar är extremt vingliga och klumpiga och då ramlar de på sin trötta mor. Modern får då en fet dansk skalle. Inte bara en utan fler oftast. När Näsapan tröttnat på att studsa upp och ner och ge modern danska skallar samt upptäcker att hon bara simulerar min djupa sömn så ska det pillas och petas i ögon, öron samt näsborrar. Djupt ska det pillas.

En stark känsla av att ligga på en lobotomi bänk infinner sig plötsligt. Eller arkiv X. Jag är Scully som ligger i sitt sitt mörka sovrum, plötsligt sprider sig ett sken i rummet, en liten kort varelse vaggar fram till sängkanten, stirrar nära ansiktet och tar plötsligt fram en verktygslåda och börjar operera Scullys alla håligheter i ansiktet, Scully skriker, hon skriker högt. Varelsen böjer sig då fram och börjar suga och dreggla ner hennes näsa. "Göh" "GÖ" "ghööh" kontrar varelsen på ett mycket ointelligent vis.

Varför kan han inte sova som alla andra barn! Jag hoppas det går över snart för jag orkar inte fler Arkiv x nätter. Kanske, kanske...."The truth is out there!"

Vi var och badade vid sjön i dag också. Det gick ganska bra förutom när jag försökte lära Hulliganen lite strandvett. Tex så försökte jag lära honom att man inte går på filten med blöta, sandiga fötter. Man sitter på filten men har fötterna på fothandduken. Lektionen slutade med att han stirrade på mig med frågande min varpå han satte sig på fothanduken och lade sina blöta, sandiga fötterna på filten. Han såg mycket nöjd ut. Jag gav upp, satte mig på den extremt blöta, smutsiga filten och tröståt fem kanelsnäckor och sju bragokex.

Att bada i Svenska svarta sjöar

Just nu hör jag Hulliganens vrål. Han är ilsken över att han måste sova. Våra avkommor är nämligen den sortens barn som behöver minimalt med sömn. Så har det alltid varit. Med alla tre. Att jag och basisten ens håller ihop är faktiskt ett jävla mysterium, för egentid existerar knappt i våra liv. Klarar vi att hålla ihop till Näsapans 18 årsdag så klarar vi tamejfan allt.

Det är galet hett ute just nu och vi har ägnat ett par av dessa dagar vid en sjö i närheten. Näsapan fick dock stanna hemma eftersom han tror att strandbesök innebär att äta upp all sand, äta skräp, kravla runt i äckliga pölar, jaga änder osv. Han har fått stanna hemma med basisten helt enkelt. Jag var först lite orolig över hur det skulle vara att vistas på en strand med Hulliganen eftersom det är en typisk situation för total kaos. Därför blev jag extremt förvånad över att det kändes precis som att ha med sig en liten pensionär!

Hulliganen ville INTE bada, utan satt stilla på den gröna fleecefilten och tjatade efter kaffe. Han vill "jöja koppen" Och han rör och rör med den lilla plastskeden i mitt neskaffe så det skvimper och skvätter över filten. Länge rör han. Han får bara smaka lite grand. Efter fikastunden reser han sig, slickar frenetiskt sin kaffebruna mun samtidigt som han vaggar runt på filten och ojar sig och skrockar precis som en gammal gubbe. Plötsligt ställer han sig på alla fyra och börjar kräla runt som en ödla med svår reumatism. Med ändan rakt upp i luften. Hulliganen har vid detta tillfälle endast ett rött linne med Bamsemotiv på sig. Badgästerna bakom oss hade väldigt roligt åt denna syn. Och så höll det på under strandbesöket. Jag satt mest och fikade med en moonande pensionären i solhatt, medan Trotsmaskinen badade för fullt.

Men jag har faktiskt också badat i denna svarta sjö, och trots att jag vet att det är en sjö... i Sverige, samt att det inte finns sjöodjur, så KAN jag bara inte låta bli att få totalmegapanik när en liten pinne eller någon växt av något slag snuddar lätt vid mitt ben. För vem fan vet! Det KAN vara ett dumpat lik från 1985 som plötsligt flyter upp just precis under mig. Det KAN vara den där hästen som alla säger gick igenom isen, i just denna sjö, någon gång på 80-talet. Det KAN naturligtvis även vara Sveriges största gädda! För visst fan har man läst att de kan bitas riktigt rejält, att de är aggressiva! Och det KAN faktiskt också finnas mysko djur som inte forskarna upptäckt ännu! Vem fan vet! Det finns säkert någon läskig hybrid med sylvassa tänder, sugkoppar på fötterna samt könsorganet i pannan, som utvecklats genom utsläpp av sköljmedel med äppeldoft, handdesinfektionsmedel, p-piller och uppblötta Bragokex. Och självklart dyker dessa monster upp just när jag badar.

Det röda på min kropp föreställer min årliga, obligatoriska extrema solbränna. Fläckarna brukar uppkomma fläckvis liksom. Och när det röda äntligen försvunnit så är jag i stort sett lika blekfet som innan. Det blev liksom aldrig någon fin brun nyans. "Ljushyad" brukar fenomenet kallas med ett finare ord på diverse solskyddstuber, i tidningar mm. Varför kan de bara inte skriva som det är. "Du har tyvärr fötts med patetisk, ful grishud som inte kan bli brun. Fatta det och sitt i skuggan samt smörj in dig med solskyddsfaktor 278 i 7 lager. Ta sedan en långärmad tröja och keps på dig.

P.s. Och nej, det ändras INTE sommaren du fyllt 36!"

Hulliganen. Den lilla Potatisplockaren.

Jag brukar åka till Willys och handla mat. Ibland tar jag med mig Hulliganen för att underlätta för Basisten där hemma. Han brukar också ta med en unge när han handlar. Det brukar faktiskt gå bra för det mesta. Ibland är han faktiskt otroligt duktig, mysig och snäll. Sitter snällt i den feta tremetersvagnen och babblar på om ditten och datten på sin oförklarliga serbokroatiska. Då kan man passa på att pussa och gosa lite på hans lilla ulliga huvud som doftar sol, svett och sand. Ibland överaskas man av en blöt ketchupsmakande puss tillbaka. Det är kul att kittla honom tills han skrattar så där som barn gör. På ett gurglande sätt. Då gapar han och kiknar så hela tandraden blottas. "Oj, vad många tänder han fått!" tänker man, för man får aldrig se i en tvåårings mun. Även det svajande gomseglet bak i halsen syns tydligt. Nästa gång ska jag ta och kolla om man inte kan se magsäcken också.

Han gillar att hjälpa till Hulliganen. "Älpa Mamma" "älpa mamma!"upprepar han tjatigt tills han får som han vill. Lägga i potatis i plastpåse är en populär uppgift som tas på störst allvar. Han tar alltid de fulaste och nästintill ruttna potatisar. Då får man plocka ut dom lite i smyg, annars blir han alldeles galen. Han plockar en potatis i taget. Spaden är är för tung, men han SKA "jöja sälv." Han SKA försöka och ca 18 potatisar dråsar ned och rullar flera meter utmed det lortiga golvet. Alla stirrar.
Han gillar självscanning också. Vill trycka själv. En påse royal gala äpplen fick plötsligt etiketten "vattenmelon." Jag ändrar igen. I smyg förstås.

I dag var han dock galen nästan hela handlingsstunden, skrek och gapade ända från strax efter frukten vid ingången, till kassorna en halvtimme senare. Det spelade ingen roll vad jag lockade med. Han var trött. Då blir han så. På vägen hem somnade han i bilen. Med en glass i handen. Den smältande vaniljen rann sakta nedför hans slappa hand, och vidare på den röda bilstolen. Väl hemma på parkeringen torkade jag bilstolen hans kladdiga mun, lyfte upp honom i famnen och bar honom upp för alla trappor. Det är underligt hur tung och lealös ett sovande barn kan kännas. Så varm och mjuk. Så svettig!

Nu ligger han där i sin säng, min lilla Hulligan. Från speedad, lortig potatisplockare till ett stilla sovande barn under loppet av en kvart.

Nu sitter jag bara här. Basisten hade fullt ös med Näsapan så ingen av oss orkar ta tag i disken nu. Äh, det får vara. Ibland måste man bara få vara. Släppa alla krav och måsten.

Jag kämpar på med mina egna illustrationer i paint.

Hör jag namnet Schulman en gång till!

Allt om barn har lagts ner. Trist, för där fanns ett par av bloggarna jag läser. Men dessa bloggar finns nog någon annan stans nu. Ska leta reda på dem.

Hit kommer man nu om man följer Karin Ketchupmammans länk...
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/06/30/alltombarn-se-har-upphort/

De är väldigt noga dock att skriva hur man hamnar hos "Ninni Schulmans" blogg. Jag ska ärligt säga att jag inte vet vem det är, men det måste vara någon sorts kändis, för det är bara kändisar som kan ha en sådan totalt ointressant, trist blogg och ändå få väldigt många träffar. Är hon släkt med Den där andra Schulman? Han vad heter han... Alex. Är de gifta? Syskon? Kusiner, Pysslingar, klonade eller vad? Shulman hit och Shulman dit. Ibland får jag för mig att media eliten skapar namn som de lyfter fram till varje pris... Kanske för att Aftonbladets chef har en liten bortskämd brat-unge med bakåtslickat hår som vill bli känd.
Jag tycker bara att det är förjävligt att de väljer att länka till Ninni Schulman framför Karin Ketchupmamman. Schulman sucks, Ketchupmorsan rules.

Alex Schulman med sin unge.