Ovanligt lugnt här idag

I dag är det ovanligt lugnt här hemma. Just nu sover Hulliganen och Näsapan. Samtidigt! Det händer väldigt sällan. T.o.m Trotsmaskinen har hållit sig ovanligt lugn. Inget tjat, inget trots och inga tårar trots sitt lååånga tråååkiga sommarlov.

Tur det, för jag kommer vara ensam med barnen till sent ikväll eftersom Basisten är iväg på roligheter. Ibland får jag panik när jag måste vara ensam extremt många timmar med alla barnen samtidigt. Men idag känns det rätt lugnt tack vare att de varit så snälla.

Hulliganens enda sattyg idag är:
1. Hälla ut flingor över köksbordet.
2. Spraya vaniljparfym i Trotsmaskinens rum. (Stinker fortfarande)
3. Leka wrestling med Näsapan.
4. Köra en liten röd leksaksbil upprepade gånger genom lasagneplattorna på sin lunchtallrik.
Ja, det var nog faktiskt allt. Det var ju inte så farligt.

Jag har t.o.m diskat! Och tittat lite på en film. Inte en hel, men i alla fall! Nu fattas bara en fet 200 grammare marabou, och lyckan är gjord.

Nu vaknar Näsapan, måste kila.



P.s.
Jag måste avstyra det där wrestlingbeteendet hos mina söner innan de fastnar för sporten.

Hulliganen och Näsapan 27 och 28 år.

Låg humor

Är man skruvad om man skrattar åt detta inlägg en hel dag? Aja, det gjorde i alla fall jag. Denna blogg måste jag följa.

http://mentackskaruha.blogg.se/2010/march/en-liten-stjart-i-stjarten.html

Lill-Turtle är en liten kusin

I dag har vi varit ute på gården en sväng. Det tog typ 3 timmar att ta sig ut. När man fixat lunch och bytt bajsblöja på den ena ungen så skiter alltid den andra. Allra helst när man står påklädd och klar i hallen. Fast hellre det än att någon av dem skiter när man precis gått ner alla de tre helvetestrapporna. Tre trappor kanske inte låter så mycket, men dessa trappor är twillight zonetrappor. De är branta, svänger kraftigt och tar aldrig slut.

Hur som helst, ute på gården mötte vi min syster Balrog och hennes Lill-Turtle. Lill-Turtle är fem dagar yngre än Näsapan och fick sitt smeknamn just för att han ser ut som en turtle helt enkelt. Han har lite flyende haka i vissa vinklar och kan ibland se lite förskräckt ut. Helt utan anledning. Ungefär så här ser han ut då.







De föddes på samma sjukhus och både jag och Ballrog vankade runt på samma BB avdelning. Det kändes lite konstigt att återvända dit för att hälsa på dem när man precis åkt hem därifrån. Man var livrädd att allt bara var en dröm, att jag hade inte fött, jag skulle föda igen. Jag vill inte föda igen. Inte som jag känner nu i alla fall.

Lill- Turtle och Näsapan kommer ganska bra överens. De har ungefär samma intressen.

1. Krypa omkring utan mål.
2 krypa vilse.

3. Försöka göra saker som de egentligen inte kan. Tex stå och hänga i ett byxben. Det slutar alltid med att de gör en hastig piruette med en extremt förvånad min till följd.

4. Suga. Att det är så fantastisk underbart att suga på allt när man är 10 månader. Fast Lill-Turtle är snäppet värre än Näsapan. Han tror att han kan få in en hel gunga i munnen. Han påminner lite om en snigel när han drar fram. Det blir spår likssom. Dreggelspår.
Han ger sig inte heller, har han väl bestämt sig för att suga på något så blir han helt rabiat. En gång fick han för sig att suga på mitt ansikte, han är så tjock och stark så jag knappt kunde värja mig. Lustigt hår har han också. Hans lugg står rakt ut som ett tak över pannan och när han gungar så lyfter taket i vinden och blir mer som en vägg. Vägg, tak, vägg tak, vägg, tak. Bra mot solen. Åh, vad jag älskar Lill-Turtle, ibland vill jag bara äta upp honom!

Balrog

(Jag vågar inte skriva varför hon kallas så.)

Jag åker inte till Skansen i sommar

Det hann gå en halv dag av Trotsmaskinens efterlängtade sommarlov när hon började klaga över tristess. I dag klampar hon planlöst omkring på parketten på sina hårda små hälar och suckar och stönar. "Det finns inget att gööööraaa, jag har tråååååkiiigt!"

Varför kan inte nioåringar bara njuta av att inte göra ett skit. Jag skulle kunna göra inte ett skit hela dagarna om jag fick. Men det går ju inte. I morse var det som Stockholms vattenfestival på dass. Alla ungar skulle promt göra mig sällskap. Näsapan snor allt dasspapper som han sedan sitter och smular till mikroorganismer, Hulliganen står och gnäller frustrerat samtidigt som han försöker stänga och öppna dörren. Kranen vrids på och av med sådan kraft så det stänker vatten över hela badrummet. Och givetvis står Trotsmaskinen utanför och kommenterar huruvida det hörs att jag är hård i magen eller inte. "Det hörs att du har hårda bajskorvar mamma, det blir bajsplask!"

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att roa Trotsmaskinen. På klassfesten var Limbo en eftertraktad lek. Jag kanske kan spänna upp en limbopinne på balkongen så kan hon köra limbo hela sommaren. För skansen kan hon glömma. Jag är så trött på att åka dit år efter år.
Detta är anledningen.
1. Det är skitdyrt om man inte tar med sig eget fika.
2. Man ser aldrig några djur. En ko eller get på sin höjd. De ljuger! De säger bara att det finns djur i inhägnaderna, men egentligen finns det inte ett skit förutom en och annan daggmask därinne.
3. Man går alltid vilse. Spelar ingen roll hur många gånger man varit där. Man går i alla fall vilse. Och långt är det. Fötterna ser ut som på elefantmannen efter en dag på skansen.

4. Folket. Jag är allvarligt bekymrad över Sveriges framtid. Den nya generationen som ska ta över. Sist jag stod i våffelkön för att köpa en svindyr våffla, stod det en fjollig stekartyp framför mig och klagade högljutt över alla tjuvaktiga fåglar vid matborden. Han hade stora guccisolglasögon på sitt bakåtslickade hår, och på hans lilla taniga arm hängde en liten louise vuitton väska och dinglade uppnosigt. Våffeltjejerna skulle minsann hålla reda på fågeljävlarna!

När vi ätit klart och kastat tillräckligt många våffelbitar nära guccibögens bord för att locka fiskmåsarna, så gick vi vidare. Vid en damm med konstant bajsande kanadagäss stod det två familjer som gapade och skrek på varandra. VAD blir man osams med släkten om en solig dag på skansen?? Vem som ska betala våfflorna? Vem som ska rida först på den stora dalahästen i trä vid lill skansen? Vem fasen tog den sista polkagrisen ur farmors godisstrut?? De kanske hade åkt fel? Egentligen skulle de till Liseberg i Göteborg, men farmor (som glömde glasögonen hemma på nattduksbordet i Mellerud) körde så att de andra kunde ta en tupplur. Jag stod och stirrade ett tag för det såg så sjukt roligt ut när den minsta tanten i släkten buffade en av de större männen med magen.

Nej, Skansen kan hon glömma. Det där dårhuset åker jag inte till i år igen.

Hulliganen åker kommunalt till sina brottsplatser

Skönt att det var Basistens sida av sängen.

Han kan ju åtminstone gömma fordonet han använder, när han kör omkring till sina brottsplatser. Fast iofs, han kanske åkte kommunalt.

Smart förvaring

Vill du ha ordning och reda i ditt hem? Är du trött på att dina barn aldrig stannar kvar där du lämnade dem. Köp hyllan "stuva baby" som ingår i serien "knöka barn" som ligger i kategorin "Sortera familjen" på vår fina hemsida. I samma serie hittar du även hängkroken "hänga make" bland kategorin "lycka" Där finner du även kroken "hemlis" om det är diverse älskare du vill förvara.

Stuva baby finns även i antikbets.

Dåliga mamman VS baglady

Jag tänkte att jag skulle visa Skeppet. Jag kallar den det. Vagnen. Oftast är den så packad med grejer att jag känner mig som en baglady när jag drar den. Speciellt när Hulliganen och näsapan måste äta och jag inte orkar gå upp för helvetestrapporna. Då händer det att jag skramlar ihop lite småmynt som jag hittar i botten på väskan och diverse fack och gömslen i vagnen. Sedan går jag och handlar något ätbart åt barnen. Sedan letar jag upp ett bra matställe. En parkbänk eller liknande. Ibland finns det ingen parkbänk. Då sitter vi på den kalla asfalten. Men då rotar jag reda på en stor kartong från grovsoporna som barnen får sitta på. Ibland börjar det regna. Då riggar jag upp en pressenning över några buskar. Sedan sitter vi där och äter den kalla maten. En platt pinne får duga som sked. Huttrande och blöt av regnet matar mina smutsiga barn under pressenningen. Regnet smattrar hårt över våra huvuden. Medan barnen slåss om den sista tuggan så funderar jag bekymrat över hur jag ska få tag i nästa mål mat, och hur jag ska ha råd att ta Näsapan till doktorn med sin öroninflammation. Det är kallt. Jag har bara två tändstickor kvar... Där borta ligger en pantburk...

Mamma! Mamma! Äta köttbulle! Köttbulle mamma! Äta! ÄTA! Beordrar Hulliganen strängt samtidigt som han trycker in en blöt, jordig kotte i min mun. Jag kvicknar hastigt från mitt dagdrömmande tillstånd, spottar ut den jordiga kotten och konstaterar plötsligt att de där trapporna inte är så himla farliga trots allt.