Och nu den berömda pappa-veckan

Det är nu första kvällen då Hulliganen och Näsapan har åkt till sin ömma fader. Pappa-vecka! De första timmarna känns olidligt ensamt. Saknar dem så det värker i hjärtat. Ingen som öser ut, slår, kladdar, vrålar, pussar, bråkar, gråter, kramar, gosar och säger att jag mina tuttar är som gossedjur och att de hänger långt ner. Ingenting av allt det. Ena veckan allt och den andra veckan inget. Det känns märkligt.

Som tur är så brukar Trotsmaskinen hänga kvar hos mig några dagar extra för att få lite egentid med mig utan brorsorna. Då brukar vi göra sånt som gör en till en lite typiskt dålig mamma. Typ käka godis mitt i veckan och titta på film lite för sent fast det är skoldag. Eller så åker vi till närmsta zoo och köper en massa djur. Typ två duvor och en hamster.

Plötsligt händer det

Jag kanske inte är så dålig trots allt.

Hittat appen

Nu har jag äntligen hittat bloggers app till mobilen. Om den funkar bra så kanske jag stannar här. För övrigt har vi en vanlig vabb dag i snorets tecken med spridda leksaker och odiskad disk. Måste försöka städa lite idag. Huliganen roar sig med att spela en extremt enformig "troodeloo" ( trudelutt) på sitt leksakspiano. Näsapan är ovanligt lugn just nu.

Min granne ovanför.

Jag vet inte hur hon ser ut. Min granne ovanför. Men jag vet att hon gillar klackskor. Och jag kan verkligen se mig framför mig hur hon i princip trär på sig sina kanske.. (röda?)... klackskor, omedelbart då väckarklockan ringer. Hon förvarar sina älskade skor under huvudkudden.

Liggandes på rygg som en grillad kyckling pressar hon flåsande in sina liktornsprydda, torra fötter i de trånga skorna. Sedan kliver hon upp. Tar en dusch (med skorna på) och klampar sedan runt en timme tills alla kläder är på och hon till slut kan lämna lägenheten för att åka till jobbet kl sju..

Precis så tror jag att det är. Det låter åtminstone så. Inte för att jag störs direkt av det... Jag är ingen gnällig granne. Men så tror jag att det är.

Min granne.

Vabb-rehab tack.

Hur kan små sjuka ungar vara så pigga. Jag behöver åka på rehab efter den här vabbdagen.
Dagens bus:
1. Näsapan: Sugit på en massa olika karameller och spottat ut dom på golvet.
2. Hulliganen: Ritat "tratteringar" (tatueringar) över hela sin lilla bleka nakna kropp.
3. Näsapan: Smulat brago i soffan.
4. Näsapan: Jagat duvorna (våra egna skrattduvor)

Övrigt båda två: Studsa i soffan, rivit ner tvätt, spridit leksaker, slagits med varandra, slickat i smörpaketet och smörjt bregott mellan tårna. Och jag ska vabba i morgon också. Men sedan är det pappa vecka.  :-O

Dåliga mamman is back!

Nä blogger suger numera, jag ska hitta något annat ställe att blogga på...  Alla mina gamla bilder har dessutom försvunnit. Så irriterande!!! 

Gungor och Kumla anstalten

Nu känns det äntligen som ebolan är under kontroll. Alla mår bättre och jag kunde tom rasta både Näsapan, Torsten och till och med Exorcisten-ungen på gården en stund. De minsta dvärgarna hasade runt med sina bobby cars runt runt på den grusiga asfalten (det låter förjävligt) och sedan gick vi på äventyr till gårdarna runtomkring. Det är jobbigt när de vill gunga tycker jag. Finns det någon förälder som verkligen gillar att stå och putta fart om och om igen. Jag själv tycker att det suger, men man måste ju ibland för att inte vara en alltför kass mamma.

Näsapan blir vansinnig om han inte får rätt fart. Då brölar han argt under sin stora, slappa mössa -"Mäjja fat, mäjja fat!!! Och medan man puttar Näsapans gunga, så tjatar Hulliganen också om mer fart. Och så håller det på. Länge. Eller så står de och bråkar om samma gungjävel i en halvtimme. Fast alla är lediga och ser precis likadan ut. De hänger i gungan och sprattlar desperat som ilska små flatlöss, som om det vore det sista orakade könshåret i världen. Patetiskt.

Det var riktigt skönt ute. Jag kände mig lite som en nyutsläppt fånge från Kumla anstalten. Eller kanske Hall. Jag slog mig ner på en sandig bänk bredvid gungorna. Jag andades in den friska luften i mina rossliga luftrör och njöt av det starka solskenet i mina ljuskänsliga trötta ögon. Jag blundade och lyssnade på ljuden omkring mig. Vinden, de svajande ekarna, ett svagt ljud av fotbollsspelande målbrottsgrabbar med tuppröst borta vid skolan... En sopbil som sopade gatan. Ett flygplan. Det lät vår helt enkelt. Men min inre harmoni fick ett abrupt slut när jag blev avbruten av Näsapans evinnerliga tjat. -Mäjja fat, mäjja fat, mäjja faaaatt!

Därför tänker jag jobba i morgon. Nu räcker det. Basisten är också bättre och orkar ta hand om ungarna själv. Från att sett ut som en döende vattenbuffel, ser han mer ut som en något mindre gnällig och bajsnödig vattenbuffel.

 Men ungarna är ändå inte riktigt redo för dagis ännu. Man märker det, för de liksom brölar arg mycket tidigare än vanligt när något gå emot dem. De behöver de äta upp sig också. De har haft en diet som skulle få vilken anorektiker som helst alldeles grön av avund. En Paris Hilton-diet kan man säga.

Kumla anstalten. Precis som hemma.