Nattapor och sandiga fötter.

Ibland har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag ska göra med min pyttelilla egentid jag får om dagen. Ni vet, den där lilla stunden man har när barnen äntligen somnat. I går fick vi Näsapan att somna redan kl 21! Fantastiskt tyckte jag och Basisten. Det var nästan så det var fest! Fram med varsin vinpava och ett paket cigaretter och ösa på tung rock på stereon. Mindre festligt blev det när Näsapan någon gång runt 03.26 slog upp sina små stirriga, pigga ap-ögon och bestämde sig för att LEKA. Leka mitt i natten. Det är sanslöst att den råttan måste somna runt midnatt för att han ska sova lugnt hela natten.


Han låg och stirrade på mig en stund. Själv försökte jag spela teater, lotsades sova djupt. Jag snarkade extra högt för att han skulle fatta vinken. Vinken att "din morsa sover djupt som fan, och det borde du också göra." Men Näsapan fattar inte vinkar. Han fattar inte mycket över huvud taget. Det är just därför han ställer sig upp i sängen, greppar tag i trägaveln och börjar dansa helt hysteriskt. Dansa utan musik. Kl 03.28 i ett mörkt rum. Med en sur morsa bredvid sig. Han headbangar! Jag överdriver inte. Näsapan headbangar till all musik. (Och nu även till tysta mörka rum.) Även löjliga barnvisor som jag brukar spela för dem på deras lilla billiga bandspelare med kassa högtalare som hänger på trekvart.

När en snart ettåring headbangar mitt i natten i ett mörkt rum så kan de lätt tappa balansen och tappa taget mm. Ettåringar är extremt vingliga och klumpiga och då ramlar de på sin trötta mor. Modern får då en fet dansk skalle. Inte bara en utan fler oftast. När Näsapan tröttnat på att studsa upp och ner och ge modern danska skallar samt upptäcker att hon bara simulerar min djupa sömn så ska det pillas och petas i ögon, öron samt näsborrar. Djupt ska det pillas.

En stark känsla av att ligga på en lobotomi bänk infinner sig plötsligt. Eller arkiv X. Jag är Scully som ligger i sitt sitt mörka sovrum, plötsligt sprider sig ett sken i rummet, en liten kort varelse vaggar fram till sängkanten, stirrar nära ansiktet och tar plötsligt fram en verktygslåda och börjar operera Scullys alla håligheter i ansiktet, Scully skriker, hon skriker högt. Varelsen böjer sig då fram och börjar suga och dreggla ner hennes näsa. "Göh" "GÖ" "ghööh" kontrar varelsen på ett mycket ointelligent vis.

Varför kan han inte sova som alla andra barn! Jag hoppas det går över snart för jag orkar inte fler Arkiv x nätter. Kanske, kanske...."The truth is out there!"

Vi var och badade vid sjön i dag också. Det gick ganska bra förutom när jag försökte lära Hulliganen lite strandvett. Tex så försökte jag lära honom att man inte går på filten med blöta, sandiga fötter. Man sitter på filten men har fötterna på fothandduken. Lektionen slutade med att han stirrade på mig med frågande min varpå han satte sig på fothanduken och lade sina blöta, sandiga fötterna på filten. Han såg mycket nöjd ut. Jag gav upp, satte mig på den extremt blöta, smutsiga filten och tröståt fem kanelsnäckor och sju bragokex.

Att bada i Svenska svarta sjöar

Just nu hör jag Hulliganens vrål. Han är ilsken över att han måste sova. Våra avkommor är nämligen den sortens barn som behöver minimalt med sömn. Så har det alltid varit. Med alla tre. Att jag och basisten ens håller ihop är faktiskt ett jävla mysterium, för egentid existerar knappt i våra liv. Klarar vi att hålla ihop till Näsapans 18 årsdag så klarar vi tamejfan allt.

Det är galet hett ute just nu och vi har ägnat ett par av dessa dagar vid en sjö i närheten. Näsapan fick dock stanna hemma eftersom han tror att strandbesök innebär att äta upp all sand, äta skräp, kravla runt i äckliga pölar, jaga änder osv. Han har fått stanna hemma med basisten helt enkelt. Jag var först lite orolig över hur det skulle vara att vistas på en strand med Hulliganen eftersom det är en typisk situation för total kaos. Därför blev jag extremt förvånad över att det kändes precis som att ha med sig en liten pensionär!

Hulliganen ville INTE bada, utan satt stilla på den gröna fleecefilten och tjatade efter kaffe. Han vill "jöja koppen" Och han rör och rör med den lilla plastskeden i mitt neskaffe så det skvimper och skvätter över filten. Länge rör han. Han får bara smaka lite grand. Efter fikastunden reser han sig, slickar frenetiskt sin kaffebruna mun samtidigt som han vaggar runt på filten och ojar sig och skrockar precis som en gammal gubbe. Plötsligt ställer han sig på alla fyra och börjar kräla runt som en ödla med svår reumatism. Med ändan rakt upp i luften. Hulliganen har vid detta tillfälle endast ett rött linne med Bamsemotiv på sig. Badgästerna bakom oss hade väldigt roligt åt denna syn. Och så höll det på under strandbesöket. Jag satt mest och fikade med en moonande pensionären i solhatt, medan Trotsmaskinen badade för fullt.

Men jag har faktiskt också badat i denna svarta sjö, och trots att jag vet att det är en sjö... i Sverige, samt att det inte finns sjöodjur, så KAN jag bara inte låta bli att få totalmegapanik när en liten pinne eller någon växt av något slag snuddar lätt vid mitt ben. För vem fan vet! Det KAN vara ett dumpat lik från 1985 som plötsligt flyter upp just precis under mig. Det KAN vara den där hästen som alla säger gick igenom isen, i just denna sjö, någon gång på 80-talet. Det KAN naturligtvis även vara Sveriges största gädda! För visst fan har man läst att de kan bitas riktigt rejält, att de är aggressiva! Och det KAN faktiskt också finnas mysko djur som inte forskarna upptäckt ännu! Vem fan vet! Det finns säkert någon läskig hybrid med sylvassa tänder, sugkoppar på fötterna samt könsorganet i pannan, som utvecklats genom utsläpp av sköljmedel med äppeldoft, handdesinfektionsmedel, p-piller och uppblötta Bragokex. Och självklart dyker dessa monster upp just när jag badar.

Det röda på min kropp föreställer min årliga, obligatoriska extrema solbränna. Fläckarna brukar uppkomma fläckvis liksom. Och när det röda äntligen försvunnit så är jag i stort sett lika blekfet som innan. Det blev liksom aldrig någon fin brun nyans. "Ljushyad" brukar fenomenet kallas med ett finare ord på diverse solskyddstuber, i tidningar mm. Varför kan de bara inte skriva som det är. "Du har tyvärr fötts med patetisk, ful grishud som inte kan bli brun. Fatta det och sitt i skuggan samt smörj in dig med solskyddsfaktor 278 i 7 lager. Ta sedan en långärmad tröja och keps på dig.

P.s. Och nej, det ändras INTE sommaren du fyllt 36!"

Hulliganen. Den lilla Potatisplockaren.

Jag brukar åka till Willys och handla mat. Ibland tar jag med mig Hulliganen för att underlätta för Basisten där hemma. Han brukar också ta med en unge när han handlar. Det brukar faktiskt gå bra för det mesta. Ibland är han faktiskt otroligt duktig, mysig och snäll. Sitter snällt i den feta tremetersvagnen och babblar på om ditten och datten på sin oförklarliga serbokroatiska. Då kan man passa på att pussa och gosa lite på hans lilla ulliga huvud som doftar sol, svett och sand. Ibland överaskas man av en blöt ketchupsmakande puss tillbaka. Det är kul att kittla honom tills han skrattar så där som barn gör. På ett gurglande sätt. Då gapar han och kiknar så hela tandraden blottas. "Oj, vad många tänder han fått!" tänker man, för man får aldrig se i en tvåårings mun. Även det svajande gomseglet bak i halsen syns tydligt. Nästa gång ska jag ta och kolla om man inte kan se magsäcken också.

Han gillar att hjälpa till Hulliganen. "Älpa Mamma" "älpa mamma!"upprepar han tjatigt tills han får som han vill. Lägga i potatis i plastpåse är en populär uppgift som tas på störst allvar. Han tar alltid de fulaste och nästintill ruttna potatisar. Då får man plocka ut dom lite i smyg, annars blir han alldeles galen. Han plockar en potatis i taget. Spaden är är för tung, men han SKA "jöja sälv." Han SKA försöka och ca 18 potatisar dråsar ned och rullar flera meter utmed det lortiga golvet. Alla stirrar.
Han gillar självscanning också. Vill trycka själv. En påse royal gala äpplen fick plötsligt etiketten "vattenmelon." Jag ändrar igen. I smyg förstås.

I dag var han dock galen nästan hela handlingsstunden, skrek och gapade ända från strax efter frukten vid ingången, till kassorna en halvtimme senare. Det spelade ingen roll vad jag lockade med. Han var trött. Då blir han så. På vägen hem somnade han i bilen. Med en glass i handen. Den smältande vaniljen rann sakta nedför hans slappa hand, och vidare på den röda bilstolen. Väl hemma på parkeringen torkade jag bilstolen hans kladdiga mun, lyfte upp honom i famnen och bar honom upp för alla trappor. Det är underligt hur tung och lealös ett sovande barn kan kännas. Så varm och mjuk. Så svettig!

Nu ligger han där i sin säng, min lilla Hulligan. Från speedad, lortig potatisplockare till ett stilla sovande barn under loppet av en kvart.

Nu sitter jag bara här. Basisten hade fullt ös med Näsapan så ingen av oss orkar ta tag i disken nu. Äh, det får vara. Ibland måste man bara få vara. Släppa alla krav och måsten.

Jag kämpar på med mina egna illustrationer i paint.

En basic midsommarafton hos dåliga mamman

Jag hinner ju aldrig blogga ju. Hade jag inte småbarn så skulle jag lätt slänga in minst 4 inlägg per dag. Och minst 7 om dagen på min andra blogg. Inga problem. Men nu jag har ju småbarn, så det är omöjligt. Men, men. Det är som det är. En sketen blogg är inte allt här i världen. Barnen går ju faktiskt först, så dålig mamma är jag inte.

Det har varit en perfekt midsommarafton. Vi sket i det mesta. Endast min ömma moder och hennes snälla man var här och åt lite midsommarlunch. Väldigt basic med buckliga sneda ägg och överkokt potatis. Lite Abbas sill och en laxbit. Vi sket även i att åka och trängas med en miljon människor för att stirra på en midsommarstång och dansa små grodorna. Jag orkade bara inte. Och varför skulle vi!? Hulliganen skulle förmodligen bara springa bort och hitta på sattyg och Näsapan fattar ändå inte ett skit. Jag kan se mig framför mig hur han sliter och drar i spelemannens fiol samtidigt som han vrålar med djup sataniströst "Pela, peeela, PEELA!!" och hur Näsapan samtidigt hänger i hans byxben och suger frenetiskt på knätoffsarna. Vägrar släppa taget. Hela bandet får hjälpas åt att försöka bända loss dem. Förgäves. Det slutar med att killen med knätoffsarna skriker desperat efter "föräldrarna till satungarna" i sin mikrofon. Sedan packar bandet raskt ihop sina fioler och startar ett hårdrocksband i Munkedal i stället.

Så vi stannade hemma. Trotsmaskinen är ju inte ens hemma. Hon är på i de djupa skogarna i Hälsingland och fiskar abborrar. Det är bra för hennes allmänt labila, förvirrade nioårings-psyke. Hoppas att hon är riktigt harmonisk när hon kommer hem igen.

Jag har själv fina minnen från min mormor och morfars gamla landställe som numera är sålt för länge sedan. Som tex när Min syster filade bort en vårta med hjälp av mormors potatisskalarmaskin. Den gamla modellen som man vevar runt, runt. Tack kära syster Balrog, men vårtfan kom tillbaka någon månad senare. Jag ska skriva mer om landet en annan gång, för det finns så mycket att jag inte vet var jag ska börja.


Här har jag försökt illustrera i paint, hur Hulliganen och Näsapan anfaller spelemannen. Jag kommer nog aldrig bli bokillustratör i alla fall.

Ovanligt lugnt här idag

I dag är det ovanligt lugnt här hemma. Just nu sover Hulliganen och Näsapan. Samtidigt! Det händer väldigt sällan. T.o.m Trotsmaskinen har hållit sig ovanligt lugn. Inget tjat, inget trots och inga tårar trots sitt lååånga tråååkiga sommarlov.

Tur det, för jag kommer vara ensam med barnen till sent ikväll eftersom Basisten är iväg på roligheter. Ibland får jag panik när jag måste vara ensam extremt många timmar med alla barnen samtidigt. Men idag känns det rätt lugnt tack vare att de varit så snälla.

Hulliganens enda sattyg idag är:
1. Hälla ut flingor över köksbordet.
2. Spraya vaniljparfym i Trotsmaskinens rum. (Stinker fortfarande)
3. Leka wrestling med Näsapan.
4. Köra en liten röd leksaksbil upprepade gånger genom lasagneplattorna på sin lunchtallrik.
Ja, det var nog faktiskt allt. Det var ju inte så farligt.

Jag har t.o.m diskat! Och tittat lite på en film. Inte en hel, men i alla fall! Nu fattas bara en fet 200 grammare marabou, och lyckan är gjord.

Nu vaknar Näsapan, måste kila.



P.s.
Jag måste avstyra det där wrestlingbeteendet hos mina söner innan de fastnar för sporten.

Hulliganen och Näsapan 27 och 28 år.

Jag åker inte till Skansen i sommar

Det hann gå en halv dag av Trotsmaskinens efterlängtade sommarlov när hon började klaga över tristess. I dag klampar hon planlöst omkring på parketten på sina hårda små hälar och suckar och stönar. "Det finns inget att gööööraaa, jag har tråååååkiiigt!"

Varför kan inte nioåringar bara njuta av att inte göra ett skit. Jag skulle kunna göra inte ett skit hela dagarna om jag fick. Men det går ju inte. I morse var det som Stockholms vattenfestival på dass. Alla ungar skulle promt göra mig sällskap. Näsapan snor allt dasspapper som han sedan sitter och smular till mikroorganismer, Hulliganen står och gnäller frustrerat samtidigt som han försöker stänga och öppna dörren. Kranen vrids på och av med sådan kraft så det stänker vatten över hela badrummet. Och givetvis står Trotsmaskinen utanför och kommenterar huruvida det hörs att jag är hård i magen eller inte. "Det hörs att du har hårda bajskorvar mamma, det blir bajsplask!"

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att roa Trotsmaskinen. På klassfesten var Limbo en eftertraktad lek. Jag kanske kan spänna upp en limbopinne på balkongen så kan hon köra limbo hela sommaren. För skansen kan hon glömma. Jag är så trött på att åka dit år efter år.
Detta är anledningen.
1. Det är skitdyrt om man inte tar med sig eget fika.
2. Man ser aldrig några djur. En ko eller get på sin höjd. De ljuger! De säger bara att det finns djur i inhägnaderna, men egentligen finns det inte ett skit förutom en och annan daggmask därinne.
3. Man går alltid vilse. Spelar ingen roll hur många gånger man varit där. Man går i alla fall vilse. Och långt är det. Fötterna ser ut som på elefantmannen efter en dag på skansen.

4. Folket. Jag är allvarligt bekymrad över Sveriges framtid. Den nya generationen som ska ta över. Sist jag stod i våffelkön för att köpa en svindyr våffla, stod det en fjollig stekartyp framför mig och klagade högljutt över alla tjuvaktiga fåglar vid matborden. Han hade stora guccisolglasögon på sitt bakåtslickade hår, och på hans lilla taniga arm hängde en liten louise vuitton väska och dinglade uppnosigt. Våffeltjejerna skulle minsann hålla reda på fågeljävlarna!

När vi ätit klart och kastat tillräckligt många våffelbitar nära guccibögens bord för att locka fiskmåsarna, så gick vi vidare. Vid en damm med konstant bajsande kanadagäss stod det två familjer som gapade och skrek på varandra. VAD blir man osams med släkten om en solig dag på skansen?? Vem som ska betala våfflorna? Vem som ska rida först på den stora dalahästen i trä vid lill skansen? Vem fasen tog den sista polkagrisen ur farmors godisstrut?? De kanske hade åkt fel? Egentligen skulle de till Liseberg i Göteborg, men farmor (som glömde glasögonen hemma på nattduksbordet i Mellerud) körde så att de andra kunde ta en tupplur. Jag stod och stirrade ett tag för det såg så sjukt roligt ut när den minsta tanten i släkten buffade en av de större männen med magen.

Nej, Skansen kan hon glömma. Det där dårhuset åker jag inte till i år igen.

Dåliga mamman VS baglady

Jag tänkte att jag skulle visa Skeppet. Jag kallar den det. Vagnen. Oftast är den så packad med grejer att jag känner mig som en baglady när jag drar den. Speciellt när Hulliganen och näsapan måste äta och jag inte orkar gå upp för helvetestrapporna. Då händer det att jag skramlar ihop lite småmynt som jag hittar i botten på väskan och diverse fack och gömslen i vagnen. Sedan går jag och handlar något ätbart åt barnen. Sedan letar jag upp ett bra matställe. En parkbänk eller liknande. Ibland finns det ingen parkbänk. Då sitter vi på den kalla asfalten. Men då rotar jag reda på en stor kartong från grovsoporna som barnen får sitta på. Ibland börjar det regna. Då riggar jag upp en pressenning över några buskar. Sedan sitter vi där och äter den kalla maten. En platt pinne får duga som sked. Huttrande och blöt av regnet matar mina smutsiga barn under pressenningen. Regnet smattrar hårt över våra huvuden. Medan barnen slåss om den sista tuggan så funderar jag bekymrat över hur jag ska få tag i nästa mål mat, och hur jag ska ha råd att ta Näsapan till doktorn med sin öroninflammation. Det är kallt. Jag har bara två tändstickor kvar... Där borta ligger en pantburk...

Mamma! Mamma! Äta köttbulle! Köttbulle mamma! Äta! ÄTA! Beordrar Hulliganen strängt samtidigt som han trycker in en blöt, jordig kotte i min mun. Jag kvicknar hastigt från mitt dagdrömmande tillstånd, spottar ut den jordiga kotten och konstaterar plötsligt att de där trapporna inte är så himla farliga trots allt.

Att handla med barn. En dramadokumentär.

Detta är manuset till Dåliga mammans kommande dramadokumentär "Att handla med barn."

Scen 1. Parkeringen.
En skitig, blå Opel glider ryckigt in på Ica Maxis extra breda familjeparkering, lyckas precis pressa sig före en annan röd volvo som vill åt samma plats. Volvon kör irriterat vidare. En mörkhårig kvinna med solglasögon på huvudet kliver nöjt ur Opeln. Låten "Crazy train" med Ozzy Osbourne dunkar i bilen på hög volym. Hon öppnar den ena bakdörren och ut far en svettig nioårig stortandad flicka med yviga rörelser. Tätt bakom far en liten speedad tvåårig pojke ut som en katapult ur Opeln.

Mamman - Vänta nu, nej vänta. Inte ut på parkeringen, det kan komma bilar. Håll mamma i handen. NEJ, NEJ, Vänta! Stanna här. Stå still. NEJ. Så. Bra kom nu. Nej vänta nu. Kom nu. Tvååringen skriker envist.

Nioåringen får plötsligt syn på Mc Donalds skylten och rutschkanan utanför.
- Mamma, Jag är törstig.
Mamman som också är hungrig bestämmer sig för att äta på Mc Donalds med barnen.

Scen 2. Mc Donalds
Mamman står i kassan och försöker beställa tre hamburgermenyer då tvååringen ålar sig ur mamman grepp och springer iväg. Han springer runt, runt, Han ramlar gång på gång och skrattar högt. Nioåringen springer efter och försöker fånga sin lillebror.

Nioåringen - Stanna! Kom! Nej, stanna. Kom nu, kom nu.
Nioåringen ramlar också och får något kladd på knät och blir arg.

De jagar runt tills den stressade mamman slutligen är klar i kassan. De sätter sig vid ett bord. Tvååringen är andfådd och sätter saliv i halsen av allt spring. Tvååringen kräks. Bordsgrannarna stirrar. Tvååringen kräks igen. Nioåringen frågar efter sugrör. Mamman blir förvirrad och handlingsförlamad. Tvååringen kräks igen. Nioåringen vill ha ketchup. Nioåringen vill inte ha saltgurkan i cheesburgaren.

Mamman - Jag tror vi måste åka hem...
Nioåringen - Neeeeej!

Tvååringen lugnar sig och slutar kräkas. Han vill ha hamburgare. Mamman säger till i kassan att det finns barnkräk på golvet. Personalen kommer inte. Mamman torkar bort kräket på stolen och sätter sig. De äter. Mamman äter fort. Väldigt fort. Fan, vad alla stirrar, tänker hon och fäller ner solglasögonen.

Tvååringen tar plötsligt av sig skorna och vill springa iväg igen.
Mamman - Nu går vi!

Scen 3. Ica Maxi
Mamman - Nej rör inte där, sluta, nej! Nej titta vad du gjorde nu!
Mamman staplar tillbaka toalettpappersrullarna på hyllan igen.

Nioåringen - Jag är kissnödig.
Mamman - Kunde du inte sagt det innan vi gick in!
Nioåringen - Men jag kände inte det då!

Mamman jagar tvååringen.
- Kom nu, nej stanna här, vart tog han vägen nu då!?
Tvååringen är borta.

Nioåringen - DÄR! under tröjorna!
Hon pekar på ett par små skor skymtar under en ställning med kläder. Det rör sig.
Mamman drar fram tvååringen som skrattar högt och ålar sig ner på golvet.

Nioåringen upptäcker en ställning med flicktröjor med rosa motiv.
- Åhh, en sån har jag alltid velat ha.
Mamman ger med sig.
- Ok, du får en då.
Nioåringen lägger en tröja i strl 74 i vagnen.
- Men gumman det här är ju småbarnsstorlek!
Nioåringen - Men det fanns bara den!

Nioåringen får uppgiften att prova en annan tröja i provhytten. Tvååringen springer ut och in och sparkar på provhyttsväggarna och drar i draperiet. Mamman blir arg. Nioåringen tycker att hon har hittat en tröja i rätt storlek. Ytterligare en småbarnströja fast i strl 98. Nioåringens rätta strl är 140.

Mamman - Är den inte lite tight tycker du?
Nioåringen - Jag älskar den. Jag vill ha den!
Mamman väljer en annan tröja med rätt storlek åt nioåringen som blir sur.
Nioåringen - Den är för stor!!!
Mamman - Nej den är lagom! Den ska sitta så!
Nioåringen - Mamma, jag är bajsnödig nu också.

Samtidigt springer tvååringen iväg igen. Mamman hittar honom vid solglasögonen för barn. De provar ut ett par, men när tvååringen vill riva ut alla glasögonen ur ställningen så tar mamman honom i armen och går.

En stund senare vid elektronikavdelningen.
- NEJ INTE böja antennen! NEJ! FY!

Vid bokavdelningen.
- INTE riva i boken. Kom nu.

Vid frukten.
- Inte hoppa på bananen!

Vid brödet.
- Vill du hjälpa mamma? Vad duktig du är ! Bra. Så! Ta EN limpa, det räcker.. så, det räcker gubben. Nej, nej, inte så många. Nej inte 7 limpor... Nu går vi.

Vid köttet.
- Lägg genast tillbaka flintasteken!

Vid godiset.
- Lägg genast tillbaka chokladkakorna! Nej, inte röra godiset! Vi måste betala först.

Nioåringen upptäcker läskhyllan.
- Jag är törstig.
- Vi är snart hemma, du kan dricka då.
- Men jag vill dricka NUUU! Jag kommer döööööö!!

Plötsligt blir tvååringen alldeles stel i hela kroppen. Han greppar tag i en ställning med diskborstar och frustar och krystar. En blandning av sköljmedel och bajslukt sprider sig mellan hyllorna.

Mamman kastar sin panikslagna blick mot kassan, placerar ungarna i kundvagnen och springer mot rullbandet, hon slänger upp alla varorna på bandet med alla kodstrecken åt fel håll. Hon skiter i att lägga upp "nästa kund pinnen" Svarar nej på frågan om hon har Ica kort fast hon har det endast för att slippa ägna mer tid i kassan. Hon betalar och tackar även nej till kvittot. Hon packar fort som fan och rusar ut mot parkeringen.
Nioåringen - Varför har du så brottom mamma!? Jag är törstig...
Tvååringen sjunger - Stiiila naat, heliga naatt, Allt ä fint stjäna blitt.

Hon slänger in tvååringen i barnstolen och beordrar nioåringen att vara tyst och sätta sig.
Väl i bilen brölar den fastspända tvååringen "rosa, lila" med märklig mörk satanist-röst.
Nioåringen hjälper till "Blååå, grööön" och hostar av halsansträngningen.
Mamman skrattar och tittar kärleksfullt i backspegeln på sina barn i baksätet och fyller i "Bruun, Bruuuun, Bruuuuuun!" Och sätter på Crazy train låten igen på högsta volym.



I kommande uppföljning "Att handla med barn del 2" Som kommer vara en thriller, är även tiomånaders barnet med. Men kanske då i en annan affär. Vem vet.

Det är bara dåliga mammor som bloggar kl 17.22

Jag har tänkt på en sak angående bloggvärlden därute. Föräldrarbloggarna bloggar inte middagstid. Helt dött. Det kommer nästan aldrig nya inlägg mellan 17-20. Bara här hos Dåliga mamman förstås, för jag är så usel att jag låter mina ungar sova middag alldeles för länge endast för att jag inte orkar ha dom springandes runt mig när jag äter ostbågar till middag.

Klassfesten

Jag var inte Steve Perry i går. Jag var en hund. Trotsmaskinen var katt. Precis som i verkligheten med nioåringar ibland. Jag hund och hon katt. Nioåringar kan vara alldeles, alldeles underbara, härliga , underbara... och fruktansvärt jobbiga. Och i går var jag på maskerad med 23 stortandade nioåringar. Jag fattar inte de som frivilligt väljer att vara lärare på lågstadiet. Men tur att de finns. Jag hade inte orkat en lektion ens. Det var blandade kostymer. En scout, Harry potter, punkare, en fjortis bla.

Varför är alltid grabbar värst? Inte alla grabbar, men de som röjer värst är alltid grabbar. Så är det bara. De var så speedade så jag trodde att klassfarsan i baren hade spetsat Fantan med LSD. De sprang, hoppade, krälare, rullade på golvet som höga 70-tals flummare med snedtändning på en woostock festival. Svetten rann och pupillerna var stora som tefat. Tjejerna röjde också, men inte alls på samma knarkpåverkade sätt.

Nioåriga grabbar är dessutom sådana fantastiska gentlemän! De fick uppgiften att bjuda upp varsin tjej till en dans. Det gjorde dom till slut efter höga protester och kräktecken. Väl på dansgolvet med varsin tjej i handen, snurrade, vevade, kastade de runt de små tjejerna så ögonen höll på att ploppa ut ur ögonhålorna. Plötsligt låg alla flickor utspridda i små högar över det gröna jumpasal golvet. Tjejerna reste sig vant och ville leka en lek i stället. Limbo.

Alltså, jag skulle kunna skriva en bok om den här festen, men tiden rinner ifrån mig. Jag, Trotsmaskinen och Hulliganen måste sticka till ridskolan nu. Det är också ett bloggämne bara det. Den där ridskolan...

Dåliga mamman vs Steve Perry

Tänka sig. Jag. Dåliga mamman är en av vårterminens klassförälder. Det innebär att jag är med och fixar inför klassfesten i morgon. Maskeraden närmare bestämt. Jag vet dock inte vad jag ska klä ut mig till. Jag mottager gärna tips och idéer.

En idé är att jag klär ut mig till Steve Perry i Journey. Basisten satt nämligen en dag och tittade på en youtube video med just Journey, då Hulliganen plötsligt pekade på skärmen med sitt lilla flottiga finger och utbrast upphetsat "Mamma!"

Tanken är att jag inte behöver anstränga mig så mycket då, eftersom jag tydligen redan är galet likt Steve. Man kan ju fixa lite med detaljer iofs. Jag kan ju låna en vit skjorta av Basisten och tjacka ett par tighta brallor som sitter högt i midjan, och hålla i en mic med lång sladd.

Men jag struntar nog i att ha skjortan öppen med bart bröst. Det blir så jobbigt med alla klassfarsor som ska hålla på stirra och dreggla hela kvällen. Då kommer dom ju skita i barnen... Och det är ju mitt jobb. Jag går bara dit för chokladens skull.

Gissa vilken av bilderna som föreställer mig, och vilken som är Steve. Bild 1 eller 2. Den som gissar rätt vinner en mullbärslimpa.

1.

2.

Hulliganen vs Rapphöna

Den senaste tiden har jag hållit mig mycket inomhus med Hulliganen pga hans pollenallergi och förkylning. Ibland vet jag inte vilket som är vad, egentligen. Symptomen är så lika. Han fick medicin mot allergin. En sörja att dricka samt ögondroppar att droppa i ögonen. Vilket skämt. Ögondroppar till Hulliganen.

När jag höll den stora asken med tusentals små pipetter i min hand så uppenbarar sig plötsligt en scen från "mitt i naturen" i mitt huvud. En scen där en nördig ornitolog i gröna fjällräven kläder ska försöka fånga in och ringmärka en vansinnig rapphöna.

Han springer, jagar, fintar, hoppar och slänger sig efter den snabba, flaxande, brölande fågeln. Han missar gång på gång och fjädrarna yr kring ormbunkar och blåbärsris. Flåsande och skrikande kommer Rapphönan undan gång på gång. Trädkramaren blir rödare och rödare i ansiktet. Svetten rinner nedför hans armhålor som omsorgsfullt pudrats med potatismjöl. Absolut inte rollon med alkohol och parfym.

Plötsligt börjar ornitologen andas häftigt och på ett väsande sätt, han fiskar fram sin astmaspray och puffar i sig tre puffar varpå han kastar sig över rapphönan igen. Men missar.

Till slut ser den nördiga trädkramande ornitologen så jävla förbannad ut att man bara väntar på att han ska fiska fram en AK4 ur sin fjällrävenryggsäck och spränga sönder fågeljäveln i småbitar.... För att sedan ta jobb som bibliotekarie i en liten ort någonstans och aldrig mer se åt en fågel i hela sitt liv.

Men han skjuter inte rapphönan. Inte heller knivhugger han den. Han samlar sig, reser sig upp och vänder sig mot kameran. Han rättar till sin fjällrävenjacka och plockar bort en bruten blåbärskvist som fastnat innanför hans sneda glasögon.
Andfått utbrister han med falskt hurtig stämma.
"Jag tror vi bryter här."

Ungefär så gick det till när jag skulle ge Hulliganen ögondroppar. Det slutade med att jag sa, "Jag tror vi bryter här."

Ny titel på bloggen

Jag var uttråkad så jag bytte titel på bloggen. Nu ska den heta Dåliga mamman's blogg. Och bara för det var jag ju tvungen att byta mail adress också, annars blir det så konstigt. Det måste ju passa ihop ju. Så den nya adressen är doligamamman@live.se
Men jag kommer kolla den gamla ifall att någon hunnit använda den.

Jag älskar förändringar! Nu vill jag tatuera mig också... En liten piercing också kanske... Jag kanske ska gadda "Dåliga mamman" i runskrift, i blindtarmstrakten. Då kan jag ju på ett smidigt sätt välja vem jag vill visa den för.

Pollenallergi och akut bronkit

Förra veckan var vi på vårdcentralen för att jag misstänkte att Hulliganen var allergisk mot pollen. Det var han också. Björkpollen. Han gnäller, brölar, kliar sig i frenetiskt ögonen (som rinner) och snorar precis som en brunstig vattenbuffelhane. (Se animal planet.)

Efter att som vanligt jagat Hulliganen i korridorerna på vårdcentralen samt mellan apotekets ostadiga hyllor, tänkte jag "Men NU måste det ändå vara över med allt spring till vårdcentralen."

Men nej då. I dag var det dags igen. Åter till vårdcentralen. Basisten och Hulliganen for i väg till landet men hann bara vara där en dag då Hulliganen plötsligt insjuknade i hosta, feber och kräkningar. Och eftersom det inte är så bra för små barn att vara sjuka mitt i Hälsinglands djupa skogar in the middle of fucking nowhere... Så åkte de hem igen. Sjysst biltur. 5 tim dit för att sedan åka hem några timmar senare. 5 timmar till. (ca) De kom hem mitt i natten.

I morse tyckte jag att han andades konstigt. Andfådd och dessutom pep det konstigt i ryggtrakten. Så 1,5 tim senare sitter jag i det underbara väntrummet på vårdcentralen.

I dag fick vi den lilla indiska kvinnan. Hon är bra. Det vet jag nu för vi har träffat henne många gånger. Om hon dör så tänker jag nog gå på hennes begravning.

Hulliganen fick andas i "en trumpet" som han själv kallade den. Trumpeten sprutade ut en rykande gas. (ventolin) Det var ett väldans spring mellan olika rum för olika provtagningar.

Hulliganen är rätt ok nu. Akut bronkit kallas det. Men vi håller ett öga på honom så det inte blir värre.

Jag orkar inte skriva ingående om hans sattyg på vårdcentralen, men det rörde sig om: släcka lampor i hela byggnaden, smita in i hemligt rum med fet "varning-smitta-symbol" på dörren, försöka välta akvarium, blaska vatten på en offentlig toalett, rymma, smita, stirra på och terrorisera gamla gubbar med inkontinensbesvär mm, mm. Näsapan försökte som vanligt svälja klistermärken med Bamsemotiv.

Natural hairy

Det är inte disken som gör mig till Stockholms svar på Bermudatriangeln. Inte heller tvätthögarna eller barnen i sig.

Det är alla dessa förbannade djur i badkaret som ständigt stirrar upp med kritisk blick. Ser precis ut som de tänker...

"Damn! DÄR var det länge sedan det ansades! Tänker hon raka sig i dag eller inte?" "Grabbar, kom å kolla! Vad tror ni?"

"Hahaha, Ja jävlar vilket mumintroll!"... Fast man vet ju aldrig. Det är som med triss. "Plötsligt händer det."

Den första pannkakan bör offras till pannkaksguden

Varför blir den första pannkakan alltid så otroligt ful och värdelös!? Den blir blek, degig och går alltid sönder. Ingen i familjen vill ha fanskapet. Den hamnar då i vasken i en rykande degig hög. Man kan tro att det ligger högre makter bakom fenomenet. Den första pannkakan ska helt enkelt offras till pannkaksguden. Det har vår gud bestämt. Jag är numera religiös anhängare av pannkakssekten pannikakka. 24,e Maj firar vi vår gud och då är vi lediga en vecka. Vem är på!

Hulliganen dukar

Varför bad jag Hulliganen duka i dag!? Vad trodde jag egentligen? Att han skulle ta fram finduken och noggrant placera gaffel, kniv, tallrik och glas på rätta stället.



I dag ska vi äta pannkakor med osthyvel, smörkniv och den största skeden vi har i lådan.

Fästingens smeknamn

Här är en lista på några smeknamn Fästingen har här hemma.

Fästingen
Näsapan
Klängapan
Ullapan
Spindelapan
Läppbjörnen
Råttan (om han är påklädd)
Pungråttan (om han är naken)
Parasiten
Bubbis
Bibas
Grisen

Näsapan i profil

Hulliganen spelar xbox

Hulliganen tjatar: "Pela, mamma, pela, pela, pela pann-pelet, pela pann-pelet! Pela pann-pelet!! Peeeeeeeelaaaaaaa!!!!!"

"Nej Hulliganen, du kan inte spela call of duty 2... Den är inte bra för småbarn."

"Vi tar DOOM 3 i stället, den är mycket lättare."

Alien vs Fästingen