Teckenlådan

Teckenlådan. Vilket skitprogram. Döva barn har det säkert redan tufft i livet. Måste de då göra ett så fruktansvärt uselt barnprogram till dem också. Tänker då på den där förvuxna mannen som är intryckt i en brun hundkostym och krälar och ålar omkring på golvet och flämtar och lipar som en sinnessjuk pervers galning. Snacka om att ge den döva världen taskigt rykte. Nu vet ju jag att döva människor är fullt normala människor, men vad ska folk tro som inte har bättre förstånd. Jag protesterar. Gör bättre barnprogram till döva barn!

Han kallar sig tydligen Busan.
Hunden som förnedrar döva.

Rockstjärnor med migrän och marsvinsbarn med sömnbesvär

Vilken värdelös natt. Det är märkligt hur alla familjemedlemmar flyttar runt på nätterna. Ingen vaknar där de somnar. I natt var en sådan natt.

Det började med att Trotsmaskinen somnade bredvid Hulliganen. Men Hulliganen somnade sist av alla eftersom han hatar att sova. Jag tror han har kommit in i en känslig mardrömsperiod. Han piper, gnäller och gnyr på nätterna. Det gjorde han även denna natt. Jag fick springa in till honom minst 5 ggr för att lugna honom.

I vanliga fall brukar Basisten (fd Skyggot) sova bredvid honom eftersom det är enklast för alla just nu. Men just denna natt låg Basisten och kved i huvudsmärtor. Förmodligen berodde det på att han drack rödvin och lekte rockstjärna i går kväll. För att ge honom den rätta realistiska känslan hjälpte jag honom på traven och kastade ett gäng stringtrosor på honom. Jag skippade att kasta bh,ar eftersom jag tvivlade på att mina gamla amningkassar skulle ge den där äkta groupiekänslan.

Slänger in en bild på basisten här...

Så, nu fortsätter vi.

Givetvis är fästingen en sådan person som kräver konstant hudkontakt på nätterna, annars vaknar han och viftar och gnäller ca 168 ggr. Så för att minimera alla abrupta uppvaknanden så slutar det alltid med att han får sova bredvid mig. Jag är nämligen en stor anhängare av tvärtemot metoder då det gäller barnuppfostran. Mitt motto i livet är KISS (keep it simple stupid)

Någon gång mitt i natten fick jag även hämta Trotsmaskinen eftersom hon hade lagt sig tvärsöver Hulliganens säng så att han höll på att ramla över kanten. Det var då jag upptäckte att Basisten låg i Hulliganens säng, så jag vände vid Trotsmaskinen sängkant och ledde bort en vinglig Trotsmaskin till Basistens lediga säng. Allt detta måste göras jävligt fort eftersom Fästingen lätt vaknar om han inte har min svettiga tutte i ögonhöjd.

I mittspringan måste jag ligga. Som ett skyddande staket mellan barnen så att de inte sparkar, knuffar eller i värsta fall lägger sig tvärsöver och krossar varandra. I detta fall är Fästingen mest sårbar eftersom han är så liten. Trotsmaskinen är livsfarlig på nätterna och jag undviker i största möjliga mån att dela säng med den ungen. Man bör åtminstone tecknat en bra försäkring först.

Jag känner mig precis som Fästingens livvakt dygnet runt. Det är märkligt vad sårbara dessa små varelser är. De skulle inte överleva ett dygn utan sina föräldrar. Marsvin däremot springer runt och käkar gräs två timmar efter födseln. Tänk om mina barn vore lite mer som marsvin ibland. Vad skönt det skulle vara.

Från vänster. Fästingen, Trotsmaskinen, Hulliganen

Halsfluss och Doktor ögonbryn

Vet inte riktigt hur jag ska börja, men nu sitter jag här lagom sliten och med hela truten full med automattuggumin från Willys. Jag och Trotsmaskinen brukar vrida ut ett gäng färggranna kulor när vi ändå är där och handlar mat. Jag försöker låta bli choklad för jag orkar inte vara ett fetto hela livet bara för att jag klämt fram två ungar under kort tid. Jag tror i alla fall att 5 automattuggummin är bättre än en 200 grammare Marabou om dagen...

Skit samma. Idag fick jag slänga in Hulliganen och Fästingen i baksätet på vår skitiga Opel med vinterdäck för att träffa ytterligare en läkare på vårdcentralen. Jag kände på mig att något var riktigt, riktigt fuffens.

Den här gången var Hulliganen på sitt värsta skithumör. Ni vet som sådana där skitungar man brukar se i affären. Jag talar om de som ligger på golvet vid godishyllan och skriker. De skriker och gormar så högt att alla i hela affären stirrar och tittar medlidsamt på den stackars morsan som står där och försöker tysta ungen... Förgäves. Precis så var han, och inget hjälpte. Hade det varit i en affär så hade jag tagit honom under armen och gått därifrån... Men nu skulle vi ju till doktorn.

Ett gammalt pensionärpar försökte gulla lite med honom. Höll upp hans Mc donalds drake och mumlade något hurtigt mellan lösgaddarna varpå Hulliganen grabbade tag i draken, vrålade som sångaren i Slayer varpå han slängde den tvärs över hela väntrummet. Han betedde sig precis som en pubertal 16 åring med allvarliga sociala störningar. Pensionärparet försvann.

Sedan ville han att jag skulle ta upp fiskarna ur akvariet. När jag förklarade att fiskarna dör då så skrek han som sångaren i Slayer igen. Och igen, och igen.

Plötsligt hörde jag en liten försiktig röst försöka uttala mitt efternamn. Förgäves. Det var dagens doktor. Denna gång var det en liten, liten man som såg ut som en liten stenåldersman eller nåt. Han hade liksom väldigt långa ögonbryn. Han var extremt försynt och tystlåten. Jag kunde inte låta bli att undra om han verkligen jobbade där på riktigt, eller om det var en sådan där som smusslat in sig själv som läkare. (Som jag själv hade planer på förra gången jag var på vårdcentralen.) När han frågade mig om Fästingen var bra i örat så blev jag orolig på riktigt. Men jag borde kanske grabbat tag i hans instrument och börja undersöka mina barn... nu när han ändå frågade liksom.

Efter att ha lekt läkare en stund så fick jag Dr ögonbryn att skicka oss på lite provtagning i labbet. En tant i vit rock stack ner långa pinnar i halsen på både mig, Hulliganen och Fästingen. Vi höll på spy allihop. Fast inte samtidigt. Men det gick bra. Hulliganen fick ett klistermärke som föreställde Bamse. Bamsemärket åkte i backen med ett Slayervrål även den. I helvete att han tänkte vara polare med en kärring i vit rock som stack långa pinnar i halsen på honom. Fästingen däremot förlät vitrocken för övergreppet, tog emot klistermärket varpå han försökte svälja det.

Efter topsövergreppet fick jag vänta ytterligare i väntrummet på provsvar från Dr ögonbryn. Pensinärsparet satt fortfarande kvar i väntrummet. Gubben som satt på sin rollator backade flera meter när jag kom in med Hulliganen. Jag kom plötsligt på att man skulle kunna använda Hulliganen som vapen. Alla ryggar liksom när vi kommer in i ett rum med honom. Tanten log bara mot Fästingen denna gång.

Dr ögonbryn kallade åter igen in oss i hans trånga läkarrum. Han informerade mig att jag och Hulliganen hade halsfluss. En månads ebolakänsla och tre satans läkarbesök tog det att få den diagnosen.

Medan han saaaakta plitade ner recept och dyl med ett pekfinger i taget så ruttnade även Fästingen på att sitta snällt i mitt knä. Han ålade och krånglade tills jag inte kunde hålla honom längre. Han hasade ner på golvet och började pilla på bordsbenet.

Hulliganen pep och gnällde som en nervös rottweiler och tjatade om att "Åka hem, åka, hem, åka hem, åka hem. Samtidigt viskade ögonbrynen försynt en massa frågor om barnens vikt mm, lååångsamt. Och mitt i allt hör jag ett krystande ljud underifrån skrivbordet. Fästingen skiter. Det låter exakt som någon föder barn. Han kvider, gnäller, stånkar, frustar och pressar i bakgrunden till Hulliganens gnälliga "Åka hem, åkaaaaaa heeeeeem. Heeeeeeem.

KAN DETTA SATANS LÄKARBESÖK VARA ÖVER SNART! Tänkte jag otåligt. Jag fick plötsligt lust att HÅRT rulla iväg den lilla mannen från tangentbordet och skriva själv. Plötsligt fick jag ett skrattanfall över elendet och Dr ögonbryn såg mer och mer nervös ut... Men plötsligt var han klar.

Det hela var över och vi kunde lämna vårdcentralen för denna gång. Vi får väl se när det är dags nästa gång. Jag vågar inte hoppas längre. Kanske det verkligen ÄR ebola vi har på riktigt.

Doktor ögonbryn

Ewok och galna apor

Igår morse när Hulliganen försökte öppna sina igenmurade ögon tog han sig plötsligt på högra örat och klagade "ont öjat" HURRA!!! Tänkte jag ironiskt.

Så efter ett telefonsamtal och påklädning av kinkiga barn så satt vi plötsligt där igen. I det förbannade väntrummet på vårdcentralen. Jag känner snart all personal. Hur läkarna ser ut är snart ingen överraskning. Lite tråkigt eftersom det roar mig att fantisera lite för att sedan upptäcka hur otroligt fel jag brukar ha.

Jag har varit där så jävla mycket nu, så jag kan börja jobba där... Jag skulle kunna kränga på mig en vitrock och helt enkelt vara "en i gruppen," utan att mina kollegor skulle reagera nämnvärt. "Nyanställd doktor, gud vad bra, äntligen!" skulle de tänka och bjuda mig på en bulle till i fikarummet.

Hur som helst. Denna gång var det en helt vanlig svensk medelålders kvinna. Ingen speciell rolig typ alls. Vilken besvikelse. Hon hade inte ens puckelrygg och sneda tänder.

På barnavårdcentralen däremot jobbar en jätterolig barnläkare som ser precis ut som Ewok i stjärnornas krig. Han är liten, fet och hårig över hela kroppen och ansiktet. Han låter dessutom som en Ewok också. Grymtar och piper liksom. (storrökare) Det är rätt bra eftersom barnen tycker han är lattjo och intressant. Han skulle fungera perfekt som en sådan där mobil som hänger i taket över skötbordet för att distrahera ungarna när de undersöks.

Tanten på vårdcentralen lyste i Hulliganens öron och skrev ut penicillin eftersom det mycket riktigt var öroninfammation. Så nu måste jag tvångsmata även honom med äcklig sörja morgon och kväll.

Jag känner mig som en djurskötare när jag försöker medicinera mina barn.
Det ser faktiskt exakt ut som på Animal Planet. Ni vet när någon stackars djurskötare ska försöka tvångsmedicinera en galen chimpans. Det slutar alltid med att de måste söva fanskapet. Varför lär de sig aldrig!?

...Kan man beställa sådana där bedövningspilar på nätet?

Barnläkaren på BVC

När man måste plåga sina barn

Jäkla envisa förkylning och nedrans ögoninfamationer! GAH vad jag är trött på alla virus och bakterier som tvingar min familj att stanna inne som ett annat Frizle-fall. Hatar den där gula geggan som klibbar, smetar och torkar in i Hulliganen och Krångelkrabbans små ledsna spretiga ögonfransar.

Det värsta med småbarn är att de inte förstår varför man måste plåga dem. De hajjar inte varför mamma/pappa tvångshåller för att tvätta, dutta, torka bort snor och ögongegga och tvingar i dem vedervärdig penicillin.

För att inte tala om de berömda Alvedonsupparna som ska pressas in i rumpan vid behov. De tror såklart att man är världens vidrigaste sadistmorsa. Och man känner sig verkligen som en också. Jag hatar det!

Kåvepenin med fruktsmak... Vad är det för skit. Det är som att försöka göra en bajskorv godare genom att lägga en hallonbåt i den. Patetiskt.

Men allt detta gör man trots allt. För egentligen är man ju en sadistmorsa om man INTE gör det... Ibland måste man helt enkelt plåga sina barn för att man älskar dem så förbaskat.

Ett finger i trumhinnan

Det var en härlig natt i natt. Nu har även Hulliganen ärvt Fästingens ögoninflammation. Det är jobbigt för föräldrar med sjuka barn, men trots allt är det faktiskt mest synd om barnen som är
sjuka.

Hulliganen gnällde och pep vareviga timme och Fästingen vaknade mitt i natten och fick för sig att han skulle vara uppe och leka ett par timmar. Men det ville inte jag och Skyggot. Vi var mycket trötta.

Jag försökte ligga kvar i sängen och vila bredvid krångelkrabban så gått det gick, men det är omöjligt att sova bredvid en nattsuddande niomånaders krångelkrabba. Mest fascinerande med småbarn är hur långt deras smala små fingar når in i ens öron och näsborrar.

Varför ska de alltid sticka in deras små långa, smala fingar in i örat, ända in till trumhinnan och upp i näsborren ända bak till hjärnbarken. Varför?

Själva är de minsann hyperkänsliga. Man får ju inte ens pilla bort en snorbobba utan att de protesterar hysteriskt.

Fiskpinnar

I morse när Hulliganen vaknade så hade han bestämt sig för att han absolut ville åka och handla mat. Fiskpinnar. På stört. Han skrek och grinade som en rabiat... Hulligan, om att få åka bil till affären och handla fiskpinnar. Han kan inte ens uttala det rätt. Han skriker "Kickipinni!!!" "kickipinni!!!" "Åka hannla kikkipinnnniiii!!!"

Men det är inte det första prioriteringen som nyvaken förälder att kasta sig i bilen för att handla fiskpinnar kl åtta på morgonen. Vad får tvååringar allt ifrån. Varför!? Vad är det som gör att de känner att endast ett paket inhandlade fiskpinnar på Willys kan få dem på bättre humör. Nej, jag förstår inte.

Han fick vänta. Men det slutade med att han faktiskt fick följa med och handla mat. T.o.m fiskpinnar. Hulliganen är glad nu.

Brödsmulor i mjölkglaset

Jag tycker inte om att låta mina barn dricka ur mitt dricksglas längre. Det var något jag konstaterade i morse när Hulliganen stod och tiggde som en hund när jag åt frukost. Han ska alltid smaka det jag äter, trots att han får eget. Och det är väl ok. Men jag gillar inte när han ska dricka ur mitt glas. Oavsett vad jag har i glaset.

Anledningen är att allt som kommer in i munnen liksom kommer tillbaks ut i glaset... och det kan vara i princip vad som helst. Oftast handlar det om brödsmulor och liknande födoämnen. Barn behärskar inte tekniken att dricka rumsrent. Därför har jag nu slutat att bjussa på mjölk och annat flytande till barn under 8 år.

Konsten att bajsa snett

Helgens mysterium.

HUR kan en niomånaders bäse bajsa snett utanför blöja OCH pyjamas så att allt hamnar i tre kletiga klickar på parketten!? Och inte nog med det. Hur lyckas han kleta ner sin storebror också!?

Fästingen kan! I dag gjorde han det i alla fall, och det gick alldeles utmärkt. Om man har en pyjamas med vida ben och står lutad mot vardagsrumssoffan med brorsan bredvid sig... Ja, då går det.

En egen husdoktor.

Sitter här och trycker i mig lite fil och flingor till lunch. Det var ett fasligt farande på mig idag. Jag var till doktorn med Fästingen idag. I dag var doktorn en liten, liten kvinna med Indiskt look. Hon var otroligt gullig och bra. Henne vill vi har fler gånger. Men sånt får man inte bestämma, trots att det heter "husdoktor" nu för tiden. Vaddå husdoktor!? Varför heter det så egentligen? Det låter som om doktorn vore ett litet husdjur.

Man kanske borde skaffa sig en husdoktor som husdjur. Den kan spatsera runt här i lägenheten på dagarna med ett stetoskop runt halsen. Jag skulle sköta om den väl. Ge den mat när den gnäller, borsta håret och göra roliga frisyrer på den. Jag skulle motionera doktorn ordentligt varje dag och se till att den inte bajsar i grannens rabatt eller i sandlådan. Jag skulle bli en bra doktorägare. Kanske man t.o.m skulle kunna ställa ut sin husdoktor om den visade sig ha de rätta dragen och bra kroppsform. Det skulle vara roligt. Min husdoktor skulle bli best i show för jag skulle se till att den har bra temperament och inte biter domaren i handen när han kollar i doktorns mun.

Hur som helst så fick Fästingen penicillin och hostmedicin för han hade öroninflammation i BÅDA öronen. Stackars fästingen. Men nu borde det bli bra snart. I kväll blir det nog ingen brasa för oss.

Tångkrabban från Stockholm

Jag mår mycket bättre nu. Det verkar som ebolan gett med sig. Allt är som vanligt igen. Skyggot går till jobbet, Trotsot till skolan och Hulliganen till dagis. Nja, han går inte själv tyvärr. Jag lämnar honom kl 9. Tack och lov är det fantastiskt nära till dagis. Det ligger i princip precis utanför huset. Jag tänkte att eftersom jag måste leva med helvetestrapporna så ska jag åtminstone väga upp det hela med att ha toknära till dagis. Det är jag glad för idag. Bra val av mig.

Men Fästingen är fortfarande lite krasslig, och då är han ännu mer fästing-aktig än i vanliga fall. Det går bara inte att sätta ner honom på golvet över huvud taget. Då grabbar han tag i mina brallor och gnäller och hänger där som en panikslagen tångkrabba från Smögen. Exakt som en tångkrabba. Ni som fiskat krabbor på västkusten vet exakt vad jag menar. Ni som inte vet kanske får veta den dagen ni har en niomånaders bäse hemma.

Här hade jag egentligen tänkt skriva mer, men nu vaknade tång-krabban...

Jag sökte för min Ebola i dag

Håhå, jaja, så har man nu varit hos doktorn för att demonstrera min ebola. Jag satte mig snällt i väntrummet och väntade på att en okänd doktorröst skulle ropa upp mitt namn. Det är som ett lotteri varje gång... hur ser doktorn ut den här gången? man? kvinna? ful? snygg? Ibland är det fler som hastigt reser sig samtidigt, det beror ofta på att deras namn rimmar med varandras. Det ser så roligt ut. Och ibland ropar de upprepade gånger på nån halvdöv åldring som läser sin Allers tills de till slut får hämta tanten.

När jag satt där och försökte kväva min envisa hosta så kom en tjock dam på käpp vaggande mot mig. Hon stannade precis framför mig och stönade "vad gör jag nu?" "Inte fan vet jag," tänkte jag och var precis beredd att hoppa undan tre meter åt höger i fall hon hade fått för sig att kasta sig ner i mitt knä. För det såg ut som hon tänkte göra det, trots att halva väntrummet var ledigt. Men plötsligt lommade hon vidare genom rummet och jag kunde pusta ut.

Då plötsligt hörde jag en röst ropa mitt namn. Min doktor var en stor tjock tant denna gång. Ibland tar doktorer i hand, ibland inte. Denna doktor gjorde det inte. Kanske för att jag sa att det kändes som jag har ebola. Den tjocka tant-doktorn kunde dock lugna mig med att det inte var ebola som drabbat mig utan ett vanligt envist virus. Hon lyssnade på mina lungor och tog ett blodprov för säkerhets skull. Jag blev nästan lite besviken, för här har man gått och kvidit och gnällt i svåra krämpor i en hel vecka och så får man inte ens briljera med en cool udda sjukdom.

Men jag fick hostmedicin i alla fall tack och lov. Den tjocka doktorn rådde mig dock att inta den kvällstid eftersom man kunde bli lite trött.

Med skräckblandad förtjusning läste jag "etylmorfin" på etiketten. Weeyy! tänkte jag. "Våga droga!" Jag som inte festat på snart tre år har fått en flaska morfin av den tjocka tant-doktorn. Hon kanske tyckte att jag såg ut att behöva det... ja, jag sa faktiskt att jag hade småbarn hemma.

Jag smuttade i mig rekommenderad dos och inväntade spänt resultatet. Skulle jag sluta hosta? Skulle jag bli jättegroggy? Läskigt. Spännande.

Ja, en kvart senare var jag groggy... och hostade, och hostade, och hostade. Jag hostar fortfarande. Det enda som hände var att jag blev en hostande oduglig nerdrogad mamma som bara vill sova. Jag ska aldrig mer gå till doktorn.

Om jag var som ett barn

Det har varit svårt att skriva de senaste dagarna. Jag vill gärna, men så fort det blir en minut ledig, så händer det något. Hulliganen är jättegnällig och vill ständigt underhållas och Tutt-Malen lever sitt spädgrisliv med allt vad det innebär. Suga tutte, bajsa, dreggla, spy mm, mm. Svårt att fatta att man varit likadan själv en gång i tiden.

Jag och min syster Virro-Balrog snackade om det häromdan när vi satt och käkade mina otroligt fula lussebullar. Vad dumt det skulle bli om vuxna betedde sig som barn. Springa runt och snubbla, skrika för ingenting och härja och ha sig.

Om jag vore 1,5 år skulle jag inte ha mp3-spelare tex. Nä, jag skulle ha en sån där klumpig speldosa i tyg med dragsnöre och plingmusik. Nu i ro slumra in skulle det vara, för det går ju bara att ha en låt. Jag skulle sitta där på bussen och lyssna hela vägen till jobbet. Många gånger skulle det bli. Förmodligen runt 142 gånger om det är till Gullmarsplan jag ska.

Men ibland vill man ju läsa på bussen, och då skulle jag fiska fram min lilla bildbok i tyg. Jag skulle intresserat skåda den glada hunden på sista sidan (sid 4) läänge. Jag skulle peka och berätta för mina medresenärer om den glada hunden. Hela vägen till Gullmarsplan. Men de skulle även få veta att det finns en anka på sid 2 också... Och att den säger "kvack, kvack"

Jag skulle leka på bussen, springa fram och tillbaka ända tills jag tappar balansen i en kurva. Då skulle jag gråta häftigt och högt samtidigt som jag har en två meter lång dräggelsträng som aldrig tycks gå av.

Väl på jobbet skulle jag rita på väggarna med tusch och jag skulle bli rasande om jag inte får den största bullen på fikarasten. Då skulle jag skrika och sparka på kopiatorn ända tills den dumma tanten ger mig bullfan.

Trotsmaskinen får prova på föräldrarskapet

Detta scenariot utspelade sig idag på en av våra två toaletter.

Trotsmaskinen sitter på toa och Huliganen står utanför och bankar.

Hulliganen - leeeli ghfuisj okjofjoasdjfh koommma

Trotsmaskinen - Nej, du får inte komma in, jag bajsar.

Det blir en dragkamp om dörren. Öppnas , stängs, öppnas, stängs.

Hulliganen skriker besviket - dhfi jfodioefjvoei jfjaoajj koommmmmaaaa!!!


-Han vill nog komma in, han vill bara säga något, säger jag eftersom jag tänker att Trotsmaskinen kan få känna på föräldrarskapet en kort sekund. Tanken roar mig en smula.

Trotsmaskinen ger sig - Jaja, men säg vad det är då!

Hulliganen lugnar sig genast och frågar nöjt - hushda jsdiujhfjs kjojiojvk!?

Trotsmaskinen lyssnar och svarar - Jaja, men stäng dörren nu.

Jag frågar försiktigt om Trotsmaskinen tänker skaffa barn när hon blir stor.
-NÄÄÄE,! Kan ni gå nu!

Chokladkalendern som gud glömde

Vaknade med ett ryck av att jag hörde Trotsmaskinen högljutt klaga framför filtkalendern i hallen. "NEJ, mamma har tagit femman!!!"

"Satan" mumlade jag tyst i kudden när jag förstod att jag missat att ersätta filtkalendern med ny choklad. När jag sedan hörde Skyggots bestämda steg närma sig fick jag bråttom upp. Måste ordna upp det här ty jag är en usel mamma. Jag är mindre värd än navelludd.

Jag räddade situationen genom att ta från tygficka nr sju. Men hon var inte riktigt nöjd, för sjuan var kexchoklad och inte lika gott som plopp.

Hon avslöjade även att de röda folieklädda tomtarna var borta från nr 24. Hon pekade bestämt på den gapande tygfickan och gnällde upprört i falsett. Det var ju självaste julafton! Hur kunde jag! Hittills har hon varit ganska förlåtande, men detta var droppen.

För första gången fick jag en riktig befogad utskällning av min delvis tandlösa åttaåring. Skyggots allvarliga blick gjorde inte saken bättre. Jag kände mig plötslig själv som en tandlös femåring som just begått dagens sattyg.

Jag måste gottgöra. Omedelbums idag! Jag kom på att vi kunde baka lussebullar! Ville hon det? Undrade jag hurtigt. Jo, det ville hon, och lugnade ner sig en smula.

Jag fortsatte min smörturné genom att lova Trotsmaskinen ränta på chokladtomtarna. För varje tomte som försvinner får hon två tillbaka. Då gnistrade affärskvinnan till i hennes blå små ögon. Hon såg faktiskt ganska nöjd ut.

Ser ni ett fetto med kundvagnen full med röda chokladtomtar på Ica Maxi idag, så är det jag.

Rumpelukt och skitsnack

Jag har precis tröstätit upp nr 24 i barnens chokladkalender som bestod av 2 folieklädda, röda små tomtar. Det fixar sig, för det är långt till julafton.

Jag känner mig helt knäckt på barnen idag, så jag hyser inga skuldkänslor i vilket fall som helst.Trotsmaskinen är hemma från skolan idag och de minsta 2 har kinkat och skrikit hela dan känns det som.

Och BAJSAT! De har bajsat kopiösa mängder idag. Har man bara ett litet blöjbarn så blir det inte så många blöjbyten att tala om direkt... men när två sätter igång är det inte nådigt. Jag blir lika förvånad varje dag över skillnaden mellan ett blöjbarn och två. De har varvat varandra hela dan. När jag precis är klar med Hulliganen som inte är en lek att byta på, så är det Tutt-Malens tur.

Hulliganen är hemsk att byta på ty han snurrar runt som en nilkrokodil med klaustrofobiska panikattacker på skötbordet så man får skit ända upp till armbågarna. Jag hatar det. Tung har han blivit också. Det börjar kännas som att byta blöja på en gammal stor fet gubbe. En senil gubbe med afasi samt den där sjukdomen som gör att man är hårlös. Utom på huvudet....

Därför brukar jag numera duscha hulliganen istället. Jag bryter snart ryggen av mig annars. Man ska inte lyfta upp stora gubbar på skötbord. Det blir bara jobbigt.

Jag hatar att få bajs på mig. Ibland är det svårt att få bort lukten. Rumpelukt kallar jag det. Det är ett fenomen som kan inträffa om bär otvättad, naken unge på armen. Det blir som en osynlig stämpel på underarmen som luktar rumpa. Är rumpan riktigt ofräsch kan det t.o.m bli en brun blomma. Som en ful tatuering. Som en gnuggis med bajslukt. Det är inte kul.

Då får man tvätta och gnugga som en galning. Ofta räcker inte handtvålen, den är för mild. Det enda som händer då är att det bildas en riktigt otäck blandning av bajslukt och tvållukt. Det är nästan värre än bara bajslukt. Men bara nästan. Man skrubbar och gnuggar förtvivlat med allt man kommer åt, duschkrämer, shampon med olika dofter, diskmedel, ajax, toalett-doft-sprayen mm. Jag avråder dock medel med rosdoft. Ros och bajs är en fruktansvärd blandning. Jag höll på spy.

Då är Tutt-Malen lättare att byta på, förutom att han brukar pissa på mig, och så sparkar han mig hårt på tuttarna med sina små knubbiga hjulben. Han är totalt respektlös.

När man ammar luktar inte bajset så mycket och det är positivt. Men det är väldigt smetigt och kletigt och rinner ofta genom body, bralla och allt. Då undrar man hur denna lilla, lilla kropp kan producera så mycket skit! Det är helt fantastiskt. Vid dessa situationer är det lika bra att ställa sig själv med ungen i duschen på en gång, för det är omöjligt att ta reda på skiten utan att se ut som bajsmannen själv.

Nu vaknar snart bajsmaskinerna så jag tänkte ta och äta något innan det är för sent. Jag blev inte mätt på två chokladtomtar.

Vem ansvarar för pinnen?

Var och handlade idag. När jag stod där i kassan började jag fundera på olika "handlingsregler" Tex VEM bär ansvaret för att lägga upp den där "nästa kund-pinnen"?

Om jag lägger upp den framför mina varor så brukar personen framför säga tack. Om jag lägger upp pinnen bakom mina fint uppradade varor så brukar personen bakom också säga tack. Är inte det märkligt. Alla säger tack, ingen verkar veta "nästakundpinneregeln." VEM ska lägga pinnen på bandet!? Jag har inte en susning. Vet du?

Sedan har vi den där sträckkoden. Det brukar stå en liten hotfull lapp vid kassan. "Vänd sträckkoden mot dig, bla, bla, bla." Vad händer annars? Ibland får jag lust att lägga upp alla varor huller om buller och gömma sträckkoden för kassörskan riktigt ordentligt.

Vad skulle hända liksom...? Det värsta som skulle hända är väl att man får en utskällning. Eller är straffet att äta en hel påse Felix pulvermos utan att få dricka, medan de andra i kön tittar på...?

Nej, jag kan inte göra så. Jag är så patetiskt mesig när det gäller civil olydnad. Kanske därför jag får alla dessa tvångstankar ibland. Tänk om... tänk OM.

Som när man sitter på ett viktigt möte, tänk om man skulle resa sig upp för att plötsligt informera alla kollegor inklusive chefen om gårdagens rejäla jävla diarre! SAMTIDIGT som man drar ner brallorna för att visa sin ömma hemorojder. Tänk om...

Tur att det alltid slutar vid "tänk om." Annars vore jag nog arbetslös...

Jag har hädat mitt under juletid

Jag har fått ett återfall i chokladträsket.

Vad tänkte jag på när jag ordnade choklad i de där små tygfacken till barnen. Nu har jag bara 4 dagar på mig att fylla den mjuka filt kalendern med all choklad jag ätit upp. Jag började lite försiktigt att smaka på nr 17... sedan 20, 21, nr 16 syns inte, den tar jag... jag bara lånar, smakar liiite, man kan ju köpa nytt!

"Äh, vad fan, spela roll, jag behöver choklad!" Plötsligt blev jag som besatt av amningsdemonen och tryckte i mig nästan hela kalendern. Allt medan Tutt-Malen och Hulliganen låg och sov, och Trotsmaskinen intet ont anande befinner sig i skolans korridorer.

Plopp var det. Plopp är gott. Ploppen försvann. Varför köpte jag just plopp!? Jag vet ju själv att det är kört när det gäller plopp. Nu har jag en timme på mig att gömma alla papper som ligger utspritt över hela lägenheten.

Jag skulle lagt i små leksaker eller något istället. Eller bett Skyggot gömma kalendern.

Jag kan inte handskas med choklad, så är det bara. Det är ungefär som om en heroinist ska försöka dela ut små påsar knark i 24 dagar till sina kompisar utan att nalla något själv. Ni hör ju själva. Det går ju inte.

Jag får försöka åka och handla nytt innan den 4:e annars har vi mycket ledsna barn här när det är dags att kika i påse nr 4. Vad ska jag säga, nä, ungar det blir inget idag för mamma har ätit upp er kalender!

Jag är en värdelös mamma.

Virro-Balrog och Lill-Turtle

I dag slängde jag in Tutt-Malen och Hulliganen i vår skitiga Opel för att shoppa tillsammans med min syster Virro-Balrog och hennes son Lill-Turtle på Ica Maxi. Jag fick för mig att jag ville ha julfint på balkongen. Nu blinkar det så det står härliga till. Jag bara MÅSTE bräcka tyskan som bor i huset snett bredvid. Påsken vann hon, men hon ska fan inte vinna julen också. Och hittils leder jag, för min ljusslinga blinkar i olika färger medan hennes bara avger ett vitt och tråkigt sken.

Hulliganen uppförde sig faktiskt exemplariskt i affären. Han välte bara 3 tre stora prydnadstomtar samt försökte bända sönder en cd-spelare på elektronik avdelningen.

Det är även viktigt att vakta Virro-Balrog väldigt noga i affärer för hon lämnar ibland varorna på bandet och bara drar. Hon betalar och allt, men när det är dags att packa så får hon plötsligt något drömskt i blicken och bara glider iväg. Då får jag stå och skrika som en galning efter henne. Ibland kan hon vara lite arg också... som en Balrog ungefär. Fast inte i affärer alltså. Men det är en annan historia.

Ibland glömmer hon plånboken och sånt hemma också. Det är ett under att Lill-Turtle inte slarvas bort bland flingor och diverse hudkrämer. Jag kan verkligen höra scenariet mig. "Ett kundmeddelande. Upphittad sköldpadda vid kassa 7. Kan du som äger en sköldpadda komma till kassa 7." Efter 37 minuter låter kassörskan plötsligt lite stressad. "Kan du som äger en sköldpadda omedelbart komma till kassa 7... nu kräks han. Igen. Hallååå"

Jag kanske bör klargöra att Lill-Turtles smeknamn beror på att i vissa vinklar påminner han om en liten havssköldpadda. En söt sådan givetvis. Jag älskar lilla turtle. Jag tror att Tutt-Malen och Lill-Turtle kommer bli mycket tajta kusiner i framtiden ty det bara skiljer 5 dagar mellan deras födelse. Samma BB t.o.m. Lill-Turtle har även en speciell talang. Han kan kräkas. Ganska mycket faktiskt.

Det var även en upplyftande känsla när vi återvänt från affären och jag upptäcker att både Tutt-Malen och Hulliganen sover därbak. Det är alltid lika spännande att bära upp två säckiga barn och några Ica Maxi kassar uppför 3 trappor. Gym kort... Varför det liksom. Jag gymmar varenda jävla dag.

Annars har dagen löpt på som vanligt. Allmän kaos vid middagstid i vanlig ordning. Jag misstänker att barnen har som uppdrag att psyka oss föräldrar. Speciellt när det vankas middag. Jag undrar när jag någonsin kommer få äta varm man igen. Framförallt NÄR kommer jag få äta utan att behövt torka bajsblöja mellan tuggorna? Jag vet inte.

Att äta med spädbarn

Äntligen har alla somnat förutom Skyggot som sitter i sitt bås och spelar något sorts monotont spel som gör att han får en konstig frånvarande blick. Totalt apatisk blir han.

Nu måste jag skriva detta inlägg fort som fan, för Tutt-Malen har blivit som en liten fotboja. En sådan där man har när man sitter på kåken. Med inbyggt larm på. Det går bara inte att lämna honom ensam. Eller en väska. En väska man inte kan lägga ifrån sig. En bomb detonerad väska.

När han äntligen somnat i famnen får man försiktigt smyga ner honom i spjälsängen så han inte vaknar. Sakta, saaakta... han rycker till, slår ut sina små armar i en märklig fall reflex, fnyser och grymtar men somnar om... han sover vidare... man smyger saaakta, saaakta därifrån.

YEAH! tänker man och skuttar som en lycklig gasell till köket. Här ska ätas! För äta, ska ni veta, är det absolut roligaste man vet som föräldrar ledig småbarnsförälder. Äta är det största intresset dagtid. (Det är därför det tar så lång tid att bli av med graviditetskilona). Men det måste ske fort som fan!

Det är därför ätandet blir en fixering, ty man vet aldrig när man kan äta nästa gång. Man måste alltid stressa, och det är sällan man hinner äta upp allt på tallriken innan kravmaskinen kräver att bli matad, få blöjan bytt eller bara bli planlöst omkringburet, vyssjat och underhållen. Framförallt vet man inte när man nästa gång kan äta utan att ha en mal som suger på tutten samtidigt. Det kan ske idag... eller om ca tre veckor. Man vet aldrig så noga. Därför är man så lycklig när barnet sover och det vankas mat och andra diverse godsaker.

Därför rusar jag som en gasell till köket, slänger fram mackor, fixar te, brer fort som fan, hetsar, skyndar. Det vattnas i munnen när jag skådar den himmelska brickan med alla godsaker. Pricken över i´t blir när det är favoritprogrammet på tv. Man slår sig lyckligt ner i soffan. Det är nästan så man behöver låna Hulliganens haklapp i all dreglande uppståndelse!

Jag greppar tag i min underbara macka, för den till min dregglande mun, tar en tugga. Mmmm.... ska ta en till. Min tjocka hormonstinna kropp skriker efter kalorier. Den skriker så det ekar i hypofysen. "Du ska vara fet, länge, länge, änge, nge, ge, e..." Ekar den. Jag är som besatt av amningsdemonen.

Då...

"Eeuuäh! Euuuääähhh, Euh, Euuuääähhh...." Tutt-Malen vaknar. FAN! klagar man irriterad. Torkar snålvattnet och slänger mackan hårt på brickan så skinkan trillar av, gör en piruett i luften och landar med ett "klatsch" på parketten.

Tutt-Malen vaknar endast för att han har upptäckt att han är ensam i sin egen säng. Han vaknar endast för att han inte har en tung, svettig sur-mjölk-stinkande tutte tryckt mot fontanellen dygnet runt, varje timme, minut och sekund. Tutt-Malen tror att man kan DÖ om han är utan en röd, öm bröstvårta på ögat, i ynka ca 10 minuter!


Man KAN amma och äta samtidigt, men jag gillar inte känslan av att äta och ha en igel på tutten samtidigt. Det känns ungefär som att vara på släktmiddag och sitta med tutten i en sån där mammografi-mangel samtidigt. Det känns fel liksom. Det känns jobbigt. Dessutom så suger det att äta med en hand. Maten trillar av gaffeln gång på gång. Det hela blir bara mer frustrerande.

Så vad gör man. Antingen tappar man helt matlusten. Därför skiter man i att äta, plockar upp fotbojan så fort som möjligt och hoppas på att äta en annan dag. Eller så fullkomligen trycker man i sig all föda så fort det bara går, för att sedan ta hand om den lilla bomb detonerade väskan (barnet) innan det smäller på allvar.

Jag brukar göra det sistnämnde, för min amningdemon är alldeles för mäktig. Kan inte stå emot. Jag bara måste äta, annars orkar jag inte ta hand om Tutt-Malen och Hulliganen.

Och det är ju det viktigaste... Att orka bära omkring på mina små favoritväskor.