Dåliga mamman´s blogg

Här serveras ingen kaffe latte

Min bilder
Namn:
Plats: Uppe i örn nästet, I en beige förort, Sweden

Om Dåliga mamman och pappa Basisten samt barnen Trotsmaskinen 11 år, Hulliganen 4 år och Näsapan 2 år. Om livet som trebarnsmamma utan förskönande gulligull och kaffe latte... Välkommen till det verkliga livet mitt bland spyor, bajs och allmän trebarnschock.

torsdag 22 oktober 2009

Hulliganens första möte med satungar

Idag tyckte jag att det var dags att pallra mig ut i den friska höstvinden. Jag måste rasta Hulliganen varje dag, speciellt eftersom han bara är med mig hela dagarna. Jag har valt att inte sätta honom på dagis eftersom jag ändå är mammaledig med Bajsmaskinen. Det är på gott och ont. De flesta verkar lämna sina 1,5 åringar då de får en liten till, så det finns verkligen inga barn ute. Nästan alla är på dagis.

Det glada 70-talet verkar sedan länge vara förbi. Den tiden då många mammor var hemma med sina små. Då gårdarna kryllade av permanentade velourmammor och pappor och små barn med bruna promenadskor. Det fikades så in i norden. Bruna termosar med orangea blommor. Det mesta var brunt minns jag. Eller orange.

Så är det inte nu. Gårdarna är sedan länge tomma och ödsliga. Man ser endast barn på väg till dagis, och hem från dagis. Där i mellan är det tomt. Det enda jag ser från mitt köksfönster dagtid är en och annan skruttig tant med rullator, kanske några hundar med sina stressade hussar och mattar som är hemma en snabbis på lunchen. Ändå vet jag att det finns andra mammor hemma. Men bara med det yngsta barnet.

Men som tur är finns ju öppna förskolan. Och så har jag ju min kära syster som också är mammaledig. Tur det.

Jag har alltid tänkt att, visst sjutton måste det väl vara bäst för en 1,5 åring att vara hemma så länge han kan med tanke på dagens feta barngrupper och alla förkylningar som han då skulle dra hem till dig själv och Bajsmaskinen. Men i dag höll jag på att ändra mig när vi gick förbi ett dagis... Men bara HÖLL på ändra mig. Hulliganen fick syn på en liten barnklunga innanför ett dagisstängsel. Barnen som var i samma ungefärliga ålder upptäckte även de Hulliganen och rusade mot honom.

Det började bra. Hulliganen blev alldeles lycklig, skrattade och babblade på med sitt obegripliga språk. Barnen verkade rätt trevliga till en början. Men efter en stund blev de hotfulla. De små varelserna fick plötsligt något ondskefullt i sina små stirrande ögon. En satunge slog med en blöt pinne hårt mot stängslet, en annan sate tryckte sina små nariga, sönderslickade höstläppar genom ett hål och försökte spotta på Hulliganen. De andra ryckte och slet i stängslet samtidigt som de hånlog elakt mot Hulliganen.

Mina tankar for plötsligt till diverse filmer jag sett. Flugornas herre, I am legend, Terror på Elm street mm. Hulliganens tidigare förtjusta leende förbyttes mot ett tomt osäkert uttryck i hans ansikte. Han backade sakta. Detta var hans första möte med elaka satungar. Om detta vore en film så skulle jag kalla den Dagisbarn VS Hemmabarn del 3. (trean är alltid sämst)

Det gjorde så ont i mitt hjärta att beskåda det som alla barn någon gång får uppleva. Att bli blåst, lurad, Att alla människor inte är snälla. Att uppleva falskhet. Han såg så förvånad ut. Det var så oväntat. Hulliganen ville inte vara kvar längre, han kände att stämningen var hotfull. Vi gick därifrån.


Man kan inte skydda sina barn förevigt, det förstår jag givetvis, men när jag gick därifrån så kände jag hur himla rätt det kändes att låta Hulliganen vara hemma med oss lite extra, även om det kan vara jätte tufft ibland. Det kommer tids nog dagar då jag måste lämna bort både Hulliganen och Bajsmaskinen på dagis. Den här tiden vi kan vara tillsammans hela dagarna kommer aldrig tillbaka. Det är otroligt vad bra vi har det i Sverige!

Jag respekterar allas olika val, men jag får ganska ofta höra "Men HUUR orkar du ha Hulliganen hemma" och "VA! ska han inte gå på dagis!?" "Nä, Orvar ska börja direkt när lillen kommer för han måste stimuleras och träffa kompisar!

Nedanför sin höggravida mor sitter denna lille, lille Orvar, kan inte gå, inte prata. Han sitter och pillar med sin lilla kamel av plast, bryr sig inte om de andra barnen över huvud taget. Ser dom knappt. Han tappar balansen och gör sig illa, skriker efter mamma...

Denna lilla Orvar bör alltså stimuleras av pedagoger från kl 9 - 14 från måndag till fredag. Mamma är trist och tråkig! Och Orvars mamma vet redan nu, utan att ens provat, att det inte går att ta hand om två småbarn samtidigt.

I dagens Sverige "duger" inte ettåringars egna föräldrar.

Nåväl, alla gör som de vill och många har säkert goda skäl.

Hur som helst så blev Hulliganen på bättre humör när vi kom till öppna förskolan. Speciellt då jag fanns där när han ramlade och slog sig.



OBS Orvar är ett fingerat namn.

Etiketter:

1 kommentarer:

OpenID madinsane sa...

otäcka monsterbarn. stackars hulliganen :(

23 oktober 2009 12:09  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida