Så gick det till när jag födde trotsmaskinen

Jag tänkte berätta om när trotsmaskinen föddes.

Det hela började en strålande fin decemberdag. Närmare bestämt 23:e December 2000. Jag var rund och trind som en valross. Skyggot och jag hade precis köpt vår fina lägenhet. Vi hade även köpt en fin bil, men hade inte hämtat den ännu. Denna vackra decemberdag tänkte vi utöka vårt julgranspynt med lite extra kulor eftersom det såg så katastrofalt glest ut i granen.

Sagt och gjort. Skyggot älgade iväg till sina föräldrar för att låna deras bil. Jag hade precis duschat och stod och sminkade mig lite.

Plötsligt börjar det rinna... kändes som jag kissade på mig en smula... det fortsatte mer och mer. Det var likssom ingen tvekan. Vattet gick. Mina byxor var genomblöta, jag stod i en stor rund pöl. Jag blev lite skakis, ringde skyggot som fick panik. Därefter ringde jag sös och berättade vad som hänt.

-"Är du säker på att det är vattnet som gått" Undrade den luttrade barnmorskan i andra änden.

Vad svarar man när man sitter på hallgolvet, men det känns som man befinner sig på en jävla vattenfestival!?

-JA, Jag är säker, såvida det inte är normalt att pissar ca 2 liter genomskilnigt vatten med livmodertappen varje gång man målar ögonfransarna?"

-"ok, kom in ni..."

De kunde inte neka mig, jag var bara i V 34. Sagt och gjort. Skyggot och jag åkte in till sös. Vi var där runt 12 mitt på dagen. En annan luttrad barnmorska konstaterade att det var vattnet som gått. De vill hela tiden ha bevis. Tror att man ljuger om allt! Man funderar ju lite över hur vissa kvinnor är.... Åker de in om det råkat läcka tre droppar kiss i trosorna? Tror vissa kvinnor att de är gravida fast de egentligen bara väntar en stor hård bajskorv? Var de två blå sträcken på graviditestest-stickan bara spilld blåbärsoppa? I så fall fattar jag varför alla dessa barnmorskor har denna speciella "jag-tror-dig-inte-utryck" i ansiktet.

Jag antar att de får vara med om ett och annat. Men en sak visste jag, och det var att jag inte bluffade. Här skulle födas barn!

En av de luttrade barnmorskorna tyckte jag skulle prova akupunktur. Vilket skämt! Ok, om man har lite huvudvärk eller nåt, men under en förlossning! Det enda som hände var att jag vred mig i svåra förlossningssmärtor SAMTIDIGT som min hand liknade en nåldyna. Inget annat. Varken mer eller mindre.

Jag och skyggot får ett rum och en TENS-apparat som jag numera hyser starka fobikänslor för...
De som inte vet vad en TENS-makapär är, så kan jag informera att det är en liten manick som man ska fästa vid det smärtande området varpå det vibrerar såinihelvete, Vibrationerna ska tydligen lindra smärtan. Det gjorde det inte på mig. Skyggot fick den att öka min smärta.

Skyggot är en data & teknik-nörd. Så denna TENS-apparat fångade hans intresse som en knarkare lockas till sitt knark. Därför roade det honom att pilla med den lilla ratten som styrde intensiteten på vibrerandet. Min TENS-apparat slutade fungera plötsligt. Skyggot var genast framme och skulle reparera, han skruva och fixa. När den plötsligt gick igång igen var den på MAX. Jag kan tala om för er att maxnivån är jävligt jobbig. I synnerhet när man redan ligger och kvider av värkarbete. Känslan påminner om elekriska stolen. Åtminstone tror jag det. Det är inte skönt att sitta i elekriska stolen och föda barn samtidigt. Jag lovar.

Flera gånger kom han åt den där jävla apparaten. Till sist slet jag av mig den i ett vansinnesutbrott. Undrar om jag inte skrek något könsord också... Skyggot backade som en strykrädd hund och satte sig lydigt längst bort i ett hörn och förblev tyst. Mer minns jag inte av honom det dygnet. Äntligen var han ur vägen och jag kunde koncentrera mig på mig själv!

Jag skulle få ryggbedövning också... Vi väntade på narkosläkaren. Det dröjde. Vi såg bara en städare, snubben som liknade en riktig haschtomte. Det visade sig att vara narkosläkaren. Då blev jag rädd. Men han satte bedövningen perfekt. Alla smärtor försvann plötsligt. Helt otroligt!

Klockan började närma sig 10.00 och det var julafton, även denna morgon sken solen, snön låg som ett tjockt täcke på marken och glittrade vackert. Men själv var jag inte på vidare poetiskt humör... snarare ångestladdad. krystvärkarna började ta fart...

10.08 En jävligt märklig känsla av att försöka skita fram en soffgrupp infann sig plötsligt i den nedre regionen. Jag tror att jag skrek. Jag minns inte... soffgruppen i dämpade säkert allt ljud i rummet. Det jobbigaste var att när soffgruppen satt halvvägs ut så fick jag inte krysta ut hela. Den var tvungen att sitta fast där ett tag. Då kändes det som hela södersjukhusets personal satte sig i soffguppen och fikade. De luttrade barnmorskorna sa att det var för att jag inte skulle spricka så mycket. Men det gjorde jag iallafall. Till slut kom nästa värk och jag fick tillåtelse krysta ut resten av soffgruppen, bokhyllan och chiffonjen också...

Men den luttrade barnmorskan lade inte någon soffgrupp på min mage, inte heller en chiffonje... Det var en hal liten varm klump. En människa. En dotter.

Där låg trotsmaskinen i min famn så fin... Men så fasansfullt liten. Alldeles för liten. 6 veckor för tidigt. De tog henne och gick iväg, hon var slö... gnydde lite bara. De ska skrika, inte pipa som små möss. Jag blev livrädd! Skyggot var med och frotterade den slöa lilla kroppen på de luttra barnmorskornas order. -"Hjälp till då!" hade de uppmanat honom strängt. Han var svimfärdig av oro stackarn.

Men det gick bra tack och lov. De lade henne i ett terrarium. Ett dygn fick hon ligga där. Men sedan räckte det , hon var i fin form. Vi var kvar på neontalen 1 vecka, men fick sedan åka hem. En luttrad barnsköterska gjorde regelbundna hembesök. Trotsmaskinen fick ju sondmatas den första tiden. Det var en jobbig tid. Jag mådde inte alls bra. Vilket inte var så konstigt. Inget blev som jag tänkt, men hon lever och är det finaste jag har min lilla trotsmaskin... Vilken julklapp jag fick! Hon är allt jag kan begära.

Och nu har jag en liten röjmaskin och en bajsmaskin också. Två mirakel till. Men det ska jag berätta om en annan gång...