Fågeln Theodor

I natt drömde jag lite med sansat faktiskt.

Jag skulle hem efter en lång arbetsdag. knatade till busshållplatsen men kunde inte kliva på eftersom hela fordonet var fullproppad med hårdpackad snö. Innuti bussen alltså! Alla resenärer var jättebesvikna. Chauffören var förbannad för att alla gnällde så förbaskat och bad alla dra åt helvete.

Jag gick iväg mot något som liknade ett industriområde. Till min stora förtjusning skymtade en liten djuraffär mitt bland bildäck och annat skräp. Jag stegade in i butiken där en liten rund mörklockig dam stor bakom kassa-aparaten. Bakom hennes rygg flög en massa småfåglar kors och tvärs.

Eftersom jag visade visst intresse greppade damen tag i en förbifarande brun fågel vid namn Theodor, höll fram honom och förklarade hur otroligt unika just hennes fåglar var. De kunde tala. Och det gjorde de verkligen! Jag satte mitt öra intill Theodor som började föreläsa om både ditten och datten. Han beskrev bla, ingående och noga hur jag skulle sköta honom, i fall att jag mot förmodan hade lust att tjacka honom.

Och det ville jag! Vem tusan vill inte ha en fågel som Theodor! Haha!

Den runda damen tyckte jag valt rätt fågel. Hon förklarade att de bruna är minst sönderavlade samtidigt som hon tryckte in Theodor i en liten ask.
Theodors tidigare lektion i hur man hanskas med fåglar på bästa sätt tycktes inte röra henne i ryggen.

Jag tog vänligt och förväntansfullt emot asken och kände ivern att skynda hem och släppa ut Theodor. Väl hemma slog det mig att jag inte hade ordnat bur åt honom. Men det ordnade sig. På gården stod en övergiven kundvagn slängd i en buske. Jag släpade in vagnen och vände den uppochner. Voila! En fågelbur.

Alla ville komma och se på Theodor. Han var ju så unik! Men Theodor pratade aldrig mer.
Jag tror han kände sig ignorerad.